ANTIKVARISKT • Artikel från Fria Ord, 10 december 1955. Författad av Holger Möllman-Palmgren.

Vilken händelse under det senaste kvartsseklet har skakat det svenska folket djupast – tändstickskungen Ivar Kreugers tragiska och gåtfulla död i Paris 1932 eller det andra världskrigets utbrott sju år senare? Jämförelsen är icke godtyckligt vald. Mellan de två händelserna kan man – utan att på minsta vis våldföra sig på historiska fakta – skönja ett bestämt sammanhang, som visserligen må te sig fantastiskt vid första anblicken men som i grund och botten väl tål att granskas i den nyktra logikens kalla ljus.

För egen del, av egen erfarenhet äro vi benägna att besvara frågan så: Ivar Kreugers död upplevdes av nästan varje till mogen ålder kommen svensk som en nationell katastrof av oerhörd räckvidd, en katastrof som drabbade var och en personligen på ett rent sällsamt vis. Ivar Kreuger hade under sin meteorliknande bana hunnit bli en idol, som alla svenskar voro stolta över och blickade upp till. Han var en det teknisk-ekonomiska 20. seklets Karl XII i våra drömmar om en ny svensk storhetstid: djärv, storstilad, generös, konstruktiv i sitt geni och med den ensamhetens nimbus kring sin panna, som en nordisk hövdinggestalt kräver för att bliva dyrkad och omfattad som en sann heros. Vad som för oss svenskar den där våren 1932 kändes så oerhört smärtsamt och förödmjukande var icke gigantens plötsliga fall i och för sig, icke ens den omständigheten att han föll för egen hand (som man just då icke fann någon anledning att betvivla), utan det förhållande, att han omedelbart efter sin död blev förklarad vara den största svindlare och bedragare som någonsin opererat med en hel värld som tummelplats för sina svindelaffärer.

Det är ingen överdrift om man säger, att den skam och vanära, som så plötsligt och oväntat som en blixt från klar himmel, drabbade namnet Ivar Kreuger, på sätt och vis erfors och delades av hela det svenska folket, att vi alla plötsligt kände oss ha blivit mycket fattigare, utplundrade på ett väldigt värde – detta helt oavsett om vi voro ruinerade ägare av debentures och andra Kreuger-papper eller icke. I jämförelse med denna ofantliga moraliska och psykologiska olycka, som skakade hela vårt nationella medvetande, tedde sig den sju år senare inträffade världskrigskatastrofen ur svensk synvinkel på något vis ovidkommande. Den engagerade oss icke tillnärmelsevis så intensivt som Ivar Kreugers fall från högsta ärans höjder ned i den djupaste fördömelse.

Det fanns ingen gemenhet och uselhet så stor, att den icke kunde pådyvlas den döde f.d. svenske nationalhjälten, vars fränder och närmaste medarbetare likaledes utsattes för en exempellöst hätsk hatpropaganda och förföljelse i alla tänkbara former. Värst drabbad härvid blev som bekant den dödes broder, dåvarande generalkonsuln Torsten Kreuger, som man först kastade i fängelse och sedan försökte utplundra in på bara benen – allt på grundval av en uppenbart juridiskt ohållbar dom i den s.k. Högbroforsprocessen.

Tyvärr var det endast med tämligen förstrött intresse Sveriges folk och omvärlden i övrigt under åren fram till det andra världskriget följde Torsten Kreugers envetna och outtröttliga kamp för såväl sin egen som sin broder Ivars återupprättelse. Att denna T.K:s kamp icke väckte den genklang, som man av flera skäl kunnat haft rätt att vänta, kan bero på flera orsaker. Dels var det den allmänna politiska oron i världen, diktaturstaternas framträdande och farhågorna för ett ”oundvikligt” världskrig, som absorberade publikens hela uppmärksamhet. Dels var det kanske så, att Torsten Kreuger alltför litet beaktade just det politiska momentets betydelse i hela Kreugersaken.

Nu, tio år efter det andra världskrigets slut, sedan man börjat skönja de första tecknen till en begynnande objektiv revision av propagandalögnerna, om dess ursprung och orsaker, är kanske tiden också snart inne för en revision av propagandamyten om bröderna Kreugers ”brottslighet” och ”svindlerier” och t.o.m. av myten om Ivar Kreugers ”självmord” i Paris på vårvintern 1932.

Som ett första verkligt betydelsefullt steg i denna riktning, en händelse av största vikt och värde för sanningens utrannsakande, hälsar man den bok som Sven Stolpe tillsammans med den kände kriminalreportern Börje Heed just i dessa dagar utgivit på Medéns förlag under den talande titeln ”Ivar Kreuger mördad?”.

Torsten Kreuger har, det vet man, aldrig trott på myten om broderns förmenta ”självmord”. T.K. synes redan på ett mycket tidigt stadium ha varit övertygad om att det i själva verket var en fråga om ett kallblodigt planlagt mord, utfört för de makters räkning, som redan i slutet på 20-talet hade bestämt sig för att röja Ivar Kreuger ur vägen, enär han var hinderlig för deras intressen. Det är Sven Stolpes och hans medarbetares förtjänst, att dessa makter nu tydligt utpekas och definieras: å ena sidan den internationella kommunismen under Stalins personliga ledning, å andra sidan den mer eller mindre ”CENSUR” behärskade och infiltrerade internationella storfinansen under Morgans (Wall Streets) befäl. För Moskva tedde sig I.K. Som kapitalismens räddare i dess svåraste kris. För den internationella finansen i väster framstod han som den väldige reformatorn som hotade att omintetgöra deras ränterofferi och hänsynslösa guldhamstring från det av krig och kriser utlämnade Europa.

Hur triviala, ointressanta och fantasilösa te sig icke en hel julbokflods detektivromaner vid sidan av den mästerligt komponerade och briljant utförda analys av Kreugerdramat, dess bakgrund och dess följder, som Stolpe-Heed framlägga i sin bok om Ivar Kreugers död. Här kan man verkligen konstatera, att även i brottets värld gäller tesen att verkligheten vida överträffar alla diktares fantasi och kombinationsförmåga. De båda författarna ha uteslutande byggt på material, som är autentiskt och kontrollerbart men som ofta tarvat långa och ingående efterforskningar för att bli tillgängligt. Hur mycket man än trott sig veta om en del av de mystiska omständigheterna kring I.K:s ”självmord”, så blir man genom denna boks nya avslöjanden och nya belysningar nästan fattningslös av häpnad och förfäran, och man frågar sig om och om igen:

Hur var det möjligt, att allt detta kunnat hållas hemligt så länge? Vad är det för infernaliska och gåtfullt inflytelserika makter och krafter, som här bedrivit sitt spel?

Dessa frågor bli alldeles särskilt påträngande då det gäller de förhållanden och händelser i Kreugerdramat, för vilka vårt eget land, vår egen huvudstad var skådeplats. Om man nu får använda ordet ”skådeplats” i ett spel där allt tilldrar sig i skumrask och under intensiv dimbildning, och där de flesta aktörerna tycks vara i besittning av osynlighetens mantel! Allt skumrask och all dimbildning till trots kan det nu i alla fall icke hjälpas, att huset Bonnier tack vare Stolpes-Heeds skickliga handhavande av sökarljuset kommit att på ett mycket slående sätt framträda såsom en centralpunkt och samlingslins för alla de mäktiga inflytelser från öst och väst, som strävade att röja Ivar Kreugers finansbyggnad ur världen.

Överhuvudtaget är det frappant, vilken framträdande roll de ”CENSUR” krafterna tycks innehava i detta sinistra spel, som redan vid den tidpunkten gällde Europas öde som självständig makt- och kulturfaktor mellan öst- och västvärlden.

Visserligen nämner Stolpe och hans medförfattare icke uttryckligt ”CENSUR” som sådan, men så mycket uttrycksfullare tala de ständigt uppdykande ”CENSUR” namnen för sig själva: Ehrenburg, Dreyfus, Rosenberg, Sachs, o.s.v.

Vad man icke har mindre anledning att häpna över är höga svenska myndigheters och befattningshavares sätt att under total nonchalans av lagar och förordningar manipulera med Ivar Kreugers efterlämnade egendom, från hans privata anteckningar till hans koncerns industriella och finansiella värden, på ett sådant sätt, att dessa värden direkt spelades i händerna på de makter utom och inom landet, vilka uppenbart varit I.K:s svurna fiender och nu endast sutto på lur som gamar, väntande på att få dela det feta rovet.

Det har under årens lopp skrivits mycket om det arv Ivar Kreuger lämnade efter sig, och hela världen, icke minst Sveriges folk, borde vid detta laget vara fullt på det klara över lögnen om Kreugerkoncernens ”såpbubblevärden”. Det var minsann inga ”såpbubblor” detta finansgeni lämnade efter sig. Vad Boliden, Cellulosakoncernen, Tändstickstrusten, L.M. Ericssonbolaget och tändsticksmonopolet i otaliga länder innebar av miljardvärden, som än idag äga bestånd och blomstra, det är alltför känt för att här behöva påpekas. För den som vill veta mer om den saken må hänvisas till Anders Byttners förträffliga bok ”Arvet efter Ivar Kreuger” samt uppsats i tidskriften Samtid och Framtid (mars 1932) där en fullständig redovisning lämnas. Stolpe-Heed nöja sig med att i sin bok erinra om, hur dessa enorma värden genom svenska myndigheters och ”utredares” benägna medverkan förskingrades och tvångsrealiserades till underpriser och stundom direkt skänktes bort till intressenter hemma och utomlands, närmast som en belöning, tycks det, för deras medverkan i kampanjerna mot Kreugers finansskapelse.

Blev Ivar Kreuger mördad? Stolpe-Heed lämna frågan öppen, men efter den indiciebevisföring de prestera i sin bok är det knappast längre möjligt att upprätthålla tesen om ett självmord.

Skulle Kreuger trots allt ha tagit livet av sig, så måste det ha skett i en plötsligt påkommen trötthetskollaps efter den upprivande kamp han dagarna förut hade fört mot sina motståndare i New York men ur vilken strid han då redan hade utgått som segrare. Det var i själva verket så, att Ivar Kreuger just i det ögonblicket hade fienderna i sin hand. Han hade avslöjat dem och dragit deras redskap inför domstol för brott som de sedermera t.o.m. blev dömda för. Men var det kanske just därför Kreuger måste dö? Han stod i dessa förbistringens och världskrisens år som den enda maktfaktor i världen, vilken syntes i stånd att hejda Europas utplundring och bolsjevisering. Han ägde icke blott ett finansiellt geni av extraordinära mått, utan desslikes obestridd auktoritet i hela den civiliserade världen som en man av sällsport klarsyn och god vilja. Han kunde uppträda som en stormakt och han var en stormakt – utan både armé och flotta. Tyvärr ägde han icke – vad en stormakt dock framför allt bör ha – en egen press, som kunde bemöta och vederlägga fiendernas intriger och lögnfälttåg. Kanske var detta Ivar Kreugers största svaghet. Den näst största var den, att han var föga misstänksam. Han trodde världen om gott och satsade stort på dess sunda förnuft och självbevarelseinstinkt. Men däri tog han fel och fick plikta med både sitt liv och sin heder för misstaget.

Livet förlorade han. Och hans verk slogs i spillror, liksom Europa skulle komma att slås i spillror efter hans bortgång. Allt var till synes förgäves. Men kanske inte ändå. När sanningen till sist bryter igenom allt skumrask, all dimbildning, all lögnpropaganda, skall det visa sig, att geniet Ivar Kreuger står mera levande, mera ärorik, mera efterföljansvärd än alla de stora och små segerherrar, som triumferat på ruinerna av hans verk. Sven Stolpe och Börje Heed äro förtjänta av ett uppriktigt tack för att de med sin bok röjt väg för sanningen. Har någonsin en bok förtjänat att bli en europeisk bestseller så är det deras verk om hur Ivar Kreuger fälldes.

Redaktionell anmärkning: Artikeln publiceras i allmänbildande syfte som ett historiskt dokument. Syftet med publiceringen är inte att kränka eller missakta någon juridiskt privilegierad folkgrupp.