Folkgemenskap
KRÖNIKA • Vera Oredsson beskriver folkgemenskapstanken med vardagliga och talande exempel från Tyskland och Sverige.
En vacker tanke – sitt eget folk först i en rasgemenskap – men räcker det?
TYSKLAND: Sex år av fred i en ny ideologi med folkgemenskapstanken är en kort tid. Att inympa detta i ett folk med två starka religionstillhörigheter och dessutom en stark strävan efter fina titlar och hög status var en svår uppgift. Sex år räckte inte – men folkgemenskapen genomsyrade delvis Hitlerjugend. Något utplånades också på den korta tiden – KLASSKAMPEN – ett första steg.
SVERIGE: Att förespråka en folkgemenskap i vårt land med denna mångkulturella propaganda som vi har att kämpa emot är ett oöverstigligt problem för de flesta nationella. Enklare var det när vi bestod av ett homogent folk med en måttlig religionsuppfattning. Nordiska motståndsrörelsen är en kamporganisation, visst. Men även en kamporganisation har ett program, annars finns det ingen grund att bygga på. Nu är vi stämplad av motståndarna som en ”Våldsbenägen sekt” och blir därefter behandlat av media. På ren elakhet förvrider de våra programpunkter, ställer aldrig seriösa frågor utan vi får alltid stå i försvarsställning. Om Nordfront tillåter är det min tanke i enkla formuleringar att förklara VAD även VI kan förbättra inom vårt land, utan bombastiska åthävor. Det börjar med folkgemenskapen.
Uppväxt vid mina unga år i folkgemenskaps ideologin får ni ursäkta mig om en del personlig upplevelse ingår i en närmare förklaring. Allt är väl inte era tankar då ju tidens krav har ändrats från 1938 till 2025. Nationalsocialismen är ingen stillastående ideologi utan utvecklas – MEN grundtankarna står orubbliga. Rastillhörighet, kärleken till sitt land, försorg om det EGNA folket, upphöjande av moderskapet, en sund familjebildning. Religionsfrihet med restriktioner där könsstympning, kvinnoförakt, djurplågeri behäftas med totalförbud. Manshat genom feminism, dalt med HBTQ ingår inte i en folkgemenskap. Det är väl vad som är folkgemenskapstanken i stort. Nu kanske ni kommer att uppfatta fortsättningen som bagateller – men likväl en ingång till det väsentliga. Livet börjar ju som barn.
ARTIGHETEN. I småskolan lärde vi oss lustbetonat, med utklädsel till tanter, att man ska öppna dörren för äldre, eller paketförsedda personer – vilket även fodrar ett leende tack osv. Att tränga sig med framsidan genom biografsalongen, att lugnt utvänta avstigande innan man går upp i bussar. Osv. Inte som jag upplevde en skolklass i en mindre stad att den trängde sig genom avstigande medan läraren stod och såg på med likgiltig min. Även ser man ofta ett visst ”klientel” tränga sig in i tunnelbanorna, genom de stackare som fick kämpa sig ut genom pöbeln.
Vidare förundras jag ofta över vilken vass ton fastighetsägarna använder i skriftliga anvisningar. Högt betalande hyresgäster och bostadsrättsinnehavare tilltalas som om de vore i en fånganstalt för kriminella. 1998 besökte jag Berlin och en fastighet mitt i staden. Min make Göran Oredsson bad mig titta på ett anslag till invånarna: ”Se – vilken artig ton de har, annat än i Sverige.” Där stod i början som jag översätter: ”Ärade hyresgäster och bostadsinnehavare, vill Ni vara så vänliga att packa Era sopor ordentligt”, osv med en hel del föreskrifter. Avslutningsvis: ”Er tacksamme hyresvärd” (namnunderskrift). Jag stod nu i mitt soprum i dag: ”SKÄRPNING!! Om det står några kartonger här, som skall lämnas till återvinningsstationen kommer vi att höja hyran med 500 kr.” Överallt bara order: ”Stäng dörren! Inga cyklar i farstun! Håll rent i tvättrummet!” Men hyresgästerna och bostadsrättsinnehavarna med sina höga avgifter finner sig i den ohövliga tonen.
Miljömyndigheterna är inte bättre. Ingen hänsyn till de som inte har tillgång till bil. Om nu en önskan kommer (i Sverige befallning) att det skall sorteras plast, papper, glas, metall och textil, se då till i FÖRVÄG att varje fastighet har försetts med anvisade containrar i sina soprum. På en del håll har kommunerna fattat att inte alla av deras invånare orkar ränna långa vägar för att efterkomma miljöbestämmelsen. Folkgemenskapen fordrar en del kunskap och hänsynstankar i många lägen.
I början av min vistelse i Stockholm kunde mitt ordningssinne gällande den tanken försätta mig i besvärliga situationer. Ett exempel: På Sveavägen stod cykelställen i långa rader under slutet av 40-talet. På trottoaren låg cyklarna kastade på en del ställen huller om buller, så fotgängarna fick stiga från gångbanan ut i trafiken. Jag tog mig tid att ställa upp dem. Då rusade en ilsken cykelägare fram och ville ”hindra mig från att stjäla hans cykel!” Jag försökte förklara att jag bara ställde upp dem då de hindrade fotgängarna. Men han ville kontakta polisen, då stack jag, numera får cyklarna ligga när jag ser dem kastade lite varstans. Kulturkrock, kallas sådant, men i dagens situationer stryks ”hartassen” på mycket allvarligare händelser av etablissemangets demokrati.
Nog kan man uppfatta dagens integritetsinställning, i många fall med dess överdrifter, som en form av brist på empati och skydd mot omgivningens invånare. Vi får veta ohyggliga situationer med förfallenhet och dödsfall där omgivningen inte reagerar, där myndigheter t.o.m. nonchalerar om någon ändå anmäler en viss oro. När postlådan blir överfull, när betalningen som annars sker punktlig uteblir, måste en efterforskning av dessa berörda parter vara deras skyldighet som förhindrar många tragiska händelser med långliggande döda kroppar. Enkla förklaringar förekommer naturligtvis också, men man skall inte förutsätta dem.
FOLKGEMENSKAPEN innefattar naturligtvis även aktsamhet mot allmän egendom. I vår TV ses förstörelselustan som ett vanligt inslag i ungdoms- och barnprogram. På lek – men får allvarliga följder i deras tankevärld som något tufft och roligt. Ett inslag för länge sedan stoppades genom NRP-protester där mat slängdes på varandra i ett barnprogram. De moderna TV-spelen innefattar mycket våld och hänsynslöshet. Dessa kunde förmedla uppbyggnad, skönhet, gamla sagor, och verklig folkgemenskap i sammanhållning med empati och respekt mot vår egen ras och vår egen nordiska historia och kan inspirera till många spännande uppslag.
HATA ANDRA RASER? Vem eller vilka blandade ihop folkgemenskapen med rashat? Att man vill skydda sin egen är väl inte en programförklaring om att man hatar andra utan giltiga skäl. Ordet folkgemenskap kan även gälla andra länder i sin sfär, till välsignelse för vårt Europa dessutom. Vi har ingen ensamrätt på den, men den föddes i nationalsocialismens tankevärld som blev avbruten genom andra världskriget och hånfullt bemött av demokratierna. Den är inte storsvulsten i sin helhet utan måste genomsyras från den enkle medborgaren till topparna i regeringarna. Avslutningsvis vill jag ge er en mycket enkel självupplevd historia så att ALLA förstår innebörden:
Erlangen 1951. Besökte min far som omgift efter den s.k. avnazifieringen.
Efter fem års straffarbete återfick han sin anställning hos Siemens. Firman fick flytta till olika mindre städer då Berlin isolerades från DDR och Sovjet.
De byggde bostäder med trevliga små parker och lekplatser för de anställda med familjer.
Tvättstuga inberäknad. Erika, fars nya fru, och jag hängde tvätten på uteplatsen innan vi åkte till Nürnberg. Solen sken – men vädret ändrades plötsligt till ihållande regn. Vi skyndade oss hem och fann tvätten borta. ”Har någon stulit den!” utbrast jag upprörd. ”Men Vera, vad har du för inställning? Har ni ingen folkgemenskap i Sverige?” Riktigt: Ett fönster öppnades med ett glatt rop: ”Jag tog in tvätten innan det började regna, den var torr.”