I dagarna dömdes ANC:s ungdomsordförande Julius Malema för hets mot folkgrupp. Han hade flertalet gånger sjungit en sång som uppmanade till mord på vita farmare. En kort tid efter att han sjungit sången öppet mördades den afrikandiska motståndsrörelsens ledare Eugène Terre’Blanche i sömnen av två unga afrikaner. Han är nu en av över 3000 vita farmägare som mördats av svarta sedan regimbytet. Idag mördas en vit farmare var 36:e timme, en verklighet som få är medvetna om.

ANC:s ungdomsordförande Julius Malema.

Det kan tyckas lite lustigt att ett afrikanskt land erkänner att ”rasism” kan komma från bägge håll, när inte Sverige gör det. Afrika inser att det inte är helt omöjligt för en svart majoritet att hetsa och diskriminera mot en vit minoritet. I Sverige däremot går det inte enligt lag för en svart person att dömas för hets mot folkgrupp efter att ha hetsat mot en svensk för dess ursprung.

Julius Malemas dom anses av många vita vara en stor seger. Att det är en ”seger” är väl att ta i – att det kommer ett erkännande att vita kan hetsas mot kommer knappasta att göra att hetsandet och våldet avtar. Verklig seger är när de vita farmarna har kämpat sig till trygghet och återvunnit de landområden som deras förfäder gjorde till en levande civilisation innan de styrande svarta stammarna av idag ens hade satt sin fot där. Däremot kan högsta domstolens beslut inge hopp i boerna, som önskar att den vita omvärlden uppmärksammar och erkänner den rådande situationen i Sydafrika.

Det var först efter Svenska motståndsrörelsens demonstration mot folkmordet på boerna som jag själv fick upp ögonen för de vitas situation i Sydafrika och reste ned för att i ett par veckor uppleva det själv och se det med egna ögon. Det var en riktig ögonöppnare. Där såg man vad en påtvingad mångkultur kommer att leda till om ingenting görs. Meterhöga taggtrådsstängsel, rädsla, civilisationsförfall och ständigt våld. Var fjärde kvinna är våldtagen i landet. Drogerna flödar fritt, polisen tar mutor av dem som har råd att ge ute på vägarna och vid kontrollerna. Kontrasterna Sydafrika/Sverige är fortfarande märkbara i större delen av landet, men Sverige gör allt för att bli som Afrika på många sätt, för att förvandla Sverige till Afrika borde väl vara det mest antirasistiska regeringen och ”världens samvete” kan göra?

Centrala Johannesburg.

Sverige är inte som Sydafrika – ännu. Dock är vi på god väg. Det vi kan göra nu är att sprida informationen om situationen för våra bröder och systrar i Sydafrika till våra landsmän i Sverige, för att sedan kämpa mot en liknande utveckling här på hemmaplan. Jag tvivlar på att ens en bråkdel av den svenska befolkningen förstår situationens allvar, och än mindre förstår att Sydafrika är en framtidsversion av Sverige om ingenting görs för att stoppa det.

En gång var här fina bostadsrätter.

Jag tror inte att en människa kan känna sig hel om han eller hon inte kämpar för sin egen, sin familjs och sitt folks frihet vid en rådande eller kommande fångenskap och fara. Att kämpa för det som man vet är rätt kan kännas svårt. Man kan förlora sin världsliga trygghet, få utstå hån och hot för att man står upp för sina åsikter, mista det bekväma livet, mista sin partner eftersom han eller hon inte har samma åsikter som en själv. Men man har sin stolthet i behåll, sin heder som gör en till en hel människa. En heder som ingen kan ta ifrån en, en heder som därför blir livsfarlig för fienden.

Av: Sanna Hill

  • Publicerad:
    2011-09-14 00:00