ANTIKVARISKT • Artikel från Sverige Fritt den 12 maj 1939. Författad av Rolf Wennerholm.

Vi erkänna att våra sympatier under spanska revolutionen voro på nationalisternas sida. Vi tyckte aldrig riktigt om det ”näsvisa” förbrytargäng, som bevisligen stod i spetsen för regeringstrupperna. Den smarte rövarhövdingen Negrin var oss mänskligt avlägsnare än den vitale och personligt vinnande generalen Franco. Vi grepos också av en djup antipati för det röda Spaniens förespråkare i utlandet, t.ex. för de betalda bolsjevikagenterna Branting och Segerstedt och deras geschäft i Europas förvildning. Utan att hängiva oss åt några spekulationer över det godas självklara seger här i världen vågade vi på mycket tidigt stadium förutsäga den spanska affärens utgång. När revolutionen avblåstes och Francos arméer tågade in i Madrid blevo vi därför uppriktigt glada, dels för den goda sakens skull, dels för att den svenska folkfrontsbourgeoisien blev så ledsen.

Det röda Spaniens kamp var nämligen i hög grad även den svenska liberalismens. Denna är ju i och för sig inte särdeles krigisk, men den kan vid förefallande behov mobilisera ett avsevärt antal stora trutar, och dessa voro under revolutionsåren i mycket flitig rörelse. Sådana fonder av patos och sådana pyramider av politisk visdom, som byggdes här i Sverige under denna hektiska tid, ha vi inte sett maken till i vår historia, Sverige befann sig faktiskt på krigsfot. Nationalisternas seger begråtes också i våra intelligensklubbar som ett svenskt Poltava.

Därvid är det inte bekant att en enda av de svenska borgerliga bolsjevikledarna själva grepo till vapen för att dö på spansk jord. Herrar och fruar Branting, Adler, Bauer, Holmgren och Segerstedt-Forssman – det är ibland lite svårt att avgöra var herrarna sluta och fruarna vidta – föredrogo att kämpa i etappen, på hemmafronten, och de ända bössor de buro var bevisligen sparbössor. De representerade alltså den kämpande ”idealiteten”, vilket ju i krigsfall alltid är det bekvämaste och minst blodiga. De enda skråmor vi kunna finna på dem äro de senila veck, som tilltagande år och mycken vällevnad plöja i ett människoansikte, även i det mest intetsägande.

De enda svenskar, som verkligen med geväret i hand själva slogos för herr Negrin och den bättre delen av mänskligheten, var en hop unga ligister, kanske också några svärmare, utrustade av diverse kommunistiska verkstadsklubbar och försedda med pengar av de borgerliga ”idealisterna”. Då och då fingo vi läsa skildringar, som i högstämda ordalag berättade om de svenskes tapperhet vid fronten; varje gång herr Branting återkom från någon av sina många semesterresor till Paris hade han en ny illiad på fickan. Dessa hjältesagor studerades sedan vid aftonlampans sken av hela det borgerliga Sverige.

När kämparna återkommo firades de av ett sällsport enigt folk som hemvändande greker. Den något ålderdomsskrovlige Dexippos som för ordet i Göteborgs Handelstidning, framställde sina gossar som ett exempel för svensk ungdom, framför allt för den studerande, som strax förut opponerat sig mot den judiska massinvasionen. Sverige hade stora dagar. En och annan av athenarna måste visserligen omhändertagas av polisen efter begångna våldtäkts- och tjuvnadsdåd, men det bevisade bara att våra surmulna myndigheter inte begrepo Dexippos.

Allt detta förmådde dock inte inverka på de stora hjärnor, som skriva i denna tidning. Vi fäste oss inte så mycket vid krigarna själva; det var deras bekanta och uthållare i det borgerliga Sverige som voro oss så osympatiska.

Nu, när det nästan är för sent, når oss genom den svenska sanningspressen ett meddelade av nästan sensationell art. För första gången på långt över två år börjar vi tvivla om det justa och rättfärdiga i Francos kampmetoder.

En av de svenske, som suttit fången och sjuk i ett Francoläger, har berättat om hårresande ting. Vården var utpräglat usel, de sjuka torterades av löss, de fingo inte tillräckligt med vitaminer per dag, vilket resulterade i diverse magkrämpor, från Röda Korset fingo fångarna under hela tiden bara 20 cigaretter per skaft och paketen hemifrån kommo aldrig fram; pengar kommo däremot, och för dem kunde man köpa kläder, som emellertid var alldeles för dyra; skriva kunde man också , men det kom aldrig något svar. Slutligen fick man också läsa, men den enda lektyr som bestods var den fördömda nazisttidningen Sverige Fritt!

Vi äro inte blödiga av oss i det här bladet, men man får hålla oss räkning för att vi efter detta exempel på spansk sadism blir en smula betänksamma. Att hålla folk på ett sjukhus utan vitaminer och cigaretter och tvinga en svensk rödfrontkämpe av segerstedsk skola att läsa Sverige Fritt, det är något som överträffar t.o.m. det ruskigaste av vad vi känna från inkvisitionens glansdagar.

Det värsta är att uppgiften är alldeles riktig. Den spanske statschefen må vända och vrida sig hur han vill; den här gången är han avslöjad. De av honom på detta djuriska sätt torterade svenskarna bära för hela sitt återstående liv blessyrer, som aldrig kunna utplånas.

Det är i känslan härav och i känslan av den naturliga solidaritet som vi måste känna för lidande folkbröder, som vi för första gången i denna tidning begära:

En slant till fascismen offer!

— Rolf Wennerholm