ANTIKVARISKT Artikel från Den Svenske Nationalsocialisten, den 21 mars 1936. Skribenten är Munin.

Cirkus är en väldig lokal för Göteborgs förhållanden och det är sällan något av systempartierna vågar sig på att använda den för sina sammankomster. I år har endast kommunisterna en gång haft ett möte där. Nationalsocialisterna hade till tisdagen den 17 mars utlyst sitt tredje cirkusmöte för året.

Klockan är halv åtta mötesdagen vid Cirkus biljettlucka: Manege? Slutsålt! Parkett? Slutsålt! Första plats? Slutsålt! En halvtimme före den utsatta tiden, och endast de allra sämsta sittplatserna och ståplatser äro ännu lediga! Många äldre personer vända om, för att de anse sig inte kunna få tillräckligt bra platser, men när klockan slår åtta och musiken spelar upp är den väldiga lokalen fylld så när som på några tiotal sittplatser och några tomrum på ståplats, och mötesledningen kan konstatera, att det största NSAP-möte, som någonsin ägt rum inomhus i Göteborg, går av stapeln nu!

Den fullsatta cirkuslokalen är det bästa beviset på att systempressen ljuger, när den fablar om att svensk nationalsocialism befinner sig på tillbakamarsch. De församlade massorna ser ju och känna att svensk frihetsrörelse segrande och oemotståndligt marscherar framåt. Det är också en förväntansfull spänning som präglar de två tusen församlade. Spänt lyssnar de till ortsgruppchef Molunds korta och koncisa hälsningsanförande och högtidligt hälsa de fanorna, när dessa införas av käcka SA-män.

En sång sjunges och så beträder Lindholm talarpodiet. Jublande och hjärtligt storma applåderna emot honom. Stämningen har redan förtätats till en fast vilja av gemenskap och kamp. Många sitter kanske ännu oförstående, men varenda en av de två tusen har redan nu förstått, att det ikväll inte är fråga om någon vanlig krass partiförkunnelse.

Så börjar Lindholm tala. ”Sverige är inte längre självständigt! Fienden befinner sig redan i Stockholm och regeringen sitter i London eller Genève!” Knivskarpt skär Partiledarens stämma genom den väldiga lokalen, redan de första orden rycka med hela församlingen, omedelbart förstås, hur betydelsefullt det är, som Lindholm har att säga. Man faktiskt känner hur intensivt hela församlingen lyssnar, hur den följer Lindholms framställning av den stora världskampen mellan vår fiende och den nordiska rasen. Efter att ha framhävt de stora linjerna i världspolitiken övergår Lindholm till att skärskåda hela den stora mängden av dagspolitiska problem. Åhörarna får klara och koncisa svar på alla de frågor som de ha sysslat med de senaste veckorna och deras uppmärksamhet på företeelser, som hitintills förbigått dem.

Med slående argument bemöter dessutom Partiledaren systempropagandans alla försök att misstolka nationalsocialismen och framställer gentemot dessa nationalsocialismens enkla och för den ärliga så lättförståeliga program. Efter att så ha klarlagt hela den förvirrade inrikespolitiken, övergår Lindholm till utrikespolitikens spännande problemställning. Han visar hur fienden driva sitt spel, och han riktar uppmärksamheten på, hur allt här hänger samman. Desto längre Lindholm håller på, desto mer fascineras man av den fasthet, varmed han behärskar sitt ämne, den klarhet han bringar över det invecklade utrikespolitiska skeendet. Det är faktiskt med en nästan nervös iver, som åhörarna nu följa hans framställning. Och då Lindholm ropar ut:

Skall Sverige en gång gripa till vapen, så skall det göra detta för sin egen skull och inte för NF-imperialism eller slaveri!

Han talar – tror vi – för samtliga de två tusen närvarande! Efter att ha givit en sammanfattning av sin framställning slutar Lindholm sitt nästan två timmar långa föredrag med en flammande uppmaning till fanatisk frihetskamp!

Aldrig tidigare har signaturen varit på ett politiskt möte, där föredraget så ofta avbrutits av stormande applåder. Och när Lindholm slutade brusade sannskyldiga ovationsstormar genom den mäktiga lokalen. Två tusen människor, arbetande och arbetslösa stadsbor och några bönder, handens och hjärnans arbetare – med en vilja, en tro, en hänförelse! Ledaren hade talat, följet stod berett att marschera! Vi tyckte faktiskt synd om ett par systemjournalister, som hade vågat sig till kampmötet och som nu höllo på att drunkna i den stormande entusiasmen! De fingo säkerligen en lektion i nationalsocialistisk ”tillbakamarsch”, som de väl aldrig i sitt liv komma att glömma!

När applådstormarna hade lagt sig någorlunda, besteg Dahlrot talarstolen och avslutade segermötet med en uppmaning till de närvarande att stödja frihetsrörelsen på varje möjligt sätt.

Så gick man hem från en härlig upplevelse! Nu förstod man lyckan i att få kämpa med i en sådan rörelse! Sant är att kan denna entusiasm och denna hänförelse omsättas i djärv kamp, i segt och ihärdigt arbete, då komma väldiga framgångar att vinnas framöver för nationalsocialismen i Sverige!


Redaktionell anmärkning: Syftet med publiceringen är att skildra svensk samtidshistoria, inte att uttrycka missaktning mot någon juridiskt priviligierad folkgrupp.