GÖTEBORG. En av Motståndsrörelsens sköldbärare berättar här om sin upplevelse under den uppmärksammade demonstrationen den 30 september.

Efter att ha stått på samlingsplatsen i vad som kändes länge nog, stod till sist demonstrationståget redo för avmarsch mot centrala Göteborg. De olika funktionärsgrupperna hade gått igenom dagens uppgifter och marschväg samt hunnit tala ihop sig ytterligare en aning innan det var dags att lämna Mölndal. Likaså hade vi även erbjudits flygblad från Polismyndigheten – som de gjort alldeles själva – som förmedlade att vad som helst kan vara olagligt för den som är nationalsocialist.

Förflyttningen in mot Göteborg var avslappnad och kontrollerad. Frånsett några byfånar med spädbarn som ville skämma ögonen ur sig redan på parkeringen, så fanns där inga sorgsna gaphalsar att se och höra förrän vid Lisebergs södra parkering, där vi två veckor tidigare startat och avslutat vår så kallade fördemonstration.

Tåget hann nätt och jämt runda Liseberg och korsa Örgrytevägen innan polisen visade sig leva upp till sitt flygblad. En handfull röda tölpar tilläts stå alldeles intill Fokushuset och kasta fritt mot vårt demonstrationståg. Med till synes handfallna poliser ryckte sköldstyrkorna i fronten fram åt vänster för att sätta stopp för dessa oroligheter. Sköldstyrkorna följdes åt av desto fler kamrater och det dröjde inte länge förrän även poliserna vaknat till med tanke på att det nu var Motståndsrörelsen som helt tagit över rodret.

Därefter körde polisen hastigt in flertalet bussar alldeles vid hörnet av Fokushuset, vilket frånskilde en del av tågets front från resten. När väl bussarna skapat en snäv flaskhals fylldes utrymmet mellan den frånskilda gruppen och övriga snart med en riklig mängd kravallpoliser. Vi pressade oss då framåt tämligen framgångsrikt med sköldar i fronten, men framgången lyckades kväsas genom att fullkomligt duscha oss i pepparspray – vilket slog hårt då vissa av oss hade tappat skydd mot detta i tumultet.

I den stiltje som situationen nu drabbades av stod vi alla hostandes och höll emot för att undgå ytterligare gripanden. Bakifrån kom sjukvårdare för att skölja ögonen på dem som saknat glasögon eller visir. Polisen började då slå som om elden var lös, men vi rörde oss inte förrän vi uppmanades av egna ledare att upprätta en sköldmur några meter bakåt.

Därefter rådde ytterligare stiltje för en stund. Polisen beslutade att Pär Öberg och Pär Sjögren, till skillnad från det övriga tjugotalet, inte var misstänkta för våldsamt upplopp för att dessa skulle kunna förhandla med polisen. Simon Lindberg fanns bland de gripna. Både polisen och Motståndsrörelsen tog av sina hjälmar för att situationen skulle svalna av, men det dröjde inte länge förrän vi, ovetandes om hur förhandlingarna gick, ombads att flytta oss två steg framåt. En stund senare ytterligare ett steg framåt. Kanske skulle det komma att smälla igen?

Efter ett tag ombads de olika sköldstyrkorna att sprida ut sig i utkanterna av det område där alla demonstrationsdeltagare befann sig och något senare förflyttade vi oss till detta områdes södra ände, där vi blev stående under de två tal som hölls. Strax innan den tänkta allsången skulle påbörjas så hade oönskade journalister från judiska och statliga medier krupit lite väl nära inpå demonstrationsdeltagarna, vilket inte kunde tillåtas. Flera sköldstyrkor ställde sig då istället mot den sida där Lisebergsstationen fanns och började begära medieackreditering från samtliga journalister. I det området där jag själv stod hann inte mer än en journalist visa upp sitt kort (vilket inte kom från en godkänd tidning), innan tumult återigen utbröt. En arabisk civilpolis slog då vilt efter benen på en kamrat och det dröjde inte länge innan hans rastande, uniformerade kollegor kom slående minst lika besinningslöst.

Det kändes nästan en aning filmiskt då allsången hann ljuda ungefär hälften av den första versen av ”Till kamp” medan rabiata kravallpoliser slog som om det gällde liv eller död. Lagens väktare, eller kanske snarare Talmuds väktare, försökte till och med slita undan våra hjälmar och sköldar för att kunna misshandla oss riktigt allvarligt. En storvuxen polis hade fattat ett tvåhandsgrepp om sin teleskopbatong och hoppade jämfota samtidigt som han samlade kraft i slaget från ovanför huvudet. Lyckligtvis hade jag kvar min hjälm och undgick på så vis en sprucken – eller kluven – skalle. Slagets kraft spred sig liksom ut i hela hjälmen. Bredvid mig fick en kamrat sin sköld sönderslagen av poliser som antagligen gick på samma sorts skräckdroger som sina kollegor.

Det blev en aning rörigt med poliser som betedde sig som om de alla drabbats av synkroniserad panik. Vi försökte att hålla ihop för att skydda övriga demonstrationsdeltagare från de reflexklädda galningarna.

Foto: Patrik

 

Därefter radades åter två fronter upp parallellt med varandra och tumultet upphörde. En kravallpolis gjorde då dagens, i mitt tycke, enskilt mest pinsamma agerande då han klev fram från sina kollegor, drog fram sin pepparspray och sprutade en minimal, liten trött stråle innan den till sist var helt slut. Därefter vankade han milt generad tillbaka till övriga gänget. Att anställda inom polisen enbart ska använda pepparspray i trängda situationer gör bara denna polis våghalsiga agerande ännu mer löjeväckande

Efter en tids stillestånd påbörjades sedan återmarschen till samlingsplatsen med löfte om att Nordiska motståndsrörelsens ledare alldeles strax skulle släppas, vilket senare visade sig vara ren och skär lögn. Hur som helst var demonstrationen över, även om många nu skulle vidare till en eftersamlingslokal där mat och samkväm väntade.

Dagen hade bjudit på hårt motstånd och goda tillfällen att visa sin duglighet i kampen för vårt folk. Vi kommer alla att göra allt för att flytta fram våra positioner ytterligare, men den 21 oktober måste vi flytta fram positionerna ännu längre – och det i Tammerfors!


  • Publicerad:
    2017-10-07 12:00