EKONOMI • En halv miljard dollar av det amerikanska folkets pengar spenderas dagligen på ännu ett krig för Israels intressen. Angriparnas förstörda militära utrustning ett slukhål.

Enligt den förra Pentagon-topptjänstemannen Elaine McCusker, , som numera forskar vid American Enterprise Institute, har den amerikansk-israeliska kampanjen mot Iran kostat det amerikanska folket mellan 23 och och 31 miljarder dollar under de fem veckor som gått sedan Trump den 28 februari gav sin ödesdigra order om en attack mot Iran, vilket blev inledningen på det angreppskrig som initiativtagarna givit namnet Operation Epic Fury. I den ungefärligt angivna prissumman ingår kostnader för:

• tillförandet av nya extra amerikanska resurser till regionen.
• genomförandet av stridsinsatser.
• ersättandet av förbrukad eller förstörd materiel.

Rådgivaren Mark Cancian vid Center for Strategic and International Studies (CSIS ) är då mer exakt med sin bedömning att kriget kostar USA en halv miljard dollar var dag.

Posten ”Av Iran förstörda amerikanska radarsystem” toppar listan över detta krigs allra mest uppmärksammade förluster. Denna typ av system är bra dyra att utveckla, men den förlust av avancerade radar- och luftförsvarskomponenter, som kriget orsakar, handlar inte bara om pengar. Den riskerar att försvaga USA:s militära kapacitet även i andra delar av världen.

Bedömare fastslår att tillgång till radarsystemsystem blir ett mäste om/när USA ställs inför att behöva hantera spänningar eller konflikter i andra strategiska områden än de hittills mest förväntade. Och forskare påminner om ett enligt vissa redan etablerat – och enligt andra högst sannolikt framtida – globalt scenario med Kina som ensam ekonomisk stormakt.

Döds-statistiken oroar, materialförstörelsen är en katastrof

På personalsidan är förlusterna visserligen mindre än i vissa tidigare amerikanska krig, men amerikaners reaktioner på siffrorna talar sitt tydliga språk om en politiskt känslig statistik. Enligt senaste rapporter har sedan det amerikansk-israeliska angreppskrigets inledning förrförra månaden 13 amerikanska soldater dödats och 365 skadats i attacker mot USA-baser. Det är siffror som i absoluta tal är avsevärt lägre än till exempel de under Irakkrigets mest intensiva skeden, men som ändå understryker att angriparnas självvalda konflikt med Iran inte är någon av dem kontrollerad eller för dem närapå riskfri operation.

Försvarsexperter konstaterar att USA fortfarande har ett militärt övertag över Iran när det kommer till flygstridskrafter, underrättelseförmåga samt vapensystem med lång räckvidd.

Samtidigt beskriver man hur de iranska motangreppen visar att en motiverad i dessa avseenden en militärt svagare motståndare mycket väl kan kompensera för detta underläge och tillfoga sin fiende betydande ekonomisk och teknisk skada genom att slå mot dyr utrustning, fasta installationer och logistik. Ett förstört radarsystem eller en utslagen luftförsvarsenhet kan innebära kostnader på tiotals eller hundratals miljoner dollar, särskilt om systemet måste ersättas snabbt. Men det finns, som här snart ska framkomma, andra och ännu effektivare sätt för den angripne att slå tillbaka.

Iranskt luftförsvar har hittills under kriget oskadliggjort/totalförstört tjugotalet egna tekniskt avancerade överljudsstridsflygplan av bland andra modellernaF-35A, och F-15E – något som helt avgjort försämrat USA:s operativa kapacitet.. 

Enligt rapporter har USA på grund av risk för ”läckage av känslig teknologi” också tvingats förstöra egen ”utrustning” – bland annat ett antal exemplar av den specialiserade version av flygplanet C-130 Hercules, som döpts till MC-130J och lämpar sig bäst för specialoperationer, intransport samt stöd till specialstyrkor. Samma öde har drabbat ett okänt antal MH-6 – en lätt attack- och transporthelikopter, känd som Little Bird och frekvent nyttjad av USA:s specialstyrkor.

Konsekvenserna av ett ekonomiskt dilemma

Dessa flygplansfall illustrerar hur denna konflikts ekonomiska logik verkar till USA:s nackdel. Iran behöver för framåtskridande inte i traditionell mening besegra några amerikanska styrkor. Det räcker att man kontinuerligt säkerställer att den konflikt, som en alltmer desperat angripare lägger ned allt större resurser på att få avslutad, fortsätter. Det kan Iran uppnå genom att i tillräckligt hög takt antingen själv slå ut för USA kritisk utrustning, eller – ännu effektivare – förmå sin motståndare att göra det själv. Ju längre kriget pågår, desto större blir påfrestningen för USA, inte bara på spridda delar av krigsmakten och dess personal, utan även på själva försvarsbudgeten, hela tillverkningsindustrin och alla olika lager.

USA:s vidlyftiga konsumtion av avancerade robotar, luftvärnssystem, spaningsplattformar och radarsystem skapar ett stort återanskaffnings-behov av dessa varor. Moderna vapensystem är tekniskt komplicerade och tar lång tid att producera. Det innebär ett förhöjt antal av de aspekter som tillsammans avgör dessa varors marknadsvärde i ett läge där USA har att balansera flera självvalda säkerhetspolitiska åtaganden. Man ska avskräcka Kina i dess ständigt växande maktsfär, stödja sin allierade i Europa och Mellanöstern utan att göra avkall på den egna beredskapen. När avancerade system slås ut i Mellanöstern kan det därför få följder långt utanför den regionen. Även om USA kan ersätta förlusterna över tid, är frågan hur snabbt det kan ske och till vilket pris.

Den slocknande stormaktens politiska dilemma

För Trump-administrationen innebär detta också ett politiskt dilemma. Ett av argumenten för en hård linje gentemot mot Iran har varit att ett segervisst USA tack vare sin överlägsna militära kapacitet skulle kunna ”slå hårt i en begränsad aktion” utan att dras in i ett dyrt och långvarigt krig. Motstånd krossas fort och lätt med intensifierade luftangrepp.

Det kan i sammanhanget påminnas om att när det kommer till Trumps syn på det amerikanska förhållningssättet till / strategin gentemot / Iran, har medier över i stort sett hela det politiska spektrumet sedan flera år översvämmats av artiklar om vilka det är som han de facto tar råd från i dessa frågor och som i praktiken dikterar hans agerande. Och det handlar – som det i varje enskilt fall klargörs / framkommer – inte om några vita amerikaner som genomlevt och dragit slutsatser från några av sitt lands krig – utan om två sionistiska judar med ambitioner om israelisk hegemoni i Mellanöstern , vilka – i första fallet helt öppet – sätter Israels väl först:

1. Detta lands premiärminister tillika Trumps vapendragare i det pågående israeliskt-amerikanska angreppet på Iran - krigshetsaren Benjamin Netanyahu.
2. Den amerikanske presidentens egen svärson och republikanske partikamrat - affärsmannen och politiske rådgivaren Jared Kushner.

Den handlingsplan som växer fram i denna politisk mylla syftar – lika lite som andra ämnade för amerikanska presidenter i modern tid – till att tillfredsställa den rådgivna sidans behov, utan rådgivarsidans.

Avslutningsvis kan konstateras att det resulterande utvecklingsmönstret känns välbekant:

• I takt med att utgifterna skjuter i höjden och allt fler amerikanska soldater dödas eller lemlästas förlorar den presenterade bilden av operationen som "begränsad" sin trovärdighet.
• Ju längre konflikten pågår, desto fler och mer anklagande blir frågorna som ställs kring vad som är USA:s strategi för och mål med den - satt i relation till vad som faktiskt uppnås.
• Pentagon duckar för frågor och tillställer USA:s kongress en begäran om ytterligare 200 miljarder dollar för att kunna täcka kostnaderna för sina operationer i Iran.