Undersökning: Vilken politiker vill du helst se tomatad?
2024-10-07 21:50
LITTERATUR. Filosofie doktor Clare Ellis har skrivit en avhandling om den demografiska attacken från tredje världen som gör Europa allt svartare. Den första volymen av tre har släppts. Erik Forsell har läst den.
Clare Ellis är en akademiker från Storbritannien som flyttade till Kanada och började skriva samhällsanalytiska artiklar. Bland annat har hon skrivit artiklar för Council of European Canadians och publikationen The Occidental Quarterly.
Ellis bestämde sig för att djupare analysera de historiska och ideologiska rötterna till bildandet av den Europeiska unionen. Fokus är på de konsekvenser detta överstatsprojekt har för Europas egentliga befolkning som är i farozonen för att bli en demografisk och politisk minoritet i sina egna länder.
Resultatet blev en doktorsavhandling i ämnet, efter ett forskningsarbete kantat av mycket fientlighet från den politiskt korrekta miljön vid universitet i New Brunswick i Kanada, där hon i december 2017 försvarade sin avhandling och trots akademiskt motstånd förlänades sin doktorsgrad.
Nu släpps Ellis avhandling The Blackening of Europe i tre volymer, en volym i taget. Första delen har undertiteln Ideologies and International Developments. Den behandlar tidiga teoretiker och politiska influencers som frimuraren greve Richard von Coudenhove-Kalergi, Fabian Society i England och Frankfurtskolan i Tyskland och USA.
Det handlar om spänningar mellan Europa och Mellanöstern och ambitionen att även i Europa skapa en ”smältdegel”, som visade sig bli ett misslyckat projekt för USA; ett Eurafrika, som vi i Sverige under senare år tydligast har fått presenterat för oss av förre statsministern, moderaten Fredrik Reinfeldt.
Kalergi menade att Europa skulle styras av det folk som ”stod aristokratiskt och spirituellt högst”. Detta folk var judarna, ansåg Kalergi.
Den ökända intervju som judinnan Barbara Lerner Spectre gav i Sverige för israelisk tv 2010, där hon sade att utan en massiv mångkulturalism kommer Europa inte att överleva, och att judarna har den ledande rollen i detta, är exakt vad Kalergi hade skrivit nästan 90 år tidigare; nu realiserat:
Judarna skulle leda ett klass- och rasbefriat Europa
Historiska influenser som nämns är filosoferna Immanuel Kant och Jeremy Bentham. Likaså diverse kosmopoliter som sociologen Jürgen Habermas och filosofen Martha Nussbaum, via neoliberalism fram till dagens neokonservativa förespråkare för en raslös, klasslös och fullt utbytbar befolkning. Båda behandlas som auktoriteter på sociologins och filosofins område på universiteten över hela västvärlden och i Israel.
Habermas som tillhör Frankfurtskolans andra våg är bland annat känd för att ta strid mot etnonationalism. Den sortens patriotism ska bytas mot en ”konstitutionell patriotism”, enkelt översatt till kärlek för ett kommunistiskt överstatsbygge som styr över en rasblandad icke-etnisk befolkning.
Nussbaum – som konverterade till judendomen för drygt tio år sedan – vill också att det ska finnas ett ”världsmedborgarskap” men utan en världsregering, samtidigt som hon anser att internationella interventioner ska kunna slå mot enskilda nationer för att förhindra folkmord.
Denna migrerande och utbytbara befolkning ska inte ha någon identitet som kan mätas mot någon annans identitet. Alla medborgare i samhällsbygget ska användas i överstatens tjänst enligt principen allas lika (låga) värde.
Att ena Europa och göra en utopi av kontinenten innebar för Kalergi att ledarskapet över Europa skulle skötas av en kombination av kapitalistiska respektive socialistiska judar.
Som studie över EU är Ellis verk kanske den första ordentliga analys av EU sett från européernas synvinkel, med våra rättigheter i fokus.
Baksidestexten anger att Ellis verk är oumbärligt för alla som vill förstå grunderna för EU:s funktion, den nuvarande massinvandringens dynamik, multikulturella och globalistiska policyer, och deras farliga anti-europeiska riktning.
Ellis börjar sitt verk med ett antal slagkraftiga citat av kända tänkare som illustrerar maktelitens skapande av en identitetslös multikulturell värld. Ett citat är hämtat från Guillaume Faye:
Europas folk är i smyg offer för ett folkmordsförsök, demografisk och kulturell eliminering, som leds av deras egen etnomasochistiska och främlingsfientliga elit. Det är första gången i historien.
Mig veterligen är jag den hittills enda recensent i Norden som tagit den hyllade Guillaume Fayes sista och mest aggressiva – för att inte säga rent hatiska – bok Ethnic Apocalypse vid hornen: Med flammande temperament gav Faye sig på muslimer, afrikaner och araber medan han stöttade judar och kritiserade antisemiter – trots att det är mycket lätt att se att de som styr denna globalistiska politik är judar och icke-judiska sionister som arbetar för judiska intressen.
Ellis är långt ifrån lika plump eller klumpig som Faye, som också var filosofie doktor i statsvetenskap. Istället är hon nykter i sina analyser och har ett vetenskapligt vederhäftigt sätt att utveckla sin disposition. Hon är inte en apologet för judar eller sionister. Men hon går heller inte särskilt hårt åt dem. Tillräckligt hårt för att en prosemit skulle kunna anklaga henne för antisemitism, men det säger naturligtvis inte mycket.
Hennes litteraturlista är både intressant och omfattande, men hon överlastar inte sitt arbete med onödiga referenser, vilket annars är ett vanligt sätt för akademiker att försöka framstå som mer kunniga och auktoritativa än vad många av dem har täckning för.
En del intressanta trådar lämnas därhän utan att följas. Ellis skriver att den svenske statsvetaren, professorn och riksdagsmannen Rudolf Kjellén – som i hög grad influerade Adolf Hitler och dennes ideologi och förståelse för geopolitik – i sin tur var inspirerad av den rasblandade och kulturellt förvirrade Kalergi, utan att berätta på vilket sätt Kalergis projekt för Europa inspirerade Kjellén.
Detta gäller i synnerhet som Kalergi såg det största hotet komma från etnonationalismen och framför allt från nationalsocialismen, vilket står i stark kontrast till Kjellén och de andra aktiva inom den svenska så kallade unghögern.
Men det kan vara en detalj som kanske inte har ett allmänintresse. En konstigare omständighet är att alla de sionistiska konferenser som har hållits och som i varierande grad har behandlat Europas varande och framtid inte ges utrymme i avhandlingen, så långt.
Till Ellis försvar måste jag skriva att jag ännu inte har läst de två följande delarna i hennes trilogi om nedsvärtningen av Europa. De har inte släppts på förlaget ännu. Måhända har Ellis också valt att exkludera sådant material, då de inte formellt har hållits inom ramen för bildandet av den europeiska gemenskapen (EG) och EU. Även om de hölls av i mångt och mycket samma personer.
Men hon håller det oundvikliga nämnandet av Fabian Society och Frankfurtskolan relativt fritt från referenser till judisk makt och inflytande, så det krävs lite förförståelse om de personer som var ledande i de rörelserna för att kunna läsa sanningen mellan raderna, eller att man läser om dem på andra ställen.
Detsamma gäller beträffande Kalergis finansiärer Louis Nathaniel Rothschild och de tre bröderna Warburg. Men man vill inte behöva läsa en avhandling mellan raderna. Det ska heller inte gå att göra.
Risk för inbördeskrig
Den kommande delen ska avhandla islamiseringen av Europa, både fredlig och militant sådan; massinvandringen från tredje världen och de kriser som denna orsakar. Den delen kan komma att bli intressant för svenska läsare, då Sverige på grund av sin självdestruktiva invandringspolitik är ett av de fem länder vars situation särskilt diskuteras.
Den tredje och avslutande delen blir en kritisk granskning av neokonservativa tänkare och relaterad politik, exempelvis om hur Israels och USA:s gemensamma utrikespolitik står i relation till islamistisk terrorism, amerikanskt herravälde och global hegemoni.
Denna neokonservativa utrikespolitik bidrar enligt Ellis till politisk marginalisering och demografisk fördrivning av vita i Europa, och skapar de förutsättningar för inbördeskrig som även Guillaume Faye förutspådde är på väg.
Ellis styrka är att visa detta på ett samhällsvetenskapligt vederhäftigt sätt, snarare än att bara spy galla över rasfrämlingarna, som Faye gör. Det kan sammantaget – faktiskt – innebära att bokförlaget har visst fog för att hävda att innehållet i Ellis avhandling är viktigt för att förstå Europas situation.
Med spänning undrar jag hur hon i kommande volymer kommer att hantera det ledande folk vars ”spirituella aristokrati” idag leder oss mot den undergång de sedan åtminstone 1897 har strävat efter för vår del. För så här långt önskar jag att jag hade fått sitta med på disputationen av Clare Ellis avhandling.
Visserligen är sådana tillställningar mest skådespel. Disputationsfesten efter försvarandet av avhandlingen redan planerad. Cateringpersonal på plats. En snabb koll för att se vem som är lättast att flörta in sig hos. Vem man ska krypa för så att man kan klättra i hierarkin.
Men av vad jag har fått läsa hittills, skulle jag förmodligen ha blivit en besvärlig frågeställare till respondenten – om än samtidigt sympatetisk – kanske mer än någon av de fientligt inställda men förmodat förutsägbara värdegrundshäxor som var på plats. Fast någon hade antagligen kallat på vakter.
Clare Ellis (2020): The Blackening of Europe – Ideologies and International Developments (Arktos) går att köpa från Arktos.com och Logik.se.