RECENSION. Den tredje och näst sista delen i den postapokalyptiska filmtrilogin (?) Divergent hade biopremiär i våras. Dennis Hopper har sett alla delar och berättar här mer om denna storslagna Hollywoodskapelse.

Divergent, Insurgent och Allegiant är de tre delarna i en postapokalyptisk trilogi av ungdomsböcker skrivna av Veronica Roth. Böckerna har sålt i stora upplagor och är så vitt jag förstår väldigt uppskattade bland science fiction-läsare. Första boken kom våren 2011 och den sista hösten 2013. Redan månaden efter första boken släpptes köpte Summit Entertainment och Red Wagon filmrättigheterna och kort efter började arbetet med den första delen av filmerna. Regissör för första filmen var Neil Burger, även känd för stora filmer som Limitless och Illusionisten. Burger var även producent till Insurgent, den andra delen i serien.

Bakom bokens adaption till den vita duken står en mängd olika stora manusförfattare. Då det har varit en stor omsättning på dessa bemödar jag mig bara med att nämna några filmer de har skrivit manus till så får ni en känsla av vad det är för slags manusförfattare. Game of thrones, Ninja turtles, Transformers, Exodus, Batman & Robin, Wolverine, Die hard 4.0.

Veronica Roths bokserie.

Filmerna utspelar sig efter att ett stort krig har gjort jorden i stora delar obeboelig och höljd i mystik. I Chicago finns det en grupp människor som överlevt katastrofen. De lever innanför höga murar som skyddar staden och de har ett politiskt system som delar upp befolkningen i grupper, så kallade fraktioner. Dessa fraktioner utgörs av människor med olika egenskaper. Det finns fem stycken: Filantroper, jordbrukare, jurister, poliser och forskare. Men det finns även de som inte tillhör någon grupp alls som kallas ”fraktionslösa”. Dessa är mer eller mindre utstötta ur samhället och lever i en laglös tillvaro.

Symbolerna för de fem fraktionerna.

De olika fraktionerna har egna områden de bor på och egna kläder och symboler. Många medlemmar har tatueringar som visar kärleken till sin fraktion. Detta system har nått så djupt i medborgarna att det finns ett talesätt som säger ”Faction before blood.”

Huvudpersonen i hela trilogin är Beatrice Prior, spelad av Shailene Woodley. Beatrice är född i en familj av den filantropiska fraktionen. De är hängivna till att hjälpa de mindre välbärgade och att vårda. När ungdomar kommer upp i tonåren genomgår de ett test för att se vilken grupp de är mest lämpade för. Detta fraktionsindelade samhälle vill påskina att alla passar in enbart i en fraktion. Men det visar sig att Beatrice passar in i flera olika, detta fenomen kallas ”divergent”.

Divergents är något som ledningen ser som ett stort hot mot den rådande ordningen och Beatrice får uppmaningen att inte säga något till någon. Det är bäst för avvikande att bara välja en fraktion och att spela med. Beatrice väljer att ansluta sig till den beskyddande polisfraktionen och efter en strävsam start börjar hon snabbt hitta sig i sin nya roll.

Men då den mer psykiska träningen börjar utmärker hon sig rejält. I egenskap av divergent besitter hon en stor förmåga till självständigt tänkande och klarar således utbildningen med en enorm överlägsenhet. Beatrice, som i resten av filmerna kallar sig Tris, har en lärare, Four, spelad av Theo James och tursamt nog är också han en divergent. Tillsammans med honom börjar Tris att träna sig på att lura sig genom träningen och på så sätt undgår hennes farliga förmågor att upptäckas när det slutliga testen genomförs.

Tris och Four.

Men allt är inte frid och fröjd fast Tris lär sig att dupera systemets kontroller. Den ondskefulle ledaren för de intellektuella, Jeanine, spelad av Titanic kändisen Kate Winslet, använder en drog på alla inom polisfraktionen och gör dem till sömngående drönare. Jeanine använder dem i detta drogade tillstånd för att avrätta alla som styr och tar på det viset över makten. De som är divergents påverkas inte av drogen och Tris och Four gör motstånd tillsammans med alla andra divergents.

När man ser den första filmen ges inga direkta pekpinnar mot vad de egentligen vill ha sagt med den strikta uppdelningen av samhället men att det ska avspegla någon slags totalitär stat är svårt att missa. Då man ges relativt fritt utrymme till tolkning kan systemet i filmen representera ett demokratiskt system av moderna mått.

Som bekant lever vi i västvärlden under en märklig slags demokrati. Vi har väldigt lite att säga till om, avvikande åsikter motarbetas och vi hjärntvättas till att tro att vi lever i ett fritt och lyckligt paradis. Tillspetsat skulle man kunna säga att vi rent av lever under en slags diktatur iklädd demokratiska kläder. I Divergents politiska system ska man, likt vårt, passa in i givna ramar och tänker man några steg längre och ser bristerna i samhället och den totala avsaknaden av frihet är man ett direkt hot och ska likvideras.

Nu kanske inte vårt samhälle likviderar människor, än, men vi vet alla vad som händer om man tänker självständigt och utanför ramarna som våra politiker och de styrande dragit upp åt oss.

Listan kan göras lång på människor som gjort motstånd och gått emot systemet bara för att se sin frihet bli ordentligt inskränkt, för att inte säga rent av ifråntagen. Att Nordfronts förre ansvarige utgivare, Fredrik Vejdeland, lyser med sin frånvaro på grund av ovanstående anledning är ett bra exempel på just detta.

I sken av min samhällskritiska tolkning blir denna cineastiska kamp mot systemet förvånansvärt underhållande. Första filmen var väldigt fartfylld och personligen drogs jag med väldigt mycket av handlingen. Nu är detta givetvis en storfilm av astronomiska mått à la Hollywood med vackra människor, storslagen scenografi och spektakulära specialeffekter så det räcker och blir över. Men i den första delen överraskades jag likafullt av drivet i filmen och den stora kampen mot det, enligt min tolkning, tillskruvade demokratiska systemet.

Uppföljaren, Insurgent, tar vid där den första delen slutade. Mannen bakom rattarna byts här ut till den tyske regissören Robert Schwentke. Schwentke är känd för sina filmer Tattoo, Flightplan och Red.

Här vänds handlingen att mer handla om de som skapade systemet och vad deras syften kan ha varit. Insurgent betyder rebell eller revoltör och är en stor del av handlingen i del två.

Den ondskefulle Jeanine som tagit över makten i Chicago har hittat en mystisk artefakt som innehåller ett meddelande från fraktionssystemets skapare. För att öppna artefakten krävs det en divergent som besitter alla fem gruppers färdigheter. Givetvis besitter Tris alla dessa och efter en strävsam kamp lyckas Jeanine tillfångata henne.

När de till slut lyckas öppna artefakten och meddelandet inte lever upp till hennes förväntningar vägrar Jeanine att inse sanningen. Det visar sig plötsligt att allt bara är ett experiment och det finns fler överlevande på jorden. Skaparna uppmanar befolkningen i Chicago att ge sig ut i världen och leta upp de andra överlevande. Jeanine vägrar att släppa sitt älskade fraktionssystem och alla divergents får rycka ut och rädda Chicago.

Del två tar oss ner i ett lugnare tempo utan speciellt tät handling eller driv av historien framåt. I den här delen börjar även de fraktionslösa att ta mer plats i berättelsen. Fours egen mor, Evelyn, spelad av Naomi Watts, är de fraktionslösas ledare och man börjar få en aning att detta kommer att glida mot något obehagligt och politiskt traumatiserande. Vi kan även ana att filmskaparna velat göra Jeanine extra ond. Hon är en av de få blonda människorna i filmen och vi kan bara gissa var filmskaparen hämtat sin inspiration från till denna hemska karaktär.

Den elaka och väldigt vita Jeanine.

Men återigen kan jag se, kanske med en större dos fantasi än i del ett, en egen symbolik. Jag ser ett totalitärt system, fortfarande med vissa likheter till vår västerländska demokrati, och dess krampaktiga klor som klöst sig fast och vägrar inse att någon annan slags världsordning kunde vara enormt mycket bättre, både för planeten och befolkningen på den. Om man tänker utanför boxen är man farlig och divergents är som oss i Motståndsrörelsen som ser det korrupta bakom det styrande systemet och löser problemen.

Under våren 2016 gick fortsättningen upp på bio, Allegiant. Den tredje delen är något förvirrande uppdelad i två delar, vilket borde göra filmserien till en quadrilogi. Men att den dominerande gruppen i Hollywood befinner sig i ett matematiskt vakuum är ju ingen nyhet så det verkar gå bra ändå.

Här fortsätter berättelsen där den slutade. Tempot har drivits upp jämfört med Insurgent och de visuella effekterna når nya höjder. Nu är Jeanine borta och Fours mor leder de fraktionslösa som har tagit delar av makten och börjat straffa alla som gjorde sig skyldiga till diverse elakheter under Jeanines styre. En speciellt roande åtalad avslöjar att ”people are sheep, they need a sheperd to guide them, when they resist they are slaughtered”, som en extra bonus är denna karaktär dessutom en neger.

”People are sheep.”

Men allt är inte frid och fröjd fast de nu ska vara fria. En del av medborgarna vill fortfarande ha kvar fraktionssystemet och andra vill slå ihop alla.

De nya ledarna är misstänksamma mot skaparna och ingen får lämna staden och bege sig ut över väggen som skaparna önskar, men givetvis tar sig Tris, Four och de andra divergents vi känner igen sedan tidigare ut. Lite förvirrande anser jag det är att alla är så extremt militanta fast de nu ska vara fria. Alla tycks vara väldiga motståndare till deras utforskningsaktion och gör allt för att stoppa dem.

Likt ett överdrivet dataspel rusar de runt bland vinande kulor och lyckas på något fantastiskt Hollywoodvis, med explosioner, slowmotion och en överdriven mängd specialeffekter, att ta sig över muren ut i den sönderbombade världen. Här ser de spår av ett stort krig och världen blöder bokstavligt, både i röda bäckar som rinner runt och i en röd regnskur. Plötsligt öppnar sig en dörr av kamouflage och skaparna visar sig. Här blir specialeffekterna direkt löjliga då skaparnas teknik kan göra skyddsbubblor mot strålningen och de flyger omkring inuti dessa bubblor till något som kallas ”The Bureau of Genetic Welfare”.

Tekniken blir löjlig i Allegiant.

Nu tar filmen en direkt tramsig vändning och vi kan börja förstå vart detta kommer att barka. Väl framme i den överlägsna teknologiska byrån får vi veta att kriget som förstörde jorden berodde på ett genetiskt krig, Purity War. Mänskligheten hade börjat med genmanipulation och på grund av detta bröt ett hemskt krig ut. Nu jobbar man med målsättningen att skapa den perfekta människan.

The Bureau of Genetic Welfare

Hela fraktionsexperimentet var ett sätt att med genmanipulation skapa en fulländad människa. Det visar sig att Tris är den enda som är perfekt, eller Pure som det kallas, alla andra är Damaged. I detta högkvarter av genetisk forskning finns väldigt mycket science fiction-teknik. Soldaterna har drönare som flyger runt som hjälp och de har ett extremt sofistikerat övervakningssystem där de ser precis allt som folk gör i Chicago för att nämna några saker.

Byråns hemska och känslokalla härskare, David, spelad av dum-dummare kändisen, Jeff Daniels, vill kartlägga Tris gener och därmed kunna skapa fler Pures och de beger sig till ytterligare en stad, Providence. Denna stad är om möjligt ännu mer teknologiskt utvecklad och där talar de inför ett slags DNA-råd.

David, ännu en vit superskurk.

David vill ha mer resurser till sitt arbete. Men då Tris får prata sköljer en fullständig flod av politiskt korrekta floskler ur henne. Ju mer hon lär sig om historien, desto mer känner hon att de gör samma fel igen. Att dela upp människor i grupper är fel, för då blir det krig. Det är bättre att blanda ihop alla, för då blir det bra.

David får en ny order att ta itu med problemen i Chicago. Four börjar ana oråd då han under en militärinsats i den sönderbombade världen börjar misstänka att DNA-byrån kidnappar barn som de experimenterar med och snart är alla fiender med varandra. David beslutar sig för att använda en trixig gas som kan rensa människors minne och på så sätt kunna få kontroll och skapa ordning. Tris och de andra divergents lyckas stoppa gasen i sista sekund och alla enas om att tillsammans kämpa mot den hemska alla är inte lika mycket värda-politiken som förs.

Droger, serum och gaser är något som Hollywood verkar använda rejält i sina nya storfilmer. Vi har fått se både sanningsserum, gas och en drog som skapade drönare användas i filmerna och i Walt Disney filmen Zootopia användes också en drog för att styra befolkningen.

Allegiant och Zootopia tävlade förövrigt i våras om förstaplatsen gällande biointäkter med mellan 30 och 35 miljoner dollar i veckan i intäkter. Lustigt nog har båda en kvinnlig hjälte och är väldigt politiskt indoktrinerande.

Tris får en dos av en drog. Droger är något som driver berättelserna framåt i flera nya Hollywoodfilmer.

Om jag i de tidigare delarna lyckades se ett eget budskap och på detta sätt kunde göra filmupplevelsen någorlunda roande så slets detta nu brutalt bort från mig. Det finns absolut inget utrymme för att kunna tolka in det minsta ifrågasättande av vårat nuvarande politiska system överhuvudtaget, inte ens med en mycket stor dos fantasi och nationalsocialistiska glasögon som jag har.

Det hänger en alltför tung aura av Hollywoods hemska fantasier över hela filmen och i slutet får vi ännu en avskyvärd monolog av Tris som slutkläm. Allegiant betyder lojal och nog är de lojala mot det politiska klimatet som vi matas med på en daglig basis. Upplägget i slutet bäddar även för en fullständig kavalkad av pekpinnar i sista delen, Ascendant, som kommer 2017.

Man undrar om det kan finnas någon som på något mirakulöst vis lyckats missa vad det handlar om. Men med tanke på alla droger, serum och gaser de använder sig av kanske de har lyckats droga någon stackare iallafall…

• Publicerad:
  2016-06-10 09:00

Kategoriserat som:
• Egen journalistik
• Film & Serier
• Kultur & Kunskap
• Opinion
• Opinion & Motstånd
• Recension
• Underhållning