Enligt tyska forskare står Europas folk inför en djup demografisk kris. Lösningen är, enligt samma forskare, att den utomeuropeiska invandringen måste fortgå och att storstadsregionerna ska tillåtas växa ohämmat. För att möta detta totala vansinne måste varje etnisk aktivist medverka i bygget av ett ”vindsskydd”, till värn mot den demografiska vinter som just nu omsluter oss.

Forskarna vid Berlins institut för befolkning och utveckling beräknar att EU:s befolkning kommer att minska med 52 miljoner till 447 miljoner år 2050, oräknat invandring. Inom EU föds i snitt endast 1,5 barn per kvinna. Detta innebär att varje ny generation blir 25 procent mindre än den föregående och att medelåldern bland EU:s befintliga medlemsländer 2050 kommer att ha ökat med tio år. Andelen personer över 65 år beräknas öka till 28 procent av den totala befolkningen. Receptet mot den bokstavliga demografiska vinter som omsluter stora delar av Europa och Västerlandet i sin helhet, är enligt institutets chef Reiner Klingholz en fortsatt massinvandring. Till TT framför Klingholz den schablonmässiga dogmen att ”Det här betyder att det behövs invandring, det finns inga alternativ.”

Kalla fakta
Klingholz och hans kollegors farhågor bygger i grund och botten på en klassisk, nyliberal världssyn. Det är oron över Europas svårigheter att i framtiden ekonomiskt konkurrera med andra regioner i världen som har en yngre och till antalet större befolkning, vilket i grund och botten driver akademikerna vid berlinska institutet. Rädslan över att förlora ”marknadsandelar” på den globala ”marknaden” av varor och tjänster, står högre i kurs för dessa herrar än den verkliga ödesfrågan: att en hel världsdels traditionella rasliga kollektiv håller på att utrotas.

Det berlinska institutets siffror är inte på något sett nya. De snarare bekräftar vad gårdagens klarögda kraftfullt varnade för – och vad ett fåtal genetiker och antropologer efter 1945 alltjämt försökt påtala. Att, om inte drastiska åtgärder vidtas vilka vrider om den neråtgående trenden av ständigt minskade barnkullar i Väst, så kommer det specifika biologiska arv vilket dväljs i det inre av de europeiska folken att, inom ett par generationer, för alltid ha försvunnit. Och dessa kalla fakta gäller i synnerhet för den enastående genetiska arvedel som tilldelats de nordiska folkslagen – oss svenskar.

För att kunna bjuda detta hot ett reellt motstånd – ett motstånd som inte bygger på ett förryckt önsketänkande, utan som utgår ifrån de fåtal kvarvarande valbara möjligheter som står oss till buds – fordras det en primär förståelse. En klar insikt om de mekanismer inom oss själva, vilka har varit och alltjämt är de faktiska orsakerna till vår demografiska urartning. Ty det är, alldeles oavsett hur motigt och besvärligt det än kan vara att inse, de europeiska folken som självt har burit och utvecklat fröerna till den överhängande etniska förintelsen.

Det kan skrivas hyllmeter över ämnet – över vilka som är de sociala men framförallt andliga orsakerna, till Västerlandets och den ariska rasens successiva förfall under de senaste århundradena – men det viktiga är emellertid att vi nu inser att vi inte kan skylla vår ras förestående undergång på någon annan än oss själva. Det krävs nu – när den etniska medvetenheten i bästa fall kan anses befinna sig i ett stadium av tidigt uppvaknande – en klar förståelse för vilka åtgärder som på ett individplan kan och måste göras. En förståelse som måste drivas av ett obevekligt skarpsinne fritt från nostalgi, missriktad altruism och feghet. Detta för att vi ska vara redo nog för att rädda det som finns kvar och är värt att räddas.

Vårt individuella och kollektiva ansvar
Det är en fullt normal mänsklig reaktion att se svårigheter och hot som någonting som alltid kommer ”utifrån”. Reaktionen är generell, både hos enskilda individer som för olika kollektiv. Detta eftersom de mest påtagliga och direkta farorna i regel kommer från ”utsidan” av gruppen, ifrån en icke-medlem. Men en dylik respons är även vanlig då den, psykologiskt sett, är lätt att använda som ett svepskäl för att rikta bort fokus från gruppens verkliga interna problem. Det är praktiskt att skylla självorsakade svårigheter på den ”andre”; på dem som inte är identifierbara med vare sig en själv eller med ens egna kollektiva tillhörighet. Utifrån denna argumentation så måste vi, både som en del av ett folk men även som en del av en politisk motstånds- och befrielserörelse, genomgå en grundlig självrannsakan.

Som anslutna till en medveten nationalsocialistisk kamporganisation, finns det ett minimum av krav vilka vi som enskilda måste uppfylla. I artikeln En varning från svunna tider (Klas Lund, Nationellt Motstånd, nr 10/2006) formuleras de så här: ”Männen måste kämpa. De måste organisera sig och underställa sig disciplinen i en organisation där de kan göra mest nytta. Männen måste även bilda sunda stabila familjer. Kvinnorna måste föda barn och ta hand om hemmet. De måste även se till att männen får tid över för kampen. Varje nationellt medveten kvinna måste föda minst tre barn, helst fler.”

Emot ovan nämnda anmodan kan säkerligen en hel lång radda av mer eller mindre genomtänkta motargument presenteras. Allt ifrån rent liberala tankegångar om ”människors fria val” till invändningar som tangerar svart propaganda, exempelvis att kraven skulle vara ”sekteristiska” eller ”förlegade”. Men alldeles oavsett vad herrar vidsynta humanister anser, så utgör ovanstående anmodan det mest elementära av vad vi på individplan måste förmå oss själva att göra för att vårt folk ska ha en skaplig möjlighet till överlevnad.

Kraven representerar vad som är det mest huvudsakliga. Och allt i ens individuella liv som kan tänkas vara hinder på vägen för dessa rasliga behov, måste målmedvetet motverkas. Om än inte omedelbart, så åtminstone på sikt. Utrymme måste göras i våra liv, så att så mycket resurser som möjligt ska kunna lösgöras åt den organiserade kampen. Tid, pengar och engagemang måste frigöras för dess ändamål. Vi måste alla dessutom eftersträva att ingå i sunda parrelationer för att därigenom kunna skapa så goda förutsättningar som möjligt för nästa generations tillkommelse. Varken bekvämlighet, osunda livsstilar eller en lättsinnig inställning till det motsatta könet får stå i vägen för att ett friskt, vitt barn skall få komma till världen.

Det samhälleliga förfallet
Herman Lundborg, som utan tvekan var Sveriges genom tiderna mest banbrytande rasforskare, slår i sin stridsskrift Västerlandet i fara (1934) fast att ”Det gives två slag av fiender, som i mer eller mindre hög grad hota varje folk. Det är dels inre, dels yttre fiender. De inre… åstadkommer urartning och kulturförfall hos ett folk.” Den mest basala insikt, vilken krävs för att rädda det som återstår av Västerlandet, är att vi erkänner inför oss själva att den ariska rasen har utvecklat en rad mycket allvarliga själsliga sjukdomar. Detta dels som enskilda men även i form av våra samhällen, vilka tack vare ett demokratiskt ledarskap har tillåtits utveckla en rad svårartade åkommor.

Dessa sjukdomssymtom ”som framträda hos kulturfolk, då befolkningsmaterialet inom landet försämras och urartar” är enligt Lundborg följande, att; storstäderna växer explosionsartat samtidigt som landsbygden avfolkas, familjens ställning som samhällets sammanhållande kitt undergrävs och försvagas, antalet födslar sjunker trots ett materiellt välstånd, kraftigt ökad invandring av främmande raser vilket leder till rasblandning, individualismen tar överhand och medborgarnas pliktkänsla mot staten och landets framtid försvinner, omoral, sedeslöshet och kriminaliteten ökar, självmorden tilltar, klasskillnaderna fördjupas, degenerativa sjukdomar breder ut sig, missbruk av ”stimulerande medel” ökar bland befolkningen, lyxkonsumtionen växer och rättsväsendets allmänna förfall vilket för med sig att beslutsfattarna korrumperas och deras auktoritet försvagas.

Som man lätt kan se, så stämmer Lundborgs beskrivning nästan kusligt väl in på tillståndet i dagens mångkulturella Sverige. Om de individuella botemedlen för att rädda vårt etniska arv kan uppfattas nog så utmanande för den enskilde, så inser var och en att det krävs en radikalt genomgripande omdaning för att komma till bukt med problemen på en samhällelig nivå. Den etniske aktivisten måste således göra sig redo för att inte bara vara en del utav en rasmedveten rörelse, utan också en revolutionär sådan.

Låt oss bygga ett vindskydd!
I detta krisläge som Sverige och Västerlandet befinner sig i, denna demografiska vinter, så kan vi inte förvänta oss någon plötslig hjälp från ovan. En av de mest väsentliga åtgärder som krävs för att rena vårt andliga arv, så att vårt rasliga perspektiv åter kan bli ogrumlat, är att rensa ut varje tillstymmelse av religiös passivitet och defaitism. Istället för att sysslolöst gå omkring och vänta på att ”syndafloden” skall komma – som plötsligt skall frammanas av en godhjärtad semitisk gud uppe i det blå, enligt de rättroende – så är detta en tid för ”insamling av virke”. Vår främsta uppgift, både som enskilda och som kollektiv, är att samla in robust byggmaterial. Med kraftfulla plankor och stockar måste vi uppföra oss ett stryktåligt vindsskydd. Ty i det klimat som härskar i vårt rasliga urhem, det fjällhöga Nord, så lämpar sig sannerligen inget Noas vrakflotte. Och en behändig flykt till någon fjärran ö förbjuder vårt samvete oss.

Nej, ska vårt folk åtminstone ha en tillstymmelse till rimlig chans att överleva den demografiska vinter vilken är över oss och vars snöoväder med tiden alltmer kommer att tillta i styrka och omfattning, så krävs det ett sällan skådat vindsskydd. Ett skydd som ger oss möjlighet till insamling av proviant, försvarsmedel och rekryter. I nuläget och in i den överskådliga framtiden, är det bygget av Organisationen som måste prioriteras – och det över allt annat.

Fotnot
Den demografiska kris som Västerlandet befinner sig i har numera fått sådana tydliga proportioner, att dess konsekvenser inte längre kan förnekas av vissa sanningsälskande forskare. Även om filmen Demographic Winter – the decline of the human family inte på långa vägar är något under av raslig medvetenhet, så är dess hemsida och trailer intressant och väl värd ett besök. Tänkvärt är även att denna film, vars upphovsmän tillhör några av världens mest anlitande och respekterade demografer och antropologer, även tar upp politiskt inkorrekta ämnen som preventivmedlens negativa åverkan på befolkningsutvecklingen och familjens objektiva betydelse för ett stabilt samhälles kontinuitet.


  • Publicerad:
    2008-09-11 00:00