ANTIKVARISKT • Artikel från Den Svenske Folksocialisten, den 8 april 1949. Skribent är Gunnar Vesterlund.

För den, som mera ingående studerar lögnerna från första världskriget, står det klart att många av detta krigs lögner gått igen i det andra världskriget.

En lögn, som började grassera 1917 och som inte var slutgiltigt avfärdad förrän 1925, var den om likfabrikerna. Och när de allierade för att göra sina lögner riktigt trosvissa, talade om definitiva medgivanden av tyskarna själva, vad kunde då den oinvigde annat än tro på dem? Även från Nürnberg-processen hörde man om tyska medgivanden och erkännanden, men hur trovärdiga dessa än låter bör man inte låta sig förvillas med tanke på de metoder för ”erkännanden”, som de allierade, särskilt ryssarna, har för vana att praktisera. Vi har ju även i år fått läsa om så många ”erkännanden”, t.ex. av kardinal Mindszenty och bulgariska präster, vilka genom preparationer fått sin viljekraft försvagad och gått med på vad som helst.

Lögnen om de tyska likfabrikerna hör till de mest upprörande under förra världskriget. Dess spridning över hela världen gynnades av både engelska regeringen och tidningspressen. Den engelska tidningen Times berättade den 16 april 1917, att herr Karl Rosner, som var korrespondent för Berliner Lokalanzeiger på västfronten, publicerat det första definitiva tyska medgivandet angående det sätt på vilket tyskarna använde döda kroppar. Det fett, som man utvann i likfabriken, förvandlades till smörjoljor, och benen maldes sönder i kvarnar till ett pulver, som användes till att blanda upp med svinföda och till gödningsämne – ingenting fick förfaras. Där berättades vidare, att till en tysk fabrik nära Koblenz, vagnslaster med avklädda kroppar av tyska soldater anlände, sammanbundna i buntar, vilka sedan kokades i kittlar. Produkterna blev stearin och raffinerad olja.

Den 18 april 1917 offentliggjordes ett brev i Times, vari föreslogs, att historien om likfabriken skulle utkolporteras i de neutrala länderna samt i österns länder, där den särskilt skulle beräknas injaga fasa hos buddhister, hinduer och muhammedaner. Historien ansågs så utomordentlig i propagandasyfte, att den borde spridas i det brittiska imperiets alla delar.

Lögnhistorien är ett exempel på hur ett felaktigt översatt ord kan ha så stora verkningar. Ordet ”kadaver” på tyska betyder djurkropp men översattes till fiendespråken såsom betydande människokropp. När nu tyskarna ”medgav”, att de använde kroppar till fettillverkning, så var det fråga om djurkroppar. Tyskarna gjorde också allt för att dementera de ruskiga lögnerna, men allt var förgäves så länge kriget varade, ty här gällde det för de allierade att inte lämna något medel oförsökt att få med så många stater som möjligt på sin sida, och lögnen var då, vilket ju Winston Churchill erkänt under det andra världskriget, ett mycket viktigt vapen. Detta nedriga, ärelösa och förgiftande vapen har minsann under det andra världskriget fått en vida större användning, vilket tydligt märks på svenskarnas förgiftade tankesätt så snart det gäller att ta ställning till Tyskland och kriget.

När kineserna fått höra historien om likfabrikerna, så var det jämförelsevis lätt att få dem med i kriget på de allierades sida. I North China Herald förekom den 3 mars 1917 en uppgift, att de tyska vetenskapsmännen hunnit långt i sina sinnrika metoder att utvinna glycerin av sina döda soldater, och kinesiska premiärministern fylldes av fasa. Han lät sig därför övertalas att ställa Kinas stridskrafter till förfogande på de allierades sida. I Kina spreds sedan en bild, som åstadkommits genom att flytta över en bit av ett foto till ett annat och som gav intrycket att tyskarna kokade tvål av döda soldater.

Fastän engelska regeringen visste, att det inte fanns ett uns sanning i kadaver-historien, gjorde den intet för att hindra dess spridning. Istället fortsatte de att sprida det, särskilt i vårt land.

Jag nämnde, att kadaverhistorien gick igen under andra världskriget. Särskilt var det kommunistpressen, som spred dylika lögner. Det var denna gång särskilt ryssarna, som uppgav tvålfabriker här och där, och naturligtvis måste deras svenska lakejer sprida husses lögner vidare. Ryssarna anordnade t.o.m. visningar av dylika fabriker, som tyskarna skulle ha lämnat efter sig. Naturligtvis uppgavs judar som tyskarnas offer. I en källarlokal i Statthof i Danzig förevisades för några besökande likdelar, och på ett bord låg en brungul klump av en vaxartad massa som skulle föreställa tvål. Men vid närmare granskning befanns liken vara efter tyskar och polacker, som ryssarna själva dödat, lagt i saltlösning och nu visade i propagandasyfte för att lura de besökande att de befann sig i en tvålfabrik.

Även bilder i världspressen spred lögner om tvålfabrikerna. Jag berörde detta bildskoj i Den Svenske den 5 nov. 1948, men i detta sammanhang kan det vara på sin plats att ånyo gå in på ämnet. Den 7 aug. 1947 kunde man i en del svenska tidningar, som under kriget varit ivrigast att beljuga Tyskland, se en bild som uppgavs föreställa judar i Bukarest, vilka begravde tvål från judiska offer i Auschwitz. Detta läger har kanske mest varit framme i skräckpropagandan mot tyskarna. Där skulle all slags nazistisk sadism och ondska ha tagit sig utlopp, men inte förrän 27 månader efter krigets slut kom man på den gamla lögnen om tvålfettet i fråga om Auschwitz. Det var väl liksom för att lägga slutstenen i lögnpropagandans pyramid som man inte ville försumma tvålhistorien i fallet Auschwitz. Vid samma tid (aug. 1947) hade judar i Palestina gjort sig skyldiga till ohyggliga grymheter, och för att avleda världens uppmärksamhet härifrån tog man nu till den gamla gångbara tvållögnen om tyskarna, då man kände effekten från förut.

Ännu är det inte många, som anar vidden av det fullkomligt fantastiska beljugande, som tyskarna varit utsatta för, ty sanningen endast sipprar fram än så länge. Varje sanningsälskande människa bör delta i strävandet att skingra lögnerna från det andra världskriget allt eftersom detta blir möjligt. Tiden kommer säkert att avslöja oerhört mycket av det falskspel, som förgiftat en hel mänsklighet, och de skyldiga kommer också att brännmärkas, ty än en gång kommer det gamla ordspråket att besannas: Ärlighet vara längst.

Redaktionell anmärkning: Syftet med artikeln är inte att hetsa mot någon juridiskt priviligierad folkgrupp eller ifrågasätta historiska händelser som lagen förbjuder ifrågasättande av, utan syftet är endast att lyfta fram ett intressant tidsdokument som skildrade debatten om krigspropaganda under första och andra världskriget kort tid efter andra världskriget.