Hoppa till huvudinnehåll
Ett liv
KOMMENTAR • Vera Oredsson kommenterar den aktuella nyheten om att regeringens utredare vill göra abort i det egna hemmet enklare.
När två kvinnliga myndighetspersoner entusiastiskt meddelade i TV ”att nu kan man göra abort hemma”, så skrev jag dessa rader.
En abort är smärtsam och drastisk. Man kan tänka sig följande:
Ett gråtande ljud hörs från badrummet. ”Mamma du gråter ju! Vad är det?” Svar: Gå och lek – jag skall mörda ditt syskon.”
Maken knackar oroligt på den låsta sovrums dörren när han uppfattar ett kvidande: ”Älskling vad har hänt?” ”Gå till din dator, jag skall bara döda vårt barn.”
Modern hör ett kvävt skrik från dotterns rum: ”Vad är det du håller på med?” ”Jag dödar ditt barnbarn”
Svaren blir naturligtvis annorlunda men i realiteten är de ändå rätt.
Så skrev jag ned dem, i en förtvivlad protest. VARFÖR? Som abortmotståndare kan jag ge er alternativa upplevelser från början av 1950-talet.
Jag gjorde en genomgång av mina papper, fann mina anteckningar från den tiden. Namn med viktbeskrivningar och mina vårdnadsresultat. Mikael, Carina, Britta, Anders, Martin ett tjugotal minst – alla dessa små ljuvliga liv hade inte existerat om dessa abortförespråkare hade funnits och fått igenom deras önskade lagar redan då. Framsidan av ”medaljen” i dag finns. Det är ingen skam att föda barn utom äktenskapet i dag. Förtvivlade annonser om OBEMÄRKTA sökande med anställning i väntans tider syns inte längre. ”Oäkta barn” som ålderdomlig och nedsättande beteckning existerar inte längre. Fosterdiagnostiken som kan ge svar. Men abortlagen ger medaljen en kladdig baksida.
Jag vill härmed ge en vidare förklaring. Jag fick genom barnavårdsnämnden ett förslag efter att jag på grund av brist av sysselsättning sökte något att berika mitt liv i hemmet. Jag fick då förfrågan om jag som ”neutralt övergångshem” kunde ta emot oönskade nyfödda bäbisar tills en adoption kunde verkställas av barnlösa familjer. Ett hem för de små i en kortare period då mödrarna får en ångertid och besök av blivande adoptionsföräldrar kunde ske.
Då jag var kunnig i barnavård av just nyfödda passade det väldig bra. Tre små liv skötte jag i omgångar – ett arbete som gav mig större kunskap och glädje över att göra en social insats. Täta kontakter med läkare, kontroller av barnavårdsnämnden givetvis och inte minst adoptionsföräldrarnas besök, deras hänfördhet och glädjeyttrande nästan till tårar även om varje överlämnad från min sida skedde med saknad och lite vemod. Ett par där modern drog tillbaka sitt beslut, och något som idag skulle vara omöjligt i ”kvinnan bestämmer över sin kropp”-eran: ett par ogifta fäder som själva tog sina barn när modern beslutat att adoptera bort barnet.
Detta kunde fortsätta under NMR-programmet, att rädda vita foster till vårt land som verkligen är nödvändiga för Nordens överlevnad. Något som vi kan tillägga är att mödrarna som överlämnar till adoption följs med social försorg och inte lämnas åt sitt öde. Det saknades under 50-talet. Nationalsocialismen är en livsgivande ideologi som värnar om sina blivande medborgare – inte betraktar livsdugliga vita foster som sopor som kan spolas ned i hemmets avlopp.