ANTIKVARISKT • Artikel från Sverige Fritt, den 15 december 1944. Författad av Hjalmar Hellefors.

Antikvariskt

Nordfront publicerar klockan 09:00 varje tisdag en antikvarisk artikel. Artiklarna är hämtade från äldre tidningar och skrifter. Syftet med publiceringarna är att digitalisera och bevara material som annars riskerar att falla i glömska, samt att berika våra läsare med en unik insyn i äldre tiders tankar och samhällsdebatt.

Sitter du på material som skulle lämpa sig för att publiceras i det här projektet? Kontakta då redaktionen@nordfront.se, gärna med en tydlig förklaring kring vad du vill att vi publicerar, varför och en färdigskannad kopia av materialet.

Julen har med rätta blivit årets största både religiösa och världsliga högtid. De kristna folken fira den till åminnelse av Jesu födelse, vars både dag och år äro okända. Men långt innan kristendomens grundare föddes, firades häruppe i Norden en midvinterfest omkring årsskiftet, då dagarna åter började bli längre och vintermörkret fick vika för det segrande solljuset. Men denna hedniska ”jul” synes ursprungligen icke ha varit någon solfest utan fastmer en större offerhögtid framför allt till guden Frejs ära. Åt honom offrade man den s.k. sonargalten och uttalade önskningar om ett kommande gott år.

Den kristna kyrkans jul infördes jämförelsevis sent, och tidpunkten för dess firande växlade i början. Det var först omkring år 350 e. Kr. som julen fastställdes till dagen för vintersolståndet i länderna kring Medelhavet, d.v.s. den 25 december, och detta skedde i Rom.

Men både den hedniska midvinterfesten och ännu mer den kristna julen kunna ges en djupare, mera allmän symbolisk innebörd. I kulturfolkens religiösa föreställningar ha från äldsta tider dagsljusets urkälla solen varit en symbolisk personifikation av livets goda krafter och nattmörkret av dess onda. Växlingen mellan dag och natt, sommarsol och vintermörker blev sinnebilden av en ständig kamp mellan dessa väldigheter, som strida om makten över människornas själar, deras handel och vandel. Så länge människor levat på jorden, har denna väldiga kamp pågått utan uppehåll och utan att något avgörande skett, och vi kunna än idag icke se något slut på den. Det är ett ständigt pågående världskrig, där än den ena makten och än den andra vinner tillfälliga men ingalunda varaktiga segrar över motståndaren. Något fredsslut blir det icke, och någon förlikning kan aldrig komma till stånd utan den ena partens fullständiga och ovillkorliga underkastelse.

Redan den grekiske skalden Hesiodos, som levde omkring 700 år före Jesu födelse i Betlehem, beskriver i sin berömda dikt ”Verk och dagar” denna världskamp mellan ljusets och mörkrets, det godas och det ondas andemakter. Han talar om de olika världsåldrarna, som han kallar guld-, silver-, koppar- och järnåldern för att beteckna det ondas alltmer tilltagande makt och seger i människornas värld. Själv säger han sig leva i den bistra järnåldern, i vilken människornas ondska tvingat de himmelska väsen, som allra längst stannade kvar på valplatsen, nämligen gudinnorna Blygsel och Rättvisa, att lämna vår jord och vända tillbaka till Olympen.

Samma tanke återkommer långt senare hos de romerska skalderna Vergilius, Ovidius och Horatius, vilka levde och verkade i det första århundradet för Kristi födelse. Och denna järnålder varar synbarligen ännu; vi kunna icke skönja slutet på den.

Är icke tillståndet i världen i stort sett detsamma nu som på Hesiodos tid? Kunna vi icke med samma fog som den forngrekiske skalden påstå, att både blygsel och rättvisa nu liksom för mer än två och ett halvt årtusenden sedan icke längre kunna göra sina krav gällande i umgänget mellan folk och enskilda? Och hur är med alla de bud, vilka den man, vars födelse vi nu återigen gå att fira, gav oss i sin Bergspredikan? Detta budskap har förkunnats i snart ett par tusen år från predikstolarna i alla världens kyrkor, och vad är resultatet? Även den hedniska gudinna, som Hesiodos kallade Blygsel, skulle rodna av skam, om den frågan ställdes till henne. Och Rättvisans gudinna, som i de salar, där människor sitta till doms över varandra och skipa rätt sig emellan, vanligen avbildas med förbundna ögon, skulle väl i sin fullkomliga makt- och hjälplöshet bönfalla om att också en kavle måtte stoppas i hennes mun, för att den symboliska bilden av hennes väsen må bli ännu mera överensstämmande med verkligheten.

Men vem tänker väl på sådant inför allt det lekamliga goda, som julbordet överflödar av! Människornas viktigaste omsorger vid juletid gå ut på att se till, att ingenting av alla dessa gommens läckerheter saknas. Eljes vore det ju inte någon riktig jul. Ett fåtal går av gammal vana och enligt arvtagen sed i julottan, där vacker sång och fagra ord om frid på jorden blott äro ropandes röster i en öken, varest inga livets frön kunna gro i en mark vattnad av stupades blod och i en luft mättad av hatets onda duster.

På julens himmel har Betlehemsstjärnan för länge sedan slocknat, och inga vise män från Österlandet styra sin kosa efter dess sken. Över oss brinner denna jul en annan låga, vars flammor också tänts i österled: det är Sovjetstjärnan, den av krig och fasansfulla lidanden pinade mänsklighetens röda irrbloss.

I det andliga mörker, i vilket mänskligheten likt en skara olyckliga blinda nu trevar sig fram och som blir alltmer genomträngligt, ju närmare vi komma dess vintersolstånd, ha vi dock i vårt inre en annan ledstjärna, vars ljus ondskans makter dock aldrig skola lyckas att helt utsläcka. Det är den gudaborna insikt, som icke minst julens budskap vill egga oss att omsätta i handling, nämligen att till det yttersta kämpa för ljusets seger över mörkret, eller, som det heter i Viktor Rydbergs vackra dikt:

Svärd mot snöda
jättar draga,
modigt blöda
för de svaga,
glad försaka,
aldrig klaga,
strida hopplös strid
och namnlös dö.

Snöfrid 1882

Vinterns mörker och kyla kommer oss att längta efter sommarens solsken och värme. ”Ju tätare illusionerna falla omkring oss”, säger den belgiske diktaren Maeterlinck, ”desto ädlare och vissare framträder den stora verkligheten, liksom man skönjer solen klarare genom vinterskogens avlövade grenar”.

En gång om året, då mörkret omkring oss är som tätast och mest ogenomträngligt, kommer julen till oss med budskapet om de eviga värdenas bestånd. Ty om dessa värden kunde förstöras, vore vårt liv här på jorden meningslöst.