Jag blev nyligen uppmärksammad på en ny bok som behandlar ämnet ”kulturmarxism”, med titeln Röd död. Författare är pseudonymen Olof Flodaeus. Röd död är utgiven av Logik förlag i samarbete med Nordengruppen. Så vitt jag förstår är författaren och hans medarbetare i detta bokprojekt ledande medlemmar i Nordengruppen.

I en recension på Svp:s hemsida realisten.se har Björn Björkqvist beskrivit boken i en positiv ton. Han undviker de känsliga delarna av innehållet samtidigt som han kommer med en viss kritik mot ospecificerade påståenden samt avsaknaden av källhänvisningar. Därefter hänvisar han eventuella frågor om innehållet till Nordengruppen. Jag noterar att Björkqvist i sin recension själv använder uttrycket ”det kristna västerlandet” vilket kan ha en viss betydelse i sammanhanget. Senare, efter några kritiska kommentarer angående innehållet, välkomnar han debatt i en egen kommentar.

En kritik av boken Röd död

Innehållet i denna bok är på sina ställen av sådan art att jag inte kan låta bli att kommentera det. Det kan inte få stå oemotsagt. Boken innehåller följande kapitel: Judendom och kristendomen, Frimureriet och upplysningen, Marxismen och kommunismen, Demokratin och kulturmarxismen och slutligen kapitlet Den röda döden. Jag kommer i denna artikel att koncentrera mig på det första kapitlet i boken, vilket också är det längsta, eftersom det är där de mest uppseendeväckande påståendena återfinns.

Boken inleds med ett förord av Vera Oredsson som sätter bokens ton. Med respekt för hennes långa engagemang för det svenska folket känns det olustigt att kritisera de idéer hon ger uttryck för. Men rätt ska vara rätt och den nationella rörelsen behöver en korrekt uppfattning för att förstå samtiden och kunna agera i rätt riktning. Hon har här låtit författaren och Nordengruppen använda hennes namn för att ge ytterligare tyngd åt ett tveksamt innehåll. Jag vill dock påpeka att det som följer är en kritik mot hennes ståndpunkter rörande kristendomen, specifikt då hennes bidrag i boken Röd död. Detta ska inte på något sätt förta hennes förtjänster i kampen för det svenska folket genom åren.

Det kan också nämnas att Vera Oredssons förord inte är särskilt uppseendeväckande i relation till senare påståenden av bokens författare. Men jag vill ändå passa på att kommentera vissa delar av det hon skriver. Hennes förord bär titeln ”Våra fäders tro” och då åsyftas inte våra hedniska förfäders tro utan kristendomen. Hon inleder förordet genom att skriva:

”Bolsjevismen har genom socialdemokratins långa maktposition lyckats avkristna Sverige i så stor omfattning att sekulariseringen, islam och direkt eller indirekt judendom övertar som vårt lands trosfundament i allt snabbare takt.”

Jag har själv tidigare skrivit något liknande om kristendomens avvecklande i artikeln Nationalsocialismen och den reaktionära nationalismen. Men jag såg då inget negativt med det, snarare tvärtom. Det negativa enligt min mening var att den svenska nationalismen utvecklades i fel riktning och influerades av reaktionära krafter som inte såg framåt utan bakåt och i grund och botten endast ville behålla status quo.

Att socialdemokratin, bolsjevismen eller ”kulturmarxismen” avkristnade Sverige är endast en del av sanningen. Långt innan detta hade många människor förkastat kristendomen och detta berodde inte på marxistisk propaganda utan var en följd av vetenskapliga upptäckter, modernisering av samhället, vanliga människors observationer och reflexioner och våra (ariska) filosofers omfattande kritik mot denna religion. Framstående tänkare som Voltaire och Schopenhauer m.fl. influerade människor innan Moses Hess och Karl Marx ens hade börjat fundera kring dessa frågor.

För mig innebär kampen mot kristendomen och allt den representerar en månghundraårig frihetskamp mot denna semitiska religions kvävande förtryck. Detta står förstås i kontrast med kristna nationalisters syn på saken. Jag vill personligen inte leva i ett samhälle som är byggt på falska idéer, oavsett om någon försvarar detta genom att kalla det för ”tradition”, ”seder och bruk”, ”våra fäders tro” eller något annat.

Vera Oredsson menar att man som nationell bör ”veta att nationalsocialismen inte var behäftad med den kommunistiska ateismen. Gudstron var önskvärd; protestantismen genom Martin Luther såväl som katolicismen”.

Kommunismens ateism må vara dogmatisk; ett förkastande av religion överhuvudtaget och ett bestämt framhävande av ett materialistiskt synsätt. Men ”ateism” kan betyda mycket. Jag tror inte på gud, men det är inte ett förnekande av högre makters existens eller andlighet, endast ett konstaterande att jag inget vet och en ovilja att tro på påståenden som verkar absurda eller inte kan bevisas. Det går lika bra att kalla denna inställning för ”agnostisk”. Förslagsvis kan du som läser detta googla ordet agnosticism. Jag är ganska säker på att den överväldigande majoriteten av läsarna känner att det är en passande beskrivning på deras egen syn i trosfrågan.

Sverige ligger i den absoluta toppen av världens länder vad gäller andelen befolkning som är ateister eller agnostiker – och det tycker jag är positivt. Det innebär att människor kan vara öppna för ett nytt synsätt, vilket kan leda till något negativt eller något positivt – beroende på vem som lyckas övertyga dem om vad.

Att den nationalsocialistiska staten ansåg att protestantism och katolicism var ”önskvärd”, så som Oredsson skriver, tvivlar jag starkt på. I bästa fall kan nationalsocialisternas inställning till kristendomen beskrivas som problematisk. Man brottades med problemet om hur man skulle förhålla sig till kristendomen och om den kunde göras kompatibel med nationalsocialismen eller inte.

Uttrycket ”gudstro” som Oredsson använder i citatet ovan kommer jag att återkomma till.

Vidare menar Vera Oredsson att: ”[v]år kristna tro är en motvals mot all denna ’förfärliga’ utveckling.” Jag har svårt att se hur en tro på en i grunden semitisk religion skulle utgöra en ”motvals” mot den nuvarande negativa utvecklingen. Jag har tidigare kommenterat detta i en artikel och citerar därför det här:

”Vi hör en del tala om att samhället behöver s.k. kristen moral. Jag tror tvärtom, att det inte behövs religion för att upprätthålla moral och etik, utan att det snarare blir mycket bristfälligt när detta baseras på ”förhållningsorder” från en fiktiv gud. En sådan moral grundad på religiösa fantasier har dessutom lämnat fältet fritt för en förödande marxistisk kritik och därmed starkt bidragit till våra nuvarande problem. Jag är övertygad om att moral och etik skulle bli mycket starkare om det lärdes ut och baserades på den vetenskapliga insikten om att en hög moral och etik är ett absolut villkor för att kunna upprätthålla goda relationer mellan människor och ett sunt och drägligt samhälle och att detta dessutom är helt nödvändigt för den mänskliga civilisationens långsiktiga överlevnad. ”

Vad vi behöver är sunt förnuft, ett naturligt tankesätt och objektiv vetenskap. Vi behöver inte ”traditionella värderingar”, utan naturliga värderingar. Det är också nödvändigt att vi bekämpar irrationella föreställningar och illusioner. Är vi fortfarande en livsduglig ras så förlitar vi oss på vår egen inneboende styrka och vår egen förmåga att lösa problemen. Livet är kamp och utveckling.

-*-

I Röd död tar författaren Flodaeus upp det faktum att NSDAP:s partiprogram innehöll en punkt om ”positiv kristendom” som ett belägg för att partiet var kristet. Detta är förstås ett faktum som inte kan förnekas. I partiprogrammet, punkt 24, klargörs att partiet var för religionsfrihet under förutsättning att samfunden inte utgjorde ett hot mot staten och inte opponerade sig mot den germanska rasens sedliga och moraliska uppfattning. Efter att ha förklarat detta står det att partiet bekände sig till en ”positiv kristendom” men att man inte ville ta ställning för någon speciell trosriktning. Partiet förklarar sig vidare kämpa mot den judiskt-materialistiska andan ”in und ausser uns”.

Bakgrunden till detta var att Tyskland, ur religionssynpunkt, var ett delat land; i norr protestanter och i söder katoliker. Någon enad statskyrka som i Sverige, där katolikerna rensades ut i ett tidigt skede, fanns inte. Dessutom fanns det vid den tiden fortfarande betydande segment av befolkningen som identifierade sig med någon av de kristna sekterna.

Positiv kristendom är ett uttryck som är svårdefinierat och omdiskuterat. Uttrycket kan rentav betraktas som en markering mot dåtidens kristendom, då man i partiprogrammet annars rätt och slätt kunnat skriva att man bekände sig till ”kristendomen”. Att ett skapande av en ”positiv kristendom” förutsatte genomgående reformer av kristendomen är givet. Försök till detta gjordes också i Tyskland på trettiotalet, men det verkar inte ha fallit väl ut. Min bedömning är att om man verkligen hade genomfört denna reformation, vilket naturligtvis hade varit betydligt mer långtgående än Luthers, så hade förändringarna varit så stora att resultatet inte längre hade varit kristendom annat än till namnet.

Nationalsocialismen var en framväxande världsåskådning och som sådan fanns det på sikt inte plats för de olika kristna sekterna. Och det säger sig själv att det i det långa loppet endast handlade om två valmöjligheter för de större kristna kyrkorna; assimilering eller utrensning – på den nationalsocialistiska statens och världsåskådningens villkor. Givetvis hade en sådan process tagit många decennier, men om Tyskland vunnit kriget och den nationalsocialistiska staten stärkt sin ställning, så hade det till slut varit ett faktum.

Flodaeus försöker i boken stödja sina argument genom att hänvisa till framstående nationalsocialister, däribland Hitler, Goebbels, Himmler, Rosenberg och Eckart. Martin Bormann var enligt Flodaeus den ende inom den nationalsocialistiska ledningen som var ”öppet” kristendomsfientlig – och det skulle enligt författaren kunna förklaras med att Bormann kanske var ”spion åt Sovjetunionen”.

Han går så långt att han påstår att kristendomen ”stärktes generellt” under den nationalsocialistiska regimen och beskriver sedan hur SS förespråkade en gudstro hos sina soldater. Men författarens påståenden rimmar exempelvis ganska illa med det faktum att tyska SS-förband inte tilläts ha fältpräster.

Allt vi vet om Himmler och SS pekar på att man var negativt inställd till kristendomen och det är rimligt att anta att Hitler gav sitt medhåll. Att en SS-man förväntades vara ”gottglaubig” hade ingenting med kristendomen att göra. En islamist är gudstroende, en hedning är gudstroende. Enkel logik säger att man hade beskrivit sig som ”kristen”, ”katolik”, eller ”protestant” om man verkligen varit det, inte ”gottglaubig”. Detta var istället en markering mot kristendomen, inte för den. Att man höll SS antikristet är fullt logiskt om vi förutsätter att dessa var tänkta att utgöra den nya statens elit och kärna. Ur SS:s led skulle framtidens ledare rekryteras, SS skulle försvara den nationalsocialistiska staten och världsåskådningen från yttre och inre fiender.

Det är även känt att många av de ledande medlemmarna i NSDAP begärde utträde ur de katolska och protestantiska kyrkorna. I slutet av trettiotalet upplevde Tyskland en våg av kyrkoutträden och denna tendens var särskilt stark inom SS och bland partimedlemmar.

Hitler var född i en katolsk miljö vilket naturligtvis färgade hans tänkande till viss del, men i vuxen ålder var kristna tankar knappast något som kan ha dominerat. Under första världskriget var hans favoritläsning den tyske filosofen Schopenhauer, vilken var ateist och kritisk mot kristendomen. Det kan dock nämnas att Schopenhauers syn på kristendomen visavi judendomen är något vi senare kan se återspeglas i det som kom att kallas ”positiv kristendom” och som kan spåras i Hitlers och andras skrifter och tal.

Uttalanden som är positiva till aspekter av kristendomen går att finna i Min kamp och i hans offentliga tal, särskilt då de tidiga talen. En klar skiftning sker dock senare, vilket bevittnas av de s.k. bordssamtalen som nedtecknades av Henry Picker m.fl. Bordssamtalen skedde i halvprivat miljö och det är sannolikt att Hitler där sade vad han verkligen tyckte i olika ämnen. I dessa nedtecknade samtal är han klart negativt inställd till kristendomen och är för kristendomens avskaffande på sikt.

Vi kan tidsmässigt följa denna utveckling hos honom och hos den nationalsocialistiska rörelsen. Första fasen på tjugotalet återspeglar dessa uttalanden ett praktiskt ställningstagande hos en politisk rörelse som behövde stöd hos massorna i en nation som fortfarande till stora delar var kristen. I den andra fasen, efter maktövertagandet på trettiotalet, fanns en strävan att ena och stärka staten, men samtidigt lugna den kristna omvärlden. I den tredje fasen, under kriget, ställs allt på sin spets. Utåt måste man i propagandan ibland även använda kristen retorik i kampen mot bolsjevismen, men inåt upplever man att kristendomen alltmer framstod som ett hinder i vägen, något som försvagade den tyska nationen och därmed hotade dess existens.

-*-

Författaren har i Röd död skrivit en pseudohistorisk förklaring till kristendomens ursprung där bland annat det svenska folket påstås vara ättlingar till en av Israels tio förlorade stammar.

Han hävdar att de ursvenskar som inte härstammar från jägar- och samlarbefolkningen som befolkade Norden när inlandsisen drog sig tillbaka, var en av israels förlorade stammar. I Röd död kan vi läsa: ”Asgård, Asland och asarna kan etymologiskt kopplas samman bland annat med den kaukasiska stammen azererna och Aser – en av de tio försvunna stammarna. De skingrade israeliterna ska under vistelsen i Kaukasus blivit en del av asarna.” I den här stilen fortsätter författaren sedan; på 1600-talet kallade svenska biskopar svenskarna för ”the rette israeliter”, israeliterna var ”blonda”, hebreiskan uppvisar ”stor likhet” med de indoeuropeiska språken osv.

Sådana spekulationer hade kunnat vara intressanta i en bok specifikt skriven i ett sådant ämne, eller invävt i någon form av roman, i stil med Umberto Ecos bok Focaults pendel eller Dan Browns Da Vinci-koden. Men Röd död är en bok som utger sig för att vara något av en historiebok som behandlar bolsjevismen genom tiderna och då blir det bara till dåligt omdöme och absurt.

Ord som ”teori”, ”kanske” och ”möjligtvis” saknas nästan helt i författarens utläggningar. Jag tycker dessutom att innehållet i boken tenderar att vara motsägelsefullt på många ställen. Det känns som om författaren ännu inte har lyckats forma en syntes av sitt vetande.

När författaren beskriver kristnandet av norra Europa går dock boken från illa till värre. Inte med ett ord nämner Flodaeus massakrerna eller förtrycket av sachsarna, utan Karl den store lyfts istället fram som Tysklands enare. Författaren försvarar kristendomen genom att hävda att de som införde denna religion i Germanien själva var germaner för att få den att verka mindre främmande och acceptabel. Men det är ett dåligt argument. Är inte många av de som idag förstör vårt land och inför mångkulturen svenskar? Vad kallar vi dem om inte förrädare? Blir mångkulturen och massinvandringen mindre negativ ju fler svenskar som kollaborerar med fienden?

Han skriver: ”Det var sedan från det kristna Tyskland, England och Bysans (representerat av vikingar och goterättlingar) som missionsverksamheten riktad mot Norden fördes, alltså från germanska stamfränder från den katolska kyrkan.” Han försvarar kristendomens intrång vidare genom att skriva ”tvärtom bjöds missionärerna ofta in av folkets representanter (hövdingar och kungarna)”. Märk här noga ordvalet, ”bjöds in” av ”folkets representanter”. Även idag ”bjuds” det in somaliska banditer och afghanska rövare av ”folkets representanter”.

Men historiedekonstruktionen slutar inte där. Författaren går vidare och antyder att runstenarna kan kopplas till kristendomen, att gravskick och andra seder tyder på att kristendomen funnits i vårt land långt tidigare och att den hedniska religionen vid denna tid fick ”många kristna inslag”.

Det blir än värre. Författaren menar att motståndarna mot kristendomen drevs av girighet: ”En stor del av motståndet mot kristendomen i Norden berodde därför på att inflytelserika grupper av nordbor värnade sin lukrativa handel [med trälar], inte på grund av att den nya religionen ansågs främmande.”

Han menar också att detta innebar att det var ”tack vare kristendomen” som den nordiska rasen kunde bibehållas ”relativt ren”, eftersom det var kristendomen som enligt honom därmed satte stopp för ”främlingsimporten”. Att kristendomen istället kunde ha varit kulmen av ”främlingsimporten” tycks inte författaren inse, eller möjligheten att det stora antalet trälar kunde användas av de kristna i samarbete med den dåtida överklassen för att erövra landet inifrån.

Författaren skriver vidare att ”[k]ristnandet av Norden skedde i stort sett fredligt och genomfördes i hög grad av nordbor som konverterat”. Och ”övergången blev därigenom en i stort sett odramatisk process”.

Han fortsätter: ”De som var emot var det inte nödvändigtvis på grund av att de värnade förfädernas tro och traditioner, utan som vi sett lika gärna av girighet och kapitalistiska motiv.”

Flodaeus går sedan ännu längre när han påstår att vissa hade nationalistiska motiv när kristendomen infördes: ”För vissa av de som var för den nya trons införande var faktiskt motivbilden nationalistisk”. Här åsyftar han den norske kungen Olav Haraldsson, som Flodaeus föredrar att kalla ”den helige”, vilket han senare kom att kallas i den kristna propagandan. Han motsäger därmed sig själv då Olavs, och hans föregångare Olav Tryggvassons, kristnande av Norge anses ha varit mycket brutalt, vilket den som exempelvis läst Snorre Sturlassons Heimskringla känner till.

Ett återkommande begrepp i Röd död är ”nordisk katolicism”, som väl ska tydas som en särskilt nordiskt färgad variant av den förment ”ariskt influerade andliga världsåskådningen” som författaren menar att kristendomen utgör. När så författaren kommer in på stormaktstidens protestantism undviker han givetvis att nämna det faktum att svenska konvertiter till katolicismen avrättades genom halshuggning i Sverige. Tvärtom menar författaren att övergången mellan katolicism och protestantism inte skedde ”omstörtande”. Kanske inte i Sverige (även om det nog rullade lite huvuden och flöt en del blod) men i Europa var det ett utdraget blodbad. I Europa har kristna sekter som bekant massakrerat varandra och andra i århundraden, ända fram till den tid då dessa sekter förlorade sitt inflytande.

Författaren menar att det var tack vare den ”svensk-kristna tron” som Sverige fick sin styrka och därigenom ”överlevde som nation”. Och det var enligt författaren kristendomen som skapade kraften hos karolinerna så att de kunde försvara sig mot ryssarna i det stora nordiska kriget. Inte nog med det, författaren menar vidare att våra kristet stärkta förfäder på den tiden slogs för svenskarnas rasliga överlevnad, citat:

”Utan denna tro hade Sverige som statsbildning försvunnit för evigt och det svenska folket hade antagligen bastardiserats med slaviskt och mongoliskt blod till oigenkännlighet.”

Det finns mer i boken att belysa. Författaren menar bland annat att ”upplysningstidens idéer underminerat den gamla svenska ordningen” och att katolska kyrkan hade kunnat utgöra en global motkraft mot ”modernismen och angreppen på de traditionella värderingarna” – om det inte vore för ”det andra Vatikankonciliet”.

Att inte vara kristen nationell menar författaren är influerat från USA:

”Det är först i det rotlösa moderna tidevarvet som en kursändring ägt rum hos enskilda nationalistiska kretsar, då dessa anammat ett främmande amerikanskt ideologiskt inflytande i form av antingen ateism eller hedendom.”

Det är nog fler än jag som inte kan se det sambandet. Europa har haft gott om ursprunglig kristendomskritik, även inom den nationella och den nationalsocialistiska rörelsen. Detta har naturligtvis ingenting med Amerika, eller för den delen med kulturmarxismen, att göra.

Det enda positiva jag kan se med denna bok är att den ganska konsekvent tar ställning i judefrågan, men jag kan inte under några omständigheter rekommendera den. Delar av innehållet är i klass med de beskrivningar av vårt förflutna man annars kan höra från ett helt annat håll. Men vill du bilda dig en egen uppfattning om boken, införskaffa den.

I Röd död citeras ett stycke ur Wulf Sörensens skrift Förfädernas röster, vilket är en skrift med tydligt kristendomskritiskt innehåll. Citatet ifråga som författaren valt att återge i boken ger dock ett något annat intryck i sitt nya sammanhang. Jag tänkte därför avsluta denna artikel med ett annat citat av Wulf Sörensen som Flodaeus med säkerhet känner igen och återigen borde ta till sig:

”Ett årtusende av mörker tvingas undan av den nya gryningen i Norden. Anden är fri! Återvänd hem till tron som kommer från vår egen sort.”


  • Publicerad:
    2012-09-11 11:00