ANTIKVARISKT • Artikel från Vår Kamp, 6 januari 1934. Skriven av Eva H.

Antikvariskt

Nordfront publicerar klockan 09:00 varje tisdag en antikvarisk artikel. Artiklarna är hämtade från äldre tidningar och skrifter. Syftet med publiceringarna är att digitalisera och bevara material som annars riskerar att falla i glömska, samt att berika våra läsare med en unik insyn i äldre tiders tankar och samhällsdebatt.

Sitter du på material som skulle lämpa sig för att publiceras i det här projektet? Kontakta då redaktionen@nordfront.se, gärna med en tydlig förklaring kring vad du vill att vi publicerar, varför och en färdigskannad kopia av materialet.

Det var i Berlin, när inflationen hade gjort sitt värsta, – nederlags-psykos och demoralisering hade också gjort sitt. En dag hade modernistiska konstriktningar ordnat med en större utställning. Man måste ju leva, trots allt!

Bortkommen och en smula chockerad finner jag mig själv i ärlig möda inför kubismens, futurismens och expressionismens konstnärliga uttrycksmedel. Men enkel, oskolad skönhetsträngtan tyckes icke kunna uppleta något tillfredsställande i allt detta nya, än mindre kunde något hämtas ut för ett krav på meningsfylld symbolik i konstens relationer till livet. – Het och ivrig av besvikelse – detta är ju ändå de unga, min egen generation, som jag borde kunna följa och förstå – det är den sinnesstämning, som driver mig genom rum efter rum, ja, ur besvikelsen växer rent av ett pockande begär och jag letar, letar, som om mitt liv plötsligt blivit beroende av något vackert, något tydbart vackert just här och nu.

När det slutligen händer, har min uppmärksamhet redan börjat slappas. Framför mig går en ung blond tysk med sitt kvinnliga sällskap ivrigt diskuterande, otåligt sökande, som nyss jag själv. – Då hejda sig båda. Deras min och hållning förråda, att de funnit något nytt. Och jag skyndar fram. De ha plötsligt blivit så tysta. Anblicken av ett genomarbetat motiv dyker upp som en överraskning i allt det expressionistiskt gåtfulla. Duken är rätt stor. Den föreställer en fängslad man, halvt tyngd till jorden av sina bojor. Figuren är utformad till en väldig kämpa-gestalt, kantig och grovhuggen, liksom av mödan att arbeta sig upp ur jordbundenhetens slaveri. Men under denna yta något, som är mer än en aning om ädla möjligheter, linjer, som bebåda den förvandling, varigenom han snart skall bli till en strålande bild av besjälad mänsklighet. Och trots bojornas tyngd lyfter han sig uppåt med all kraft och vänder ansiktet mot den osynliga himmeln, varifrån åkallans svar just strömmar ner som ett förklaringens sken över hans huvud.

Här var bräddfull symbolik och uppenbar mening i sentimental och kraftfull gestaltning. Envar kunde känna sig träffad i hjärtat inför en sådan framställning av det mänskligas uppgift och mål. – Han framför mig är träffad: det är så tydligt, att tavlan är en upplevelse att den åskådliggör något av den ännu outtalade idealitet, som bor på djupet av en ung själ. Även flickebarnet vid hans sida står tyst och gripet. Jag tyckte, att jag velat gå fram och säga något till dem, ty just då voro vi de enda, som skänkte tavlan vår hela och odelade uppmärksamhet. – Men vi från Norden gör inte så lätt sådant. ”Har ni tänkt på”, ville jag säga, ”att man kan utläsa en dubbel symbolik och tänka på den tyska folksjälens nuvarande nöd och vånda?”

Ja, så är det! Dessa lidanden skulle icke vara så kännbara, om kampen endast gällde det materiella. Men även i krassaste nedgångsperioder återfinner man hos tyskarna tron på en metafysisk uppgift, en hela folkets mission att försvara och utveckla västerländskt andeliv, att vara ett starkt bålverk mot nihilistisk idéimport från Öst och från Väst.

Både från litteraturen och genom personligt utbyte får man det intrycket, att lidandenas år snarare förstärkt än avtrubbat denna innersta synpunkt och att det som skett just nu, till sina överdrifter varit ett skum på ytan, snart förgånget. Var är det överseende, den fördragsamhet, den tålmodiga förståelse vi andra borde ha visat en nation, som nyss sammansvetsad, står vid sin svåra början?

Det är ju med nationen som med individen: mindervärdighetskänslor och förnedring måste vika för ädel självmedvetenhet, innan det goda tillitsfullt kan börja växa. Och av erfarenhet veta vi, att mycket gott är att vänta av det goda, som luttrats i lidandets eld.

Till de båda unga där framför mig hade jag velat säga ungefär:

Kära tyska människor, jag tror på er och jag väntar mycket av er, ty ett folk som talar så genom sin konst, är inte ruttet till själ, även om laster och utsvävningar begagnats nödens tillfälle. Det äger tvärtom mycket av det väsentligt goda som heter: den rätta Andan.

Något ditåt borde världen ha att säga till det så häcklande landet. Det hade redan psykologiskt varit väl begrundat – och klokt. Men icke ens en diplomatisk argumentering skulle kunna övervinna den sårade egenrättfärdigheten i all dess chauvinism.

Ja, tavlans kämpande hjälte var en vacker bild av ett folk i bojor. Vacker och rättmätig är dess frihetsdröm. Vacker och rättmätig är dess längtan att bli sig självt så helt, att den inneboende uppgiften får gestalt.