KOMMENTAR • Vera Oredsson kommenterar kortfattat frågan om dödshjälp och delar med sig av sitt personliga perspektiv på den.

Freitot – frivillig död – betraktas i Tyskland som något annat än självmord (selbstmord).

Freitot är en rimlig sista utväg från outhärdliga lidanden, eller i många fall ett rationellt val för att undkomma tortyr eller förnedring – som efter andra världskrigets hängningsorgier utförda av de segrande allierades bödlar.

Selbstmord betraktas istället som en impulsiv handling för att ta sig ur en tillfälligt jobbig situation som skapar en stark självömkan.

I Sverige tillkommer diskussionen om dödshjälp som en sista utväg innan man blir ett så kallat vårdpaket.

Varje åldring med förstånd har en fasa för att hamna där. Som 98-åring bävar jag! Och tro mig: Om det hade funnits en möjlighet att begära dödshjälp, så skulle det konstigt nog ha varit en trygghet att ha när man själv inser att livskvalitén saknas.

Nu finns förstås oron för att dödshjälpen skulle kunna utnyttjas vid eventuella arvstvister, politiskt besvärande situationer (som skedde med Rudolf Hess) eller kopplat till andra hatiska motiv.

Mitt konkreta förslag är därför att:

  1. Som en grundförutsättning måste en giltig testamentlig önskan existera, vilken tydligt styrker att det är personens önskan att förkorta livet vid svår demens eller smärtsam obotlig sjukdom som medför ett ständigt ökande lidande.
  2. Därefter skall en handling undertecknad av tre oberoende läkare, som samtliga bekräftar att en förlösning av humanitära skäl är rimlig, krävas för att dödshjälp ska beviljas.

Mer betryggande kan det väl inte bli?

Redaktionellt tillägg: Människor som överväger självmord kan kontakta Självmordslinjen på 90101 för att få stöd.