VETENSKAP • På torsdagen lyckades den europeiska planetforsknings-sonden tillsammans med sin japanska rymdforsknings-motsvarighet utan komplikationer avskilja sig från den gemensamma transportmodulen. Därmed tog ESA:s och JAXA:s Merkurius-projekt ett viktigt steg framåt.

Det var på natten mot den 20 oktober 2018 som Bepicolombo – Europeiska rymdorganisationens (ESA) och Japans rymdorganisations (JAXA) gemensamma långfärds-sond med destination planeten Merkurius sköts upp från ESA:s uppskjutningsplats i Franska Guyana. Bepicolombo har därefter med start den första oktober 2021 flugit förbi destinationsplaneten inte mindre än sex gånger. Planeten Merkurius har tidigare i amerikansk regi nagelfarits av rymdfarkosten Mariner 10 på sjuttiotalet från långt håll, samt på betydligt närmare avstånd av Messenger, som 2011–2015 gick i omloppsbana runt planeten.

Den europeisk-japanska obemannade Merkurius-farkosten Bepicolombo, som namngivits efter den framlidne italienske matematikern och rymdteknikern Giuseppe ”Bepi” Colombo, består av två mindre sonder:

• ESA:s planetära Mercury Planetary Orbiter (MPO), som ska kretsa runt Merkurius och studera planetens yta, inre struktur och omgivning: mineralogi, topografi, gravitationsfält, samt delar av dess magnetfält och tunna exosfär. Sonden är utrustad med bland annat kameror, spektrometrar och instrument för mätning av gravitation och magnetism.
• JAXAS sond Mercury Magnetospheric Orbiter (Mio), som främst är konstruerad för att kunna studera rymden omkring Merkurius: magnetosfären, solvinden, laddade partiklar och hur Merkurius magnetfält reagerar på den mycket intensiva solvinden så nära solen. Jämfört med MPO går Mio i en mer elliptisk bana och är särskilt anpassad för så kallade plasma- och magnetfältsmätningar.

Förenklat kan man säga att MPO studerar Merkurius som planet, medan Mio studerar planeten som magnetiskt objekt i solvinden. Båda sonderna satt fram till i förrgår torsdag den 3 september fast i transportmodulen Mercury Transfer Module (MTM), vilken nu slutfört sitt uppdrag. De två sondernas kraftigt försenade gemensamma frisläppande, vilket ända fram till genomförandet betraktades som ett högriskmoment, ska enligt ESA:s bekräftelse vid 16-tiden på torsdagen ha förlupit helt utan komplikationer. Den sista biten av Bepicolombos närmande till separationsplatsen hade enligt ESA:s verksamhetschef (head of operations definition and engineering) Bruno Sousa i videon ovan däremot dessförinnan kantats av en rad svårigheter orsakade av faktorer såsom den höga temperaturen och kraftiga strålningen i solens närhet, samt av Merkurius gravitationskraft.

Merkurius är den minst utforskade fasta planeten i vårt solsystem och våra kunskaper om den är högst begränsade. Nu kommer kameror att bilddokumentera hela dess yta. Forskare har uttryckt särskild entusiasm inför utsikten att nu kunna få ta del av högupplösta bilder på markytans ständigt återkommande håligheter.

— Det ser ut som om ytan äts upp. Fenomenet förefaller kunna tillskrivas förekomsten av flyktiga ämnen – allt sådant som avdunstar eller förångas väldigt lätt och blir till gas. Merkurius höga yttemperatur verkar göra att ämnena enkelt lämnar ytan, förklarar forskningschefen Geraint Jones.

Något som forskarna är angelägna att få in bilddokumentation av är de omdiskuterade kratrarna vid planetens nordpol.

— Solljuset når aldrig deras bottnar, så det finns starka tecken på att det finns is där, trots att den omgivande ytan är över 400 grader varm, berättar Jones.

Den 16 december ska de två ovan nämnda sonderna enligt planeringen separera från varandra och lägga sig i var sin egen omloppsbana runt Merkurius. Först i april 2027 påbörjas själva det ettåriga forskningsuppdraget, som vid behov kan förlängas till december 2029 och beräknas kosta runt 1,7 miljarder euro.

Planeten Merkurius - några fakta

Merkurius är vårt solsystems allra minsta planet och den som ligger närmast solen (cirka 60 miljoner km). Temperaturen på ytan varierar mellan +450°C dagtid och -180° C nattetid. Stenlandskapet är perforerat av djupa hål. I den tunna exosfären påträffas spridda syre-, natrium-, väte-, helium- och kaliumatomer. Redan de runt 3000 år gamla babyloniska lertavlorna omnämner planeten ”Mul apin”, som i Romarriket istället lånade sitt namn av guden Mercurius. 88 dygn tar det för planeten att göra ett varv runt solen och så långt är alltså det merkuriska året. Vad dygnet beträffar, är förhållandet mellan den jordiska varianten och den merkuriska det motsatta: 59 jorddygn tar den lila planeten på sig att snurra ett varv.