ANTIKVARISKT • Artikel från Tidens Röst, nr 9 1943. Skribent är Frank Dahlberg.

Antikvariskt

Nordfront publicerar klockan 09:00 varje tisdag en antikvarisk artikel. Artiklarna är hämtade från äldre tidningar och skrifter. Syftet med publiceringarna är att digitalisera och bevara material som annars riskerar att falla i glömska, samt att berika våra läsare med en unik insyn i äldre tiders tankar och samhällsdebatt.

Sitter du på material som skulle lämpa sig för att publiceras i det här projektet? Kontakta då redaktionen@nordfront.se, gärna med en tydlig förklaring kring vad du vill att vi publicerar, varför och en färdigskannad kopia av materialet.

Om en man genom en längre tids grov försummelse slutligen orsakar eldsvåda i sitt hus, så undgår han inte straffpåföljden, därför att han hjälper till med släckningsarbetet. I ett sådant fall anser lagen med rätta, att den grova försummelsen hör samman med mannens ansvarslösa sinnelag, medan släckningsarbetet är att betrakta som ett utslag av naturlig självbevarelsedrift.

Om nu mannen i stället för straff får applåder, belöningar och utrustas med ännu större förtroende än förut, då skulle varje sund människa säga sig, att det här handlades bakvänt och emot förnuftiga principer! Så långt ha vi litet till mans ett vaket rättsmedvetande, en klar uppfattning om hur det skall reageras.

Det är bara när det gäller staten och statens skötsel, som allmänheten inte vågar använda sin sunda omdömesförmåga. Staten anses vara en så invecklad apparat, att den måste omfattas av särskilda och för vanliga dödliga ofattbara lagar. I det allmänna medvetandet ingår inte föreställningen, att staten skötes av vanliga människor och att alla dess funktioner äro till för att tjäna vanliga människor. Dess moral är människors moral och — vad som i detta sammanhang är betydelsefullt — betingelsen för dess fria fortbestånd är, att samma ordnings- och ansvarsprinciper gälla för dess ledning som för den enskilde medborgaren.

Vilja vi alltså använda vår sunda omdömesförmåga, då ska vi inte som en hel del gott folk hittills gjort, nämligen applådera när våra parti- och samhällskoryféer bildligt talat släcka eldsvådan i sitt hus, utan vi böra i stället ta och skärskåda deras gärningar i det förgångna. Vad vi bevittna under ett mer eller mindre panikartat tidsskede, det är också av mer eller mindre tillfällig natur. Men vad som inträffat under normala förhållanden, det ha vi anledning att betrakta såsom till karaktären mer eller mindre oföränderligt.

Det går visserligen bra att säga att det demokratiska Sverige varken förvållat eller önskat kriget. Men handlingarna ha alltid och överallt ansetts mera utslagsgivande än orden och böra så värdesättas även här. Inte ens demokraterna äro undantagna från regeln att det är på frukterna man lär känna trädet.

Det demokratiska Sverige har med sitt aktiva deltagande i Nationernas förbund konserverat Versaillesfredens fruktansvärda orättvisor och sålunda direkt biträtt världsdemokratierna att underhålla den eld, som var den mest påtagliga orsaken till den nya världsbranden.

Är det möjligt, att ett demokratiskt medvetande inte inrymmer ansvaret för handlingar som dessa? Är detta förhållandet, då är det förklarligt, att det demokratiska Sverige med raseriets grövsta tillmälen och de mest oblyga förvrängningar av fakta, tar ställning till Ruhromröstningen, Rehnlandets militarisering och händelserna i förra Österrike och Tjeckoslovakien. Detta samtidigt som det förklarar sig ämna följa sin strikta och traditionella neutralitetslinje när kriget på allvar bryter ut och faran för den egna säkerheten blir omedelbart för handen. Men då måste också konstateras, att den demokratiska ansvarslösheten är parad med en enfald, som föga lämpar sig för landsförvaltande bestyr. Så rakt upp-och-nedvänd har väl den under demokratins egid dock inte hunnit bli, att omoralen och dumheten tillsammans utgöra underpanten på folkens lyckliga framtid!

Det demokratiska Sverige har inte i likhet med demokratierna England och Frankrike förklarat krig. Man får hålla våra hemmademokrater räkning för, att de inte, sedan de lagt landet försvarslöst, voro konsekventa nog att tvinga ut Sveriges ungdom att dö för idealen! De ha emellertid inte besparat sig någon möda att på annat sätt tjäna ”Friheten, Jämlikheten och Broderskapet” och i någon mån gottgöra för underlåtenheten att offra allt på Londons och New Yorks börsaltare. De ha överträffat alla andra demokrater i gemen hetspropaganda och lögnaktighet. Medan det officiella Sverige tvår sina nynationella händer och utfärdar neutralitetsdeklarationer, sköter vår internationella dags- och veckopress om, att vår andes stämma i världen alltjämt är lika demokratiskt högljudd och stridslysten.

Vi tro inte att det officiella Sverige är det äkta uttrycket för demokratin just nu. Vi tro att skriket från redaktionsstolarna är mycket ärligare demokratiskt. Det är den demokrati, som kommer att fortleva här i Sverige, såvida svenska folket lika okritiskt som hittills applåderar omoralen och dumheten.