INSÄNDARE. Som ett svar på Simon Holmqvists artikel ”Europeiska kamrater: Det är dags att göra motstånd!” skriver en serbisk nationalsocialist om sin syn på Nordiska motståndsrörelsen.

Insändare

Det här är en insändare. Åsikterna som framförs i insändaren behöver inte nödvändigtvis fullt ut delas av Nordfront eller Motståndsrörelsen.

Vill du som läsare av Nordfront tycka till om något i en insändare? Skicka då insändaren till redaktionen@nordfront.se

Jag är född i forna Jugoslavien i en nationalistisk familj, vilket är normen på Balkan. Vi flyttade till Sverige efter kriget och jag kan stolt säga att vi har alltid jobbat och gjort rätt för oss. Jag har tjänstgjort i armén och såg det som en självklarhet när mönstringsbrevet föll ner i min brevlåda. Jag hade 7-8-Ja-Ja som betyg, vilket de insatta förstår innebörden av.

Nu till det lite intressantare: Hur kommer det sig att en serb från en Cetnik-familj blev nationalsocialist?

Först lite bakgrundsinformation om Cetnikrörelsen: Den skapades av Dragoljub Mihajlovic och hette offentligt ”Jugoslaviska Armén i Hemlandet” men kallades ”Cetnici” i folkmun. Cetnici kommer från ordet Ceta (kompani). De var emot den tyska ockupationen, men fiender till kommunisterna vilket ledde till att de ibland samarbetade med italienarna och tyskarna för att rädda så många civila som möjligt. Därmed förråddes de av USA och Storbritannien, vilket ledde till Mihajlovics skenrättegång, avrättning och omarkerad begravning av Josip Broz Tito och kommunisterna.

Jag har varit medveten om hur media ljuger sedan kriget på Balkan under 90-talet, när jag såg ett segment där de ljög om en händelse jag visste inte utspelades på det sättet som det beskrevs. Så jag kände väl till devisen om att ”officiell historia är det alla har kommit överens att ljuga om”, redan i tidig ålder. Jag började jobba efter militärtjänsten på en firma som hade två nationalsocialister som anställda, vilket ledde till många intressanta diskussioner och debatter.

Natos bombningar av Serbien 1999 följde av en intensiv hets- och lögnkampanj i västerländsk media mot landet. Detta fick insändarskribenten att i tidig ålder inse omfattningen av hur media kan vinkla och ljuga om vissa skeenden.

Det intressanta för läsaren är kanske att vi inte behövde diskutera judefrågan. Varje serb som är intresserad av krigen och hur de bröt ut, särskilt Kosovo-konflikten och ”självständigheten”, vet hur instrumentala judarna var i de händelserna. Vad vi debatterade om var vilket system som skulle hålla dem borta från makt i europeiska länder för evigt: Libertarianismen eller nationalsocialismen? Nu kanske ni skrattar för er själva, men det var inte så självklart för mig vid den tiden. Efter cirka en månads diskussion och en massa läsande av böcker och artiklar fick jag ”förintelse”-bluffen klart för mig, likväl som nationalsocialismens grundprinciper. Det var inget stort hopp egentligen, för alla normala människor som älskar sin familj, nation och ras är nationalsocialister. Problemet är bara att de vet inte om det. Jag gick inledningsvis på Hollywoodnazist-bilden av rörelsen, kan man säga.

LÄS ÄVEN: Europeiska kamrater: Det är dags att göra motstånd!

Efter att ha läst om Léon Degrelle, George Lincoln Rockwell, William Luther Pierce, John Amery, Edward VIII av Storbritannien, Robert Jay Matthews, David Lane, Rudolf Hess och andra hjältar så fick jag en helt annan syn på den nationalsocialistiska rörelsen.

Léon Degrelle var en av de personer som inspirerade insändarskribenten i hans resa mot nationalsocialismen.

Jag engagerade mig i Förbundet Nationell Ungdom när det grundades. Flera forna kamrater som idag anslutit sig till Motståndsrörelsen vet nog vem jag är, om de minns. Jag var nämligen den ende serben i Förbundet. Jag deltog även på Svenskarnas Partis demonstrationer, dock utan att bli medlem, då ansåg jag det fel av mig att som utlänning (även om jag är rasfrände) blanda mig i hur Sverige ska styras. Jag kunde hjälpa till, men inte influera. Åtminstone kände jag det så då.

Motståndsrörelsen och segern
Nog om mig, nu kommer vi till min syn på Motståndsrörelsen som både utomstående och icke-nordman. Jag har alltid haft en djup respekt för Svenska Motståndsrörelsen och nu Nordiska Motståndsrörelsen. Jag har haft hätska diskussioner med kamrater som inte gillade Motståndsrörelsen, som de menade hade en ”sekt”-mentalitet. Det är möjligt att det var så i början, jag vet inte, men jag vet varför det var nödvändigt.

Det krävdes en hierarki, och i en hierarki krävs det disciplin när det kommer till att följa order när de väl ges ut. Serber har alltid haft problemet med att alla ville vara generaler men ingen ville vara menig. Jag kunde se samma sak utspela sig i Sverige. Därför förstod jag direkt varför Motståndsrörelsen kunde verka så i sitt tidiga skede.

Motståndsrörelsen är Radikal med stort R – inte för att det verkar eller ser tufft ut, utan för att det är avgörande för organisationens och i förlängningen folkets och rasens överlevnad. Radikalism sållar naturligt bort de fega och opportunistiska. Det fungerar som ett såll och släpper bara igenom de modiga och de som verkligen tänkt igenom sin ideologi. Till skillnad från Sverigedemokraterna, som släpper in vemsomhelst för att öka på antalet medlemmar. Tack vare att de var så i början kunde medlemmarna svetsas samman och lära känna varandras styrkor och svagheter. De visste var de hade varandra.

Motståndsrörelsens radikalism och deras attityd om att aldrig backa utan att fienden får betala för det gör att deras aktivister inte blir anfallna av fienden på samma sätt som medlemmar i FNU, SD och SvP har blivit. Inget illa menat mot före detta medlemmar av FNU eller SvP, men jag har aldrig hört om ett så kallat hembesök mot en motståndsman. Däremot om flera mot mina gamla kamrater, både i FNU och SvP. Kan vara för att Motståndsrörelsen håller det hemligt för att inte ”skämma” ut sig, men något säger mig att fienden hade stoltserat i veckor om så var fallet.

Radikalism och en hierarkisk organisationsstruktur har varit nyckeln till framgång för Nordiska motståndsrörelsen, menar insändarskribenten.

En sak som jag tror att många inte tänker på är hur gummiparagrafen ”hets mot folkgrupp” har hjälpt Motståndsrörelsen på en punkt. Det har tvingat Motståndsrörelsen att skapa sin egen identitet, med egen uniform, fana och symbol, även om det är uppenbart att de är nationalsocialister. Många rörelser, speciellt i USA, har för vana att kopiera NSDAP rakt av, ända ner till uniformerna. Hur mycket jag än gillar hela bilden av NSDAP, Adolf Hitler och SS så funkar det inte i praktiken med 80 år av propaganda och lögner om den så kallade förintelsen.

En kritik jag har alltid hört men aldrig kunnat förstå är att Motståndsrörelsen skulle röra sig för sakta framåt. ”Mycket möjligt, men varje gång de rör sig framåt i utvecklingen så backar de aldrig”, svarade jag då, utan att få ett riktigt argument tillbaka. Till skillnad från SvP, som var väldigt intensivt men som brände ut sig för snabbt. Istället för att direkt bilda ett parti har man istället först byggt en rejäl och hård aktivistkader, man har övat på att informera folket med flygblad, man har övat på att stå rakryggat och argumentera för sin sak och man har gjort väl organiserade demonstrationer. Det bekräftades för mig när jag deltog den 12 november i Stockholm under parollen ”Stoppa främlingsinvasionen!”. Allt detta som många kritiserade som slöseri med tid kommer nu att visa sig vara avgörande inför valet 2018. Jag misstänker att detta inte var en slump.

Jag vet även att svenskar är hemmablinda och inte riktigt kan uppskatta Motståndsrörelsen till fullo som en utomstående, likt fisken som inte kan förstå vad det innebär att vara våt. Motståndsrörelsen och Gyllene Gryning ses som förebilder, och vad har dessa två organisationer gemensamt till skillnad från övriga rörelser? Just deras radikalism och vägran att skräda med orden och vägran att avradikalisera sig för att få fler röster eller medlemmar. De utstrålar en mäktig stolthet med frånvaro av ego. De är hårda och stoiska men samtidigt uppfattas de som beskyddande bröder och fäder av fler och fler kvinnor.

Därför tror jag att det är bara en tidsfråga innan Motståndsrörelsen segrar i Norden.

/Serbisk Sverigevän


  • Publicerad:
    2017-11-21 22:50