INSÄNDARE • Arvid Pettersson skriver om en amerikansk forskare och hennes arbete med att studera ickevåldsamma proteströrelser.

Erica Chenoweth är en professor med en lång akademisk karriär bakom sig som idag bland annat är fakultetsdekan på Harvard University, vilket hon varit sedan 2023 – då hon också blev den första ”icke-binära” personen med den titeln på Harvard. Alltså är hon kanske inte en person som vanligtvis brukar uppmärksammas på Nordfront.

Men identitetspolitiken till trots har Chenoweth genom åren sysslat med intressant forskning där hon gått från att studera terrorism och våldsamma revolutioner till att studera revolutionära rörelser som praktiserar en strategi av ickevåldsamhet.

En djupgående analys av olika revolutionära rörelser som Chenoweth och Maria J. Stephan ledde mynnade 2011 ut i boken Why Civil Resistance Works: The Strategic Logic of Nonviolent Conflict. I boken kom de två akademikerna fram till en då ny insikt: Ickevåldsamma protester är betydligt mer framgångsrika än sina våldsamma motsvarigheter.

Studien grundade sig på data från 320 fall av protester, som samlades in med fokus på situationer där minst 1000 personer var inblandade och där målen innefattade regimbyte, avlägsnande av utländska militära ockupationsstyrkor eller en landsdels separation från den befintliga staten. Alltså väldigt radikala samhällsförändringar som kommer ses som ett existentiellt hot av de befintliga makthavarna i samhället i fråga.

Studien begränsades till de fall där det fanns tydliga mål, och forskarna utvärderade rörelsernas framgång utifrån om de uppnådde sina syften inom ett år efter sitt mest intensiva engagemang samt utan utländsk militär intervention. Resultaten var slående: Ickevåldsamma protester visade sig vara dubbelt (53%) så effektiva som våldsamma protester (26%) när det kom till att nå framgång. Dessutom var de mer än dubbelt så framgångsrika i att delvis uppnå sina mål. En delvis lyckad protest kan exempelvis vara att en rörelse inte lyckas avsätta en diktator, men lyckas påverka regimen att påbörja demokratiska reformer eller tillåta ett nyval.

Forskningen visar också att ickevåldsamma protester bättre mobiliserar hela den kollektiva kraften hos folket. Våldsamma protester tenderar att attrahera en mindre andel av befolkningen (män som är villiga att leva under svåra förhållanden och riskera livet för saken). Å andra sidan kan människor som deltar i ickevåldsamma rörelser tryggt engagera sig i protester utan att riskera sina liv eller sin frihet på samma sätt. Detta skapar en bredare bas av deltagare och en mer uthållig och flexibel rörelse.

Den bredare deltagarbasen kan mer effektivt skapa betydande störningar i centrala samhällsfunktioner och tvinga makthavarna att vika sig för rörelsens krav.

Resultaten ifrån Chenoweths forskning visar att rörelser som når en deltagandenivå på 3,5% av den totala befolkningen är nästan garanterat framgångsrika – en så kallad ”3,5%-regel” som sedermera blivit en nyckelinsikt i studier om politisk förändring.

Metoderna för ickevåldsam protest varierar, men de vanligaste formerna inkluderar demonstrationer, strejker och bojkotter. Strejker, i synnerhet, har visat sig vara en mycket effektiv metod för att sätta press på en regim. Det primära målet med en ickevåldsam rörelse är inte nödvändigtvis att attackera de som sitter på makten, utan snarare att undergräva de stöttepelare som stödjer regimen. Genom att vinna över viktiga aktörer – såsom ekonomiska eliter, företagare, media, poliser och militärer – kan en folklig rörelse börja rucka på maktens fundament.

Några av de viktigaste attributen som bidrar till framgången för dessa rörelser inkluderar:

1. En stor, blandad och uthållig deltagarpopulation.
2. Förmåga att skapa lojalitetsförskjutningar bland centrala aktörer som näringsidkare, media och säkerhetsstyrkor.
3. Användning av kreativa och varierade motståndsmetoder.
4. En solid organisatorisk strategi och disciplin för att stå emot repression utan att rörelsen splittras.

Chenoweth betonar vikten av att blanda protestmetoderna för att undvika att hamna i konfrontationer med våld. Kreativa och oförutsägbara metoder försvårar för myndigheterna att svara med effektiv repression medan mer enkelspåriga proteströrelser är enklare att bekämpa.

Chenoweth tar vidare upp att även om sociala medier erbjuder plattformar för diskussion och organisering, har regimer blivit mer strategiska i sin övervakning och repression av dessa verktyg. Exempel på detta kan ses under den arabiska våren, där myndigheter skapade falska Facebook-evenemang för att fånga upp och fängsla protesterande. Detta visar att effektivt motstånd också kräver fysiskt stöd och nätverksbyggande utanför de digitala plattformarna.

Sammanfattningsvis visar Chenoweths forskning att ickevåldsamma protester, genom sin strukturerade och inkluderande natur, inte bara har en högre sannolikhet att uppnå sina mål, utan också lägger grunden för långsiktig stabilitet i de samhällen där de äger rum (lägre risk för inbördeskrig tio år efter rörelsens seger).

Om man inte orkar läsa boken kan man se en föreläsning av Chenoweth från 2012 som sammanfattar hennes slutsatser: