Tjugotalets Berlin var, ur mer än ett perspektiv, en skådeplats för våldsamma sammandrabbningar mellan det, från Komintern dirigerade, kommunistiska KPD och den unga nationalsocialistiska rörelsen. Även på idéplanet, alltså ur ett rent metafysiskt perspektiv fjärran från gatans parlament, stod de båda partierna i bjärt harnesk mot varandra.

Det är, för att låna ett platonskt uttryck, en ”total dialektisk motsats” mellan dessa två idéer, vilka till sina väsen inte har några som helst djupare ideologiska beröringspunkter. Det kan därför tyckas vara en paradox att hårdföra Moskvaskolade kommunister från KPD gick över till de ”reaktionära brunskjortorna” i NSDAP.

Vad som för mången marxistskolad framstår som ett uttryck av det ”sociala arvets nyckfullhet”, är dock oftast det logiska och slutgiltiga steget i en ärlig sökares färd efter sanningen. Detta visade sig inte enbart genom de mångtusenden av tyska rödfrontsaktivister, vilka bytte ut hammaren och skäran mot svastikan, utan också genom en relativt okänd svensk marxist, riksdagsmannen och partiledaren Nils Flyg (1891-1943).

Det var insikten om att den generella helhetssynen av verkligheten måste utgå från etniciteten – det vill säga rasen – och inte klassen, som fick den svenske leninisten Flyg att till sist inse det ödesdigra hotet från Stalin och bolsjevismen. Flygs slutsats sammanfattas väl med hjälp av ett citat av den politiske mångsysslaren Per Engdahl:

”All historia är historien om klasstrider.” Så börjar Marx det kommunistiska manifestet. Med dessa ord försöker han rikta ett dråpslag mot den uppfattningen, för vilken historien främst är en skådeplats för folk och raser. … När den tyska socialdemokratins ledare, August Bebel, i augusti 1914 förklarade sig solidarisk med kejsarens Tyskland och de tyska arbetarna lojalt ställde in sig under fanorna, när Jaurès i Frankrike gjorde detsamma och Englands Labour följde exemplet, då förlorade Marx kampen mellan nationen och klassen som den tyngsta gruppsykologiska enheten i historien.

En annan känd före detta marxist, som övergett klasstesen till förmån för rasen, är RAF-grundaren och advokaten Horst Mahler. Efter att i åratal varit fängslad för sin dedikerade väpnade kamp mot det kapitalistiska BRD insåg han det som Engdahl formulerat ovan; att det är rasen och inte klassen som är drivkraften och den avgörande realiteten i historien. Var denne forne offervillige marxist teoretiskt står idag, klargör han tydligt med följande uttalande, via den akademiska föreningen Deutsches Kolleg:

Karl Marx – grandchild of a rabbi – recognised and analysed the reality of the bourgeoisie as being the true spiritual shape and form of Judaism in unparalleled clarity, and made the entanglement of Christianity with the worldly rule of Jewry, the rule of money, a subject of discussion.

Vidare:

The German People is Europe’s centre, and Europe the centre of the world. The German Reich is humanity’s Inner Reich, its Inner Kingdom or Realm. It is the form and task of the mean-Germanic German People…

Utan konformismens egalitära glasögon är det alltså inte en omöjlighet för en ärlig vänsteranhängare och sökare att inse rasens avgörande betydelse som ”nyckeln till världshistorien”. Exemplen Flyg och Mahler visar tydligt detta. Frågan som kvarstår är dock varför det är så få marxister i dagens – av mångkultur och bastardisering förstörda – Sverige, som får sina ögon öppnade av denna sanning? Personligen anser jag att delar av vänsterns egen klassanalys är ett gott verktyg för att förstå detta.

Från att ha haft sin starkaste sociala bas i en kämpande arbetarklass, som offervilligt arbetade för social rättvisa, har marxismen idag sina främsta förespråkare i avkomlingarna till ”68:orna”, vilka i stor utsträckning utgör samhällets elit och som i första hand betraktar sitt politiska engagemang som en livsstil och ett tidsfördriv. Denna villavänster, kommen som den allt som oftast är från de lite mer finare områdena, på betryggande avstånd från de mångetniska helvetena i Rosengård och Tensta, hamnar förr eller senare på samma välavlönade positioner i samhället som sina föräldrar. Sen må det vara som ”radikala” kulturarbetare i pressen eller som ”fritänkande” akademiker vid universiteten.

När allt kommer omkring är dagens stenkastande, cafésittande, haschförespråkande, rastafaribeklädda radikaler, utifrån sina egna sociala teorier om det sociala arvets avgörande, en logisk fortsättning till 68-vänstern. Det är dock inte enbart sina föräldrars levnadssätt dessa ”revolutionärer” följer, utan också sin ideologis judiske upphovsman. Ty det var på Londons stadsbibliotek som den vänsterprasslande och neurotiske Marx, välfinansierad av kapitalisten Friedrich Engels och på behörigt avstånd från kolgruvorna i Wales, laborerade fram sina idéer om ”arbetarklassens avgörande roll i historien”.

Dagens vänsterrörelse är således ryggradslös och saknar förankring i det verkliga livet, det vill säga den tillvaro som den stora massan lever i – samma massa som de själva anser sig vara ett avantgarde för. Någon större förhoppning om att det ur skarorna av dessa mellan- och överskiktsungar skall framträda en större mängd rekryter till dagens kämpande nationalsocialistiska organisation, Motståndsrörelsen, är därför osannolikt. De är alldeles för uppfyllda av egen självbeundran och för upptagna av sitt navelskådande för att bry sig om den svenska arbetarklassens miserabla tillvaro i det mångkulturella Sverige. I detta sammanhang utgör jag själv, tyvärr, ett undantag.

Av: Jakob Haskå


  • Publicerad:
    2007-05-31 00:00