KRÖNIKA • Vera Oredsson skriver om våra fåglar. Ett till synes icke-kontroversiellt ämne.

När du joggar eller vandrar genom skogen i vårgrönskan, sätt dig på en stubbe och lyssna. Kanske hör du en gök och tjusas av det klara läte som verkligen bådar vår?

Men lätet bedrar, en hemskare låt finns knappast i fågelvärlden! Ett insmickrande och en varning: Att nu kommer en parasiterande fågel och läger sitt ägg i ett bo med andra fågelägg som så småningom skulle berikat vår natur med kvitter. En intelligent hona ser med en gång att ägget som lagts i hennes bo är främmande, med ett farligt och mördande innehåll. Fågelparet kastar då ut inkräktaren.

En del upptäcker dock inte den främmande arten, utan ruvar fram en liten fågelunge bland sina egna som växer och blir större och kraftigare. Gökungen tränger sedan ut sina små ”syskon” ur boet och gör sig bred, utan att varken hanen eller honan reagerar nämnvärt – de matar på som vanligt medan deras egna små ligger döda på marken.

Vidare har vi två arter som förväxlas av gemene naturvänner. Nämligen pilfinken och sparven. Liknande fjäderdräkter, men helt olika beteenden. Ser man noga så har pilfinken ett brunt inslag på sitt huvud medan sparvens är grått. Vid utfodringsställen ser man tydligt hur disciplinerat pilfinkarna efter varandra tar sina frön, flyger i väg och hämtar nytt; medan sparvarna slåss, sprätter och kivas i foderhuset – så att frön faller mera på marken än i deras krävor.

Så har vi en liten rackare, men en duktig sådan: Flugsnapparen. Tacksam när den bygger bo i sin holk och rensar ohyra som mygg och flugor i omgivningen. Men vet ni om att trofast är den minsann inte! Vid sidan av sitt huvudsakliga bo med sin hona har den lille svartvite Don Juan ett till bo med en älskarinna.

Svanen är en rak motsats – trofast in till döden – lever som änkling ensam och sörjer. Det finns dock en hake: De kan leva samkönade ibland – men föraktas då av de vanliga paren, så de får leva isolerade.

Staren har inga egna läten utan härmar omgivningens med bra återgivande, som kan ge häpna reaktioner oss människor emellan.

Korparna är på något sätt intelligenta. Äger du en tomt och ser paret flyga över den så vinka och ropa några ord. Efter ett par gånger kommer de att svara med sina egna läten – rätt spännande.

Säkert har ni favoriter bland fåglar? Bofinken är min. Den måste kunna drilla ordentligt, annars ratar honorna en dålig sångare. Två drill efter kvitter – då godkäns han som partner. Man kan ibland höra bofinkarna som unga, då de förtvivlat övar sig – nästan rörande i deras försök. I Småland häpnade jag över en som gjorde fyra klara drill – ur denna lilla kropp!

Det finns många arter med olika fjäderdräkter – men alla kallas FÅGEL – har de ett lika värde för det?

Vi som kallas MÄNNISKOR har två ben, huvud, kropp och så vidare – har vi lika värde bara för det?