ANTIKVARISKT • Artikel från Den Svenske Folksocialisten den 17 april 1943. Skribent är Gottfrid Lilja.

Antikvariskt

Nordfront publicerar klockan 09:00 varje tisdag en antikvarisk artikel. Artiklarna är hämtade från äldre tidningar och skrifter. Syftet med publiceringarna är att digitalisera och bevara material som annars riskerar att falla i glömska, samt att berika våra läsare med en unik insyn i äldre tiders tankar och samhällsdebatt.

Sitter du på material som skulle lämpa sig för att publiceras i det här projektet? Kontakta då redaktionen@nordfront.se, gärna med en tydlig förklaring kring vad du vill att vi publicerar, varför och en färdigskannad kopia av materialet.

Varför blir den, som ansluter sig till nationalsocialismen, brännmärkt? Vad är det som gör att den svenske arbetaren mer och mer drages till nationalsocialismen?

Den första frågan innebär ju ett klart ställningstagande till demokratin. Och då demokratin är en utländsk importvara, med Marx som den egentlige upphovsmannen, är det ju icke underligt att varje sund svensk man måste reagera mot dylikt. Svensk är ju under alla förhållanden inte demokratin. Detta bevisas bäst när världens största j*****a finanshajar och deras andliga giftspridare talar om ”vår demokrati och våra demokratiska värden”. I sanning ett imponerande sällskap våra kroppsarbetare dväljs i. Man får inte heller förvåna sig när man hör en fattig stackare slå sig för sitt tunna bröst och utbrista: Vi demokrater! För att nästa morgon ställa sig i kön och stämpla.

Nåväl, säger någon, låt vara att demokratin inte är svensk utan en importvara, men nationalsocialismen är ju tysk. Ja, det stämmer och erkännes oförbehållsamt. Nationalsocialismen är tysk – i Tyskland, men svensk i Sverige! Något annat kan den aldrig vara eller bliva, ty då vore den ju inte nationell. Nationalsocialismen kan aldrig bliva internationell, lika litet som demokratin kan vara eller bliva en nationell företeelse.

När en demokrat talar om våra nationella värden, om vilka vi skola slå vakt, då menar han Grünewalds judiska konst, Bonniers judiska litteraturcentral, Heckschers judiska nationalekonomi, våra judiska storkoncerner, det judiska Epa och Kooperativa trusten, våra överfyllda fängelser och ”korrektions”-anstalter. Detta är våra världsbekanta kulturvärden! Enligt demokratisk mening!

Om man reagerar mot detta, ja då stämplas man som samhällsfarligt element och rent av som landsförrädare. Varför?

Förklaringen är den, att demokratin inom sig bär den [folkfrämmande] mentaliteten, den mentalitet som ej känner några nationella värden av vad slag det vara må. Endast ett värde, guldets värde, sitter här i högsätet. Och för denna härskare böjer sig demokratin och dess lydiga tjänare djupt i stoftet.

Vi behöva inte gå utanför vårt lands gränser för att erfara hur demokratin arbetar för att föra ett land och dess folk in i storkapitalets intressesfär. Det går steg för steg, nästan omärkligt för den ovane iakttagaren. Och skulle det någon gång ske ett allt för kraftigt språng och man märker att någon reagerar, ja då klämmer man bara i med biskop Thomas Frihetssång och hissar vår blå-gula flagga på ”folkets” hus. Detta verkar lugnande på herr Medelsvensson, och snart sover han igen sin goda sömn.

Men det finns också de som icke låta sig så lätt sövas. Den svenske arbetaren har visserligen fått en förfärlig massa demokratisk trycksvärta i huvudet, men förmågan att själv tänka något har ännu ej berövats honom. Med andra ord, han har börjat fundera. Och det bådar inte gott för hans vedersakare. Det tar tid innan svensken fått ordnat tankarna, men när han väl en gång har fått ett händelseförlopp klart för sig, så finns det ingen makt i världen, som tar från honom hans uppfattning i saken. Den svenske arbetaren är sund i själ och hjärta. Därav följer hans stora godtrogenhet. Han har en gång trott på sina valda förtroendemän, och han har också många gånger tagit dem i försvar, när de icke varit värda det. Han har vid valen räddat deras inkomster åt dem en period till i hopp om att de skulle bättra sig. Han har tigit när han sett och hört hur de ordnat med hans angelägenheter. Han har många gånger fått bita i det sura äpplet medan hans förtroendemän ryckt på axlarna och skrattat åt hans ”dumhet”. Men han var kanske inte så dum som de trodde.

Den svenske arbetaren har nu börjat inse att han blivit grundlurad. Det är inte hans sak hans förtroendemän ha kämpat för. De ha sålt sig åt helt andra makter. Makter som betala bra om de bara lyda. Och det ha de gjort.

De ha förrått sina arbetskamrater. Men straffet kommer.

Den svenske arbetaren är en stolt varelse. Han tål inga förrädare, men han håller sig för god att utkräva den hämnd som han har rätt till. Han vänder ryggen till dessa falska varelser. Med dem vill han inte ha mera att skaffa.

Allt fler och fler sådana arbetare finna vägen i våra dagar till SSS. De veta att här lovas inga guldstycken eller förnäma poster. Här fordras endast kamp och offer. Men detta är den svenske arbetaren van vid. Och här vet han att ingen sviker honom. Här måste varje man hjälpa till i den stora kampen att återerövra fosterlandet till den svenska människan.

Det skall ännu en gång bli härliga kampdagar i gamla Sverige!

I de blå kolonnerna under Vasafanorna skall en gång Sveriges folk stå!

För Arbete, Frihet och Rättvisa!

Redaktionell anmärkning: Denna artikel publiceras som ett historiskt dokument i allmänbildande syfte. Publiceringens syfte är inte att kränka eller missakta någon folkgrupp. Nordfront står inte nödvändigtvis bakom allt som står i artikeln.