REPORTAGE • Inga Karlsson har besökt vikingamarknaden i Vetlanda. Nedan följer hennes tankar som evenemanget väckte.

— Jag kan inte växla en femhundring, så du får gå in på caféet och växla, säger kvinnan vänligt vid entrén till vikingamarknaden.

Jag skyndar i väg mot caféet, köper en GB Sandwich och får äntligen växel i handen. Mina kamrater väntar otåligt vid grindarna och snart släpps vi in på området.

Och plötsligt känns det som om tiden stannar. Blicken dras direkt till människorna. Vikingar i färgstarka ylle- och linnekläder rör sig mellan tälten med självklar pondus, upptagna av sina sysslor. Någon bär vatten. En annan arbetar med läder. Barn springer omkring i tunikor och med träsvärd i händerna. Det är svårt att inte undra: Var det kanske så här det var?

Vid sjökanten glider en vikingabåt långsamt in mot land. Röken från eldarna ligger tät över området och någonstans hörs toner från ett instrument. Det luktar tjära, eld och matlagning.

Vikingamarknaden i Vetlanda hålls för trettonde året i rad och lockar varje år flera tusen besökare. Bakom arrangemanget står föreningen Emådalen, grundad av Maria Åhren. Hennes intresse för vikingatiden väckets under en tid i USA. Väl tillbaka i Sverige har hennes evenemang vuxit till en mötesplats för flera historieentusiaster från bland annat Tyskland, Polen, Litauen, Norge och Danmark.

Naturligt färgade kläder

Men det är inte bara historien som lockar. Det är känslan. Kläderna bärs med stolthet. Färgerna är djupa och naturliga, skäggen välansade och hattarna omsorgsfullt utformade. Jag kommer på mig själv med att jämföra med dagens modevärld och funderar över vad som egentligen gått förlorat längs vägen.

Längre bort får en liten pojke undervisning i stridskonst av en vuxen ”viking”, medan två andra jagar varandra skrattande med leksakssvärd. Runt omkring pågår hantverk av alla slag.

— Allt garn färgades med hjälp av växter, berättar en kvinna när hon ser mig studera de färgsprakande garnnystanen som hänger längs hennes stånd.

Jag frågar vad man använde.

— Grenar, lökskal och olika växter. Man använde även cochenillöss från andra länder, svarar kvinnan.

— Menar du att vikingarna reste runt och köpte löss? frågar jag förvånat.

Hon skrattar:

— De var döda och torkade, förklarar hon.

Sedan följer en engagerad lektion i naturlig färgning och handelsvägar under vikingatiden. Här verkar varje människa bära på en egen skatt av kunskap.

"Vill ni se blod?"

Vid ett annat tält ryker det från en svart järngryta som hänger över öppen eld. En kvinna spelar på ett fiolliknande instrument och nickar vänligt mot mig när jag stannar till för att lyssna. Jag vinkar tillbaka och känner hur stämningen smittar av sig. Det finns en värme här som är svår att värja sig mot.

Senare på dagen samlas folk kring det stora slaget. Barnfamiljer sitter förväntansfulla runt arenan medan skäggprydda krigare med brynjor, svärd och sköldar ställer upp sig i två led. En av männen går runt framför publiken och eldar upp stämningen.

— Vill ni se blod? ropar han.

— Jaaa! svarar publiken i kör.

Kort därefter ekar rytmiska rop över marknadsplatsen:

— Oden! Oden! Oden!

Jag och mina vänner smuttar på medhavd mjöd medan vapnen slår mot sköldarna och barnens ögon glittrar av förväntan. Mellan stånden fortsätter samtalen. Jag köper småsaker, ställer frågor och lyssnar. Ju längre dagen går, desto starkare blir känslan av att människor här söker något mer än bara historisk underhållning. Kanske handlar det om längtan efter något enklare, mer jordnära och mindre tillrättalagt.

Något vi har tappat bort

Vid ett stånd med smycken fastnar jag för bärnstenen.

— Bärnstenshalsband är väldigt effektiva mot fästingar på hundar och katter, berättar försäljaren och fortsätter:

— Förr gav man även bärnsten till småbarn när de fick tänder. Man ansåg att det lindrade smärtan.

Han berättar att traditionen fortfarande lever kvar i delar av Tyskland och snart har ännu en kvart passerat i ett passionerat samtal om vikingatidens läkekonst och folktro.

När jag lämnar marknaden senare samma dag dröjer känslan kvar. Kanske är det därför människor återvänder hit år efter år. Inte bara för svärden, båtarna eller kläderna – utan för att under några timmar få kliva in i en värld där hantverket, gemenskapen och närheten till naturen fortfarande står i centrum. Och kanske finns där också en stilla längtan efter något vi tycker oss ha tappat bort.