KRÖNIKA. Marita Andersson har varit medlem i Nordiska motståndsrörelsen i ett år. I en krönika ser hon tillbaka på sitt liv och sin tid i organisationen med tacksamhet att hon valde att engagera sig mot allt som har blivit sjukt i samhället.

Ögonblicksbild ur barndomen:

Timmen är sen, men bortom fjällen klamrar sig solen kvar. Den kommer snart att sjunka för en stund, gömma sig bakom topparna, för att ta ny sats inför nästa dag. Det brinner en eld vid sjön. De vuxna har fångat fjällröding som halstras över lågorna. Min mormor spelar på sitt dragspel och vi barn letar grodyngel i en bäck.

Ja, jag är uppvuxen i en idyll. En tavla om man så vill. I folkmun kallas denna idyll för midnattssolens land och utgör den norra änden av landet. Här är det ljust dygnet runt om sommaren, dock nästan lika mörkt om vintern. Fortfarande så sent som under 1920- talet var min barndomsby en isolerad plats dit vägarna inte nått ännu och befolkningen i stort levde enligt självhushållningens principer. Man kunde tjäna en liten slant exempelvis på skogsarbete och flottning, samt på vad som kunde avyttras då man köpte slaktrenar av samerna, men i stort kom maten från det som sjöarna och skogarna kunde leverera. Kort sagt – en kvardröjande 1800-talskultur.

Jag är född under 1970-talet. Fortfarande var då bygden influerad av samma kultur. Jag reflekterade dock aldrig som barn över att min uppväxt på något vis kanske skiljde sig från andras. Som barn lever man ju i stunden. Man tar in, anpassar sig och bara lever. I mitt fall gott. Därför tyckte jag inte att det var så märkligt att jag i princip kunde cykla från vårt moderna hus till ett annat hus som saknade elektricitet och där personen i fråga sov i en halmfylld träsoffa i köket.

I vår by, och i byarna runtomkring, fanns också andra äldre som jag gärna besökte. Det var ju inte ovanligt att man såg en kvinna sitta vid spinnrocken, eller för den delen kardade ull, och bredvid sig hade de ofta en glasskål med karameller som de gärna bjöd på, och som jag gärna ville åt. Men mest av allt tyckte jag faktiskt om själva samtalet, mötet. En saga eller en berättelse ur livet, som skiljde sig ifrån det jag kunde se på TV. Sådana möten är ovärderliga. Det förstår jag ju idag. Människors beskrivningar av sin uppväxt, ett stycke historia. Varje sådan berättelse är mer värd än vilken förgänglig karamell som helst. Här fanns till exempel många berättelser kring mannen som vandrade över fjället, många mil varje vecka, för att hämta post till byborna.

Så växte jag upp, blev en ung vuxen som ville se mer av världen än bara det som skog, vatten och fjäll kunde erbjuda. Städer var det som lockade mest. Ett nytt och annat slags landskap som bjöd på andra sorts upplevelser. Min första resa utanför Norden gick till Paris, och Paris var stökigare och fulare än jag förväntat mig. Redan under bussresan från flygplatsen till hotellet började en diffus huvudvärk ta form. Det var förmodligen effekten av de intryck jag försökte sortera bland, men som i negativ form trängde sig på och tog över: Graffiti på väggar och spruckna murar, ett svart barn som helt ogenerat gjorde ”sina behov” på trottoaren, den livliga trafiken, stela ansikten. Var fanns skönheten i allt detta? Såklart lyckades jag och min väninna under vår vistelse strax hitta till de franska pärlorna och kulturskatterna. Upplevelsen blev bra till sist, men känslan av lågmäld chock dröjde sig länge kvar.

När Marita fotade badvakten i Nice kunde hon inte förstå varför han var beväpnad – men nu gör hon det. Foto: privat.

Sedan dess har det blivit en hel del utlandsresor, men det som etsat sig kvar allra mest är känslan av att ha vandrat längs Promenade des Anglais i Nice – ett år innan terrorattentatet. Jag hade tagit foton på en tungt beväpnad man. När Europa stannade upp den där dagen, efter dådet som tog 86 människors liv och skadade ytterligare några hundra, mindes jag denne badvakt som stått där bredbent bland barnfamiljer och turister. Jag kunde för mitt liv inte förstå varför. Inte när jag tog bilden – förstummad och förundrad. Men året efter gjorde jag det. Det låter naivt, det kan jag inse nu, men jag hade ännu inte förstått vidden av den invasion Europa under lång tid varit utsatt för.

Jag har dock tentakler som reagerar på det som inte kommer från ett äkta ursprung. I hela mitt liv har jag därför – tidvis utan att vara medveten om det – letat efter det som fanns i överflöd i min barndomsmiljö. Nämligen just äkthet och styrka. Föreställ dig kraften i en fjällbjörk som dansat med vinden sedan den bröt mark, mullret från en vårflod på väg ner från fjället, så starkt att inte ens hörselkåpor skulle kunna stänga det ute. Därefter kontrasten mellan denna färgstarka, ibland påträngande skönhet, mot den intetsägande gråskala som färgat en helt annan miljö. En värld där människor vandrar omkring utan vare sig äkta mål eller mening. Man kan se dem öppna sina munnar och tala. Men de säger ingenting. Inte på riktigt. Där finns politiker som ljugit sig fram genom livet, ivrigt påhejade av likasinnade, i tysthet föraktade av många. Musiker och konstnärer som sålt sin själ för en plats i det så viktiga rampljuset, vängrupperingar som håller ihop för att det ska vara så, men som ständigt hugger varandra i ryggen i hopp om en bättre position inom den bräckliga hierarkin – det stod mig upp i halsen.

Så kom då den dagen då jag satt på en buss, och i ett tillstånd mellan sömn och vakenhet, plötsligt noterade en banderoll vid sidan av E4:an norr om Luleå. Det var ju inte så att Nordiska motståndsrörelsen gått mig obemärkt förbi sedan tidigare, men här trillade polletten ner, så konkret att jag inte kunde låta bli att agera på den känsla som där och då vällde upp inom mig. Jag kunde plötsligt höra det efterlängtade ljudet från barndomens vårforsar, kunde se den vindpinade björken framför mig. Och jag bara visste att jag måste ta kontakt. Allt annat vore att slå knut på min egen ryggrad.

Det var vid åsynen av en banderoll i Luleå som Marita insåg vart hon skulle söka sig. Foto: nordfront.se.

Ett år senare. Ett av mitt livs bästa år. Jag har fått en mängd nya och äkta vänner, vandrat i demonstrationståg – som överröstat det avlägsna bruset från de som inte vet bättre. Jag har imponerats av den otroliga styrka som tvingat makten att gång på gång kasta den falska masken. Jag har utmanat mig själv, jag har vuxit som människa och jag bara vet att jag är precis där jag ska vara. I äkthet och med mening.

LÄS ÄVEN: Öppet brev till Sveriges kvinnor: ”Vi blir allt fler och vi är välkomna och beskyddade på riktigt”

Jag längtar tills den dag nationalsocialismen genomsyrar hela vårt Norden. Dagens samhälle fyllt av tomhet, splittring och den ständiga jakten på tillfällig njutning, gör ingenting gott. Inte för någon. För längst därinne, inuti varje enskild människa pulserar en längtan efter att få tillhöra en äkta gemenskap, fritt från fulspel och lögner. En bil som kör i 200 kilometer i timmen på lägsta växeln kommer inte att hålla särskilt länge. Ett samhälle som är byggt på luftslott föder vilsna och förvirrade barn, som i sin tur bygger vidare på ett än mer förlorat samhälle. Men allt detta kommer att ändras.

Det må finnas starka makter som försöker bekämpa Nordiska motståndsrörelsen, men jag vet att ingenting kan rubba en kraft som är sprungen ur äkthet. Försök ställa dig i vägen för en vårflod som tagit fart, eller för all del – försök hindra trädet från att spräcka sina knoppar.

Vårflod i Storforsen, Älvsbyn, Norrbotten. Foto: privat.

Den första maj. Om bara några dagar så demonstrerar vi igen. Det är så logiskt och självklart att vi ska äga denna dag. Jag kommer att gå, rakryggad och stolt i Boden tillsammans med många fantastiska kamrater från olika delar av landet. Och om du, just nu, sitter hemma och funderar över om du ska våga ta språnget att gå med oss, så kan jag lova dig att du inte kommer att ångra dig. Här har du nu en chans att höja dig över grådiset och bli en av dem som var med och skapade historia.

  • Publicerad:
    2018-04-28 20:32