Nyligen vandaliserades Pär Öbergs lägenhet, högst sannolikt av så kallade antifascister. Under det gångna året har flera liknande ”attacker” riktats mot aktivister och medlemmar i Svenska motståndsrörelsen. Gemensam nämnare i alla dessa fall är att attentaten alltid riktats mot lägenheter och/eller bilar. Alltså enbart mot döda ting.

Bakgrund
Det var under natten mot söndagen, den 30 november, som attentatet mot Öberg ägde rum. Enligt vittnen var det ett femtontal maskerade individer som sprang fram till lägenhetens fönster och inledde vandaliseringen. Ett flertal gatustenar kastades mot fönsterrutorna, men då dessa var splitterskyddade, så gick stenarna inledningsvid inte igenom fönsterrutorna. Efter ett flertal stenar slängts mot rutorna penetrerar emellertid en sten en av rutorna, varpå en bengalisk eld kastades in i lägenheten. Glasrutan till porten slogs även den sönder och några av de maskerade individerna trängde in i porten, varpå ytterdörren till medlemmens lägenhet vandaliserades med kofötter och yxor. Resultatet av denna vandalisering är alltså således två förstörda fönsterrutor, bostadsrättsföreningens portdörr, en ytterdörr och ett litet brännmärke där den bengaliska elden landade. Den så kallade bengalen hamnade lyckligtvis på ett sådant ställe att ingenting annat tog eld. Hade den däremot hamnat någon meter åt ett annat håll hade det troligtvis tagit eld, något som hade kostat två oskyldiga hundar livet och hotat ett flertal familjers liv och egendom, i de närliggande lägenheterna. Vid tidpunkten för attentatet var ingen människa närvarande i lägenheten. Däremot befann sig två hundar i lägenheten. Dessa verkar emellertid ha klarat sig bra, men det kunde ha gått mycket värre. Två värnlösa hundar kunde skadats eller kanske dödats. Nu blev resultatet endast lättare rökskador.

Då den utsatta lägenheten stundom bebos av Pär Öberg är motivet till handlingen uppenbar; det rör sig om en riktad attack mot denne på grund av hans engagemang i Motståndsrörelsen. Då vittnen till händelsen beskrivit att de som utförde gärningen var ett femtontal maskerade individer kan även gärningsmännen utpekas; det rör sig uppenbart om så kallade ”antifascister”. Dessa antifascistiska grupper och nätverk har ännu inte publicerat någon text där de tar på sig händelsen, men utifrån motiv, tillvägagångssätt och vittnenas ögonskildringar kan det bortom rimligt tvivel ställas att det inte rör sig om något annat än just en ”attack” från dessa grupper eller sammanslutningar.

Under det gångna året har ett par stycken liknande incidenter inträffat. Totalt har fyra aktivister eller medlemmar i Motståndsrörelsen Stockholm drabbats av skadegörelse från antifascistiskt håll, även i andra delar av landet har liknande händelser ägt rum. Vid några av tillfällena har fönsterrutor krossats och vid några andra har bilar vandaliserats, eller till och med eldats ned. Sammanfattningsvis har alltså en hel del materiella ting förstörts eller skadats, men inte vid något av fallen har någon människa skadats. Dessa ”attacker” har alltså enbart riktats mot döda ting. Identiskt i alla fallen är också att dessa grupper, strax efter tillfällena, publicerat hyllande texter på olika hemsidor, däribland ett av de antifascistiska nätverkens officiella hemsida.

Fegisars kamp mot döda ting
Attentaten som vissa av Motståndsrörelsens aktivister och medlemmar råkat ut för ses av de utsatta som småsaker. Alla aktivister och medlemmar i vår organisation vet att sådana saker kan inträffa. Vi är medvetna om konsekvenserna vårt engagemang kan få; både genom dylika attentat, polisövergrepp eller i sällsynta fall riktat våld. Vår fanatism är sann och vi låter oss därför inte skrämmas bort från gatan. De attentat som riktats mot oss skadar oss inte nämnvärt. Som aktiv i Motståndsrörelsen är man i regel försäkrad upp över öronen och därför är det inte hela världen om en ruta går sönder eller några däck blir sönderskurna, inte ens om ens bil brinner ned är det nämnvärt jobbigt. Sammanfattningsvis kan det alltså konstateras att attentat mot lägenheter eller bilar hittills inte skadat de utsatta individerna.

Varför vi utsätts för dessa smått tandlösa attacker kan man därför ställa sig frågande till. När det egentligen inte skador oss, mer än att det skapar lite extra arbete och krångel på sin höjd, varför lägger dessa människor ner så pass mycket energi och tid på detta?

Svaret är lika enkelt som det är lättuträknat. Anledningen är feghet. Att under nattetid kasta sönder en glasruta, skära sönder ett par däck eller spraya antifascistiska slagord på en vägg är enkelt. Det klarar vilken barnunge som helst. Att ge sig på döda ting är enkelt och riskfritt, det är därför dessa människor ägnar sig åt det. En tom lägenhet, en bil på en öde parkeringsplats, en obevakad vägg eller glasruta är alla lika tacksamma att ge sig på, de slår ju knappast tillbaka. Riskerna består oftast endast i att ha oturen att bli tagen av polisen, men då dessa attentat är över på bara några sekunder är även de riskerna relativt små. För antifascisterna fyller emellertid dessa räder vissa syften, där det viktigaste syftet är att de genom dessa attacker erhåller viss respekt inom de egna leden. Attackerna hjälper till att upprätthålla den falska bild av militanta antifascister som agerar mot de hemska nazisterna. Genom sina glorifierande artiklar på sina hemsidor kan de fortsätta frammåla sig själva som militanta revolutionärer och fortsätta sin kamp. Men, några militanta revolutionärer är de knappast och någon sann våldspotential har de inte. På sin höjd kan dessa människor skada enskilda aktivister, då de befinner sig i numerärt överläge – att anfalla med jämna odds finns oftast inte på kartan.

En kamp mot barn?
Kampen för ett fritt Norden är inte lätt. Som aktiv i Motståndsrörelsen är det ibland mer regel än undantag att man råkar ut för händelser som försvårar ens vardag eller i värsta fall skadar eller dödar en. Detta är som sagt något vi känner till och accepterar, därför att vi strävar mot ett högre mål. I den strävan är individen underordnad, ingenting är viktigare än vårt mål att befria vårt folk ur dess bojor.
Därför är attacker som den som drabbade Pär Öberg något vi bara skakar av oss. Men, med detta menas inte att vi inte bryr oss. Bryr oss gör vi, kommer ihåg gör vi också. Men, vi låter oss aldrig luras av den väg vi valt. Måttet är sedan länge rågat, men vi kommer inte tappa fattningen på grund av barnsliga handlingar som begås av – just barn. Den som hittills gripits av polisen efter attentatet mot Öberg var nämligen just ett barn, i vart fall i lagens ögon. Men, det är inte alla i den antifascistiska rörelsen som är barn, däremot har de i vart fall en sak gemensamt med barn – de saknar logiskt konsekvenstänkande.

”Av brand lågar brand,
tills han brunnit till aska,
eld blir närd av eld.
Ens sinne blir klokt genom samspråk med andra,
genom inbunden dolskhet dumt. ”

Ur Hávamál

  • Publicerad:
    2008-12-02 00:00