ANTIKVARISKT • Artikel från Den Svenske Folksocialisten, den 6 november 1946. Skribenten är S. L-m.

Antikvariskt

Nordfront publicerar klockan 09:00 varje tisdag en antikvarisk artikel. Artiklarna är hämtade från äldre tidningar och skrifter. Syftet med publiceringarna är att digitalisera och bevara material som annars riskerar att falla i glömska, samt att berika våra läsare med en unik insyn i äldre tiders tankar och samhällsdebatt.

Sitter du på material som skulle lämpa sig för att publiceras i det här projektet? Kontakta då redaktionen@nordfront.se, gärna med en tydlig förklaring kring vad du vill att vi publicerar, varför och en färdigskannad kopia av materialet.

Den 2 november var det hundra år sedan Sveriges store nationalskald, biskopen i Växjö Esaias Tegnér gick ur tiden.

Hans namn hör för evigt samman med svensk frihetskänsla i en tid av omvälvningar och hot från väldiga stormaktsgrannar, en situation som i mångt och mycket liknar vår. Han bannlyste Englands krassa vinstpolitik och förmyndarskap över småfolken lika väl som Rysslands allt uppslukande maktbegär. Det sistnämnda kom klarast till uttryck i dikten ”Svea”, som är ett odödligt uttryck för svensk självbevarelsedrift och framtidstro gentemot faran från öster. Vi ha ofta i denna tidning påvisat, hurusom stora avsnitt av Tegnérs ”Svea” lika väl kunde ha varit skrivna idag som år 1811, då vi mistat Finland och den ryske jätten ”står på fjällets spets, och ögat slukar slätten”.

En stor del av Tegnérs övriga verk äro och förbli alltjämt odödliga — emedan de tankar han uttrycker ofta höra samman med det största och bästa i människors andliga liv. Man kan om honom säga, att han slog an strängar i vårt folks själ, som ännu efter hundra år ljuda starkt och vackert, och som kanske för alla tider kommer att kunna samla nordisk ungdom till ädla gärningar kring höga ideal.

Ännu läses hans ”Frithiofs saga” i svenska skolor och ännu inser den bästa ungdomen vilket stort kulturvärde vi ha fått att förvalta i dessa dikter, som mer än något annat förmår länka samman forn- och framtid i nordiskt liv. Tegnér gav under större delen av sitt liv och i det mesta av sitt författarskap ett samlat uttryck för vårt svenska folkkynne med dess olika ingredienser. Ingen har som han visat oss, att man mycket väl kan förena en stark nationalkänsla och hjältedyrkan med frisinne och starkt rättspatos eller modernt uttryckt: nationalism med socialism, i den mån detta ord hänför sig till rättvisan och tankefriheten.

Vi hylla i honom ej blott den store klassiske diktaren och moraliske idealisten utan också en av de skarpaste tänkarna i vår historia. Vi hylla honom dock främst som en av de största svenskarna — en vägvisare och föregångsman i fråga om svensk förnyelse. Hans minne manar oss till allt mera målmedveten kamp mot de internationella och kulturradikala krafter, som vill utplåna både vårt fosterland och vårt nationella kulturarv. Måtte aldrig den dag komma, för vilken Tegnér varnar i ”Sveas” slutstrofer, då våra förfäder i förtvivlans mod måste styra karlavagnens tistelstång mot avgrunden ”att med vår jord vår skam må bli förgången, och ingen veta var vårt Svea stod”.

I den svenskmannaanda, som Esaias Tegnér ville ingjuta, grundad på fosterlandskärlek i förening med stark heders- och rättskänsla och en klarsynt humanism i ordets bästa mening, är det vår plikt att försvara den nordiska kulturvärlden, även om det just nu ser mörkt ut. Och till dem, som anse kampen ”hopplös” och gripits av tvekan, säger skalden själv några tänkvärda ord i en känd epilog:

Vart striden lutar, det vet mänskan ej,

men ljusets vän vet lätt sin plats i striden.

Det sägs att solen sänks, att dagen grånar;

välan, så kämpen under aftonrodnan,

dag är det nog ännu att vinna slaget.

Tron ej vad håglösheten viskar till er,

att striden är för hög för er förmåga

och att den kämpats ut väl er förutan!