INSÄNDARE. Per K. skriver i denna insändare om travsportens förfall där profitjakt och överdriven professionalisering har dödat det som tidigare var ett lokalt folknöje.
Illustrationsbild.
Det här är en insändare. Åsikterna som framförs i insändaren behöver inte nödvändigtvis fullt ut delas av Nordfront eller Motståndsrörelsen.
Vill du som läsare av Nordfront tycka till om något i en insändare? Skicka då insändaren till redaktionen@nordfront.se
Bollnäs travbana hade kommit till 1955, sedan Södra Hälsinglands Travsällskap bildats av engagerade personer i trakten för att bygga och driva den. Det bör ha varit i slutet av 50-talet jag var där första gången, tillsammans med en av mina farbröder. Jag var då i tioårsåldern. Och jag kom sedan att bli en trogen besökare fram till det att jag tills vidare lämnade orten 1965.
På den tiden var det på söndagar och på dagtid som travtävlingar – och för den delen annan sport – försiggick. Det var också mest under den varmare delen av året, även om i Bollnäs ett par tävlingsdagar var förlagda till februari. De var det som en tribut till eller ett minne över det gamla istravet, det som hade anordnats på sjöisar i trakten sedan mycket länge.
På den oasfalterade publikplatsen fanns en låg, faluröd totalisatorbyggnad av trä med spelluckor ut mot det fria. Där fanns också en träläktare. På innerplanen vid målgången stod ett hexagonformat torn av trä, där ban- och måldomarna höll till.
Det var massor av folk. Det är inte att överdriva särskilt mycket att säga att det kryllade. Och i denna publik pratade man med vem som helst. Alla, unga som gamla, kunde på ett självklart sätt tilltala varandra.
Hästarna var till största delen av nordsvensk ras. Numer är nordsvenskar rena arbetshästar, medan travarna har avskilts som en ny ras med egen stambok och kallas för kallblod. Av detta får man ju intrycket att nordsvensk travare och arbetshäst var en och samma sak på den tiden – och det är precis vad som många gånger var fallet. Hästarna på banan ägdes av bönder som använde dem även i skogen och jordbruket.
Det var givet att det var de stolta ägarna-bönderna själva som tränade hästarna och körde dem i loppen. Proffstränarna lyste i stort sett med sin frånvaro så här på landsorten, och att hyra en kusk fanns inte på kartan.
Varmblodiga travare var en relativt ny företeelse och de var som sagt i minoritet. De var anglosaxiskt namngivna oftast, och man var inte generad över att inte kunna uttala namnen rätt – eller snarare var man inte ens klar över att man inte kunde det. Hur skulle väl till exempel ”Bulwark” (vanligt i namnen genom en avelshingst som hette så) kunna sägas på annat sätt än som ”Bullvark”? Hur skulle ”girl” kunna prononceras annorlunda än just ”girl”?
Defileringen före varje lopp präglades av strikthet. I startnummerordning och på perfekt rad skulle ekipagen paradera framför publiken. Den kusk som inte tydligt tittade upp mot domartornet när han passerade det, och sålunda brast i respekt, blev ådömd böter. Detsamma om han eljest betedde sig slarvigt.
Defileringen ägde rum till marschmusik ur högtalaren. Det brukade vara Radetzkymarschen eller Alte Kameraden. Vad gäller defileringsmusiken och övrig musik under tävlingsdagen tror jag förresten att den fanns annonserad i det tryckta tävlingsprogrammet. I varje fall minns jag att det var så i Gävletravets program.
Voltstart tillämpades i alla lopp. Start bakom bil är en senare företeelse. Inte heller var förstås startlinjen kopplad till elektronik, så att tjuvstart kunde upptäckas därigenom, utan ett bastant band av gummi spändes över banan framför varje volt och släpptes i startögonblicket så att det med en ljudlig skräll for in i metallstängslet som skilde banan från publikplats och vid vars räcke tätt med åskådare hängde.
Och hästarna, dessa sediga nordsvenskar och dessa varmblod i den rasens första utvecklingsskede i Sverige, var oerhört mycket långsammare än dagens travmaskiner. Om man jämför resultatlistornas i gamla nummer av Travronden kilometertider med dem som är gängse i dag blir man rent förbluffad.
Nå – var det nu inte ganska töntigt och rätt komiskt, allt detta? Så tycks det mig sannerligen inte. I stället framstår det för mig som att det låg en upphöjd och stor skönhet över vad som tilldrog sig och som att det härskade enbart stil och värdighet. För här var det det egna, det egna och äkta samhället som oförstört och oinskränkt ännu var att se. Det var folket självt. Det var folkgemenskap, det var tillhörighet.
Det var kultur som stod över alla teaterföreställningar och baletter.
Hur ser det då ut på travet numer? Jag har nämnt att det förr var på dagtid söndagar man höll tävlingarna och att det var massivt med publik. Idag är det ett fåtal närmast sörjande som står och kurar en beckmörk tisdagskväll, och de ser på en defilering där startfältet kommer släntrande över upploppet i spridda skurar, i form av några slöa och oordnade klungor. De långa köerna framför spelluckorna har ersatts av inga alls i en ödsligt ekande totohall. Och det är inte så viktigt, menar man, det har ingen betydelse för det är ändå i spelbutiker långt från banan som insatserna, och mångfalt större sådana än fordom, görs.
Har ingen betydelse?
/Per K.
Hoppa till huvudinnehåll
