Kapitel två av en artikelserie som kommer att beröra olika moment i den snabbt pågående processen att avveckla den västerländska civilisationen presenteras här av en gästskribent.

Denna artikelserie ämnar visa att man efter andra världskriget stegvis och på ett ”progressivt” sätt försökt nedmontera de livsbärande fundamenten för vår civilisation. Detta har inte bara förstört (dock ej dödat!) dess levnadsmekanism, utan även fått den att gå tillbaka och avstanna i sin utvecklingsprocess. Civilisationer kommer och går, men det är första gången sedan hunnernas Attila 453, de umayyadiska trupperna i nuvarande Frankrike 732 samt Wiens besittning 1683 som hela vår civilisation står i randen för sin fullständiga undergång.

Kapitel 2: Förstörelsen av Västvärlden med kulturupprivning

Ett folkslag som har tappat förankringen till sin kultur, sitt språk och sin historia försvinner och slukas snart av ett annat. Denna mekanism är naturbunden och hör livet till. Civilisationer kommer och går under existensens gång, på samma vis som många arter i naturen. Storhetstider varar aldrig för evigt, och utan livs- och överlevnadskraft försvinner biologiska särarter. Mekanismen är densamma beträffande civilisationer och deras fortlevnad. Däremot kan civilisationer under deras existens skifta ledning, och den vita människan har bytt ledarskara under millennierna. Olika stammar och folkslag från samma huvudras har haft härskande ställningar under vissa perioder, både politiskt och kulturellt.
Att vi håller på att åskåda en massförstörelse av hela Västerlandets civilisation med invasionen från främmande folkslag i Europa torde vara ett faktum för de flesta, bortsett från de mest förblindade politiskt korrekta.

Aldrig har processen med nedbrytningen av en hel civilisation varit så snabb i världshistorien som med den västerländska. Det finns exempel på folkslag som hastigt har försvunnit, som t.ex. de germanska vandalerna i Nordafrika, som snabbt efter att deras rike föll försvann genom beblandning med lokala folkslag. I andra fall (som t.ex. tocharierna i nuvarande västra Kina) handlade det om utkonkurrering av andra stammar, och slutligen beblandning med dessa. Detta går inte att jämföra med Västerlandet, eftersom det i nuläget handlar om en civilisation med hundratals miljoner individer från samma huvudras, spridda över jordens alla kontinenter, som mycket hastigt håller på att se sin kultur försvinna och dödas i roten.

Kulturen återspeglar en civilisations bestånd, och dagens dekadenta konst visar att den inte är välmående. När den europeiska civilisationen blomstrade på nytt under renässansen, tack vare frigörelsen från kyrkans tyngande monopol över förmedlandet av teknik och konst, så kom nya kulturyttringar som återspeglade vår civilisations förmåga att skapa det sköna för människans alla sinnen. Vem begeistras inte av Wolfgang Amadeus Mozarts musik eller Johannes Vermeers målningar?
Jämför man dessa med dagens ”kultur”, som t.ex. graffitimålningar på väggar av John Matos eller nedskitade kalsonger av Mats Bigert och Lars Bergström, så ser man knappast kulturberikningar i dessa verk, utan snarare kulturförbistringar.

En tämligen uppenbar förklaring finns i en naturbunden företeelse: den västerländska civilisationen har (tillfälligt) tappat kraften att stråla ut. Finns det kraft i en kultur, så manar den till nya uppfinningar och förfiningar. Två världskrig och kommunismens folkmord på tiotals miljoner vita människor, med reducering av det manliga folkbeståndet i Europa under 1900-talets första hälft som följd, har kraftigt minskat kulturens förmåga att skina och blomstra.

Utan en livskraftig befolkning kan inte kulturen yttra sig lika starkt. ”Det slitna Europa” är ett begrepp som har kommit upp efter 1945, och trots en snabb återbyggnad på ruinerna så har inte krafterna räckt för att få liv i en storslagen kultur. I samband med Jaltaavtalet 1945 mellan de tre segrande makterna så har Europa kulturellt abdikerat och givit upp sin s.k. upplevelsekonst (där sinnena får tid på sig att förnimma, uppleva och njuta av konsten) till förmån för en s.k. konsumtionskonst, där mottagaren passivt ”förtär” konsten i form av massproducerade Hollywoodproduktioner, bestående av film och musik med standardiserat innehåll.

Det som den västerländska civilisationen har åstadkommit i form av målningar och musik döljs så långt det går av ”etablissemanget”. Historieförvrängningar och det ständiga arbetet i att skapa ett rotlöst samhälle gör att det historiska arvet förpassas till museernas konstsamlingar, med den dolda signalen att visa att ”vit konst” är död, livlös och från det förgångna, inte något som skall vidareutvecklas och förfinas.

Den konsumtionsinriktade kulturen som numera präglar den västerländska civilisationen skapar en smältdegel av skilda yttringar som inte ger upphov till kulturella rikedomar. Nationalromantiken eller rokoko föddes inte av en kulturblandning med allehanda konst från Europa, Asien och Afrika som idag. Inte minst musiken blir allt fattigare i ljudupplevelsen. Musikens tidigare stora mångfald i både komposition och bruk av instrument har ersatts med påfallande entonighet, p.g.a. elektronikens intåg. Jämför man även populärmusik från rocktidens första tid med dagens pop så har instrumenten och den naturliga klangen (och även sångröster) ersatts nästan helt av datamixade ljud. Främmande musiktyper som hör till andra världsdelar än Europa, som t.ex. rap och hip-hop, vars texter innehåller stora mängder av svordomar och våld och vars ”artister” förr eller senare avslutar sin karriär i fängelse för narkotikabrott eller mord, bidrar inte till att skapa ett arv som kommande generationer kan visa upp med stolthet.

Den västerländska kulturen har i stället präglats av storslag, skönhet och harmoni. Lyssna till ett stycke av Grieg eller Vivaldi; en opera av Puccini eller Händel: det finns en genomtänkt kontinuitet och rikedom i musiken. Jämför detta med dagens ”musik” framförd av ”artister” som ”sjunger” om att ta droger, utnyttja kvinnor, slåss med polisen, allt detta i en rytm som är främmande för den vita människan. Det krävs omfattande hjärntvätt för att släcka förmågan att förnimma det fina och sköna.
Detsamma gäller den bildlika konsten. Zorns målningar på gårdar och porträtt, Rembrandts ”Nattvakt” eller Michelangelos målningar i Sixtinska kapellet i Vatikanen innehåller en skönhet och en kreativitet som ligger långt bort från dagens abstrakta och intetsägande konst, som ofta visar figurer och färger som inte ger någon konkret upplevelse för ögat och sinnena.
Att dagens kulturella etablissemang dessutom försöker visa upp främmande ”konst” som en del av vår kultur är samma verklighetsförvrängningar som beskrivs i George Orwells världsberömda verk, ”1984”.

En annan aspekt av kulturen som kraftigt utarmas är kommunikationen människor emellan och sättet att yttra sig på, nämligen språket. Av jordens alla 6 000 språk (enligt UNESCO, dock är det svårt att ge ett exakt antal språk i världen) så kommer drygt hälften av dessa att försvinna om 100 år. Sverige, som har ett rikt bestånd av dialekter och mål, ligger också illa till vad beträffar bevarandet av språken. Enligt UNESCO är alla dalmål samt gotländskan, skånskan och tre lappmål hotade av utrotning.

Förbistringen drabbar inte bara landskaps- och bymålen. Den judiske akademikern Marian Radetzki förespråkar en utradering av svenskan i Sverige. Detta är långt ifrån ett extremt önskemål, utan kan mycket väl bli verklighet om inte det med starkt motstånd förhindras, med tanke på hur svenskan alltmer redan trängs bort från högskolorna. Med kurslitteratur som för det mesta är på engelska, och t.o.m. föreläsningar som sker på engelska, får svenskan alltmer en ”B-status” bland politiskt korrekta och bekväma akademiker och forskare. Samma mekanism finns också inom film- och musikvärlden. En sådan trend kan ha förödande konsekvenser, eftersom det tyder på att svenskans ställning kan försvagas inom samhällets flesta områden.

Att en s.k. lingua franca skall brukas världen över är önskedrömmen för alla arkitekter av den mardrömsliknande och gränslösa Nya Världsordningen (som öppet vurmats av bl.a. Zbigniew Brzezinski, George Bush d.ä., David Rockefeller och George Soros). Engelskan har sedan ett halvt sekel tillbaka intagit platsen som universalspråk. På grund av att alla skall bruka den så skall också semantiska ”komplikationer” undanröjas. Språkliga finesser i t.ex. Shakespeares verk skall utraderas till förmån för en förenklad engelska, även i vardagsspråk kallat flygplatsengelska, för att en lika lågbildad och likformad folkmassa världen över skall förstå den. Även svenskan har drabbats av samma ordförrådsutarmning. Det räcker med att öppna en bok skriven på 1800-talet eller lyssna till en sång på en gammal grammofonskiva för att snabbt märka detta.

Det som misslyckades med esperanto och volapük är på väg att lyckas med engelskan, med hjälp av Hollywoods kulturella mangel mot världen. Engelskans dominans är så total att den har smittats av på många språk, inte minst svenskan. Det dröjer inte länge innan anglicismer tränger sig genom meningar i skrift och tal i alla indoeuropeiska språken (dock är det viktigt att poängtera att lånord från andra språk är en naturlig företeelse som har skett under alla år).
Det är ett välkänt fenomen att om ett språk trängs undan i affärs- och kultursammanhang, så utarmas det och brukas endast av grupper som finns i lägre samhällskick. Denna språkförbistring leder dessutom endast till en enfald istället för mångfald i människans kommunikationsförmåga, vilket hämmar utvecklingen.

Vad är lösningen?

Dekadensen och nedgången kan och skall brytas och befrias från det mångkulturella oket. Dagens ”kultur”, som är enfaldig och i fullständig motsats till verklig kulturpluralism, ger en försmak till vad den nya världsordningen har att erbjuda. Den s.k. mångkulturen kan endast bidra till att skapa en grå massa som är likriktad, enformig och kreationslös överallt i världen.
Möjligheterna för att bryta denna utveckling och föra blickarna framåt och bort från denna mörka tid är många: den vita människan har fortfarande en omfattande vetenskapsbas med oerhörda mängder kunskaper som kan utnyttjas och vidareutvecklas. Utöver det finns det tekniska redskap som skulle kunna få kulturen att åstadkomma storslagna verk för att erbjuda oförglömliga kulturupplevelser för människans alla sinnen.
Valet är den vita människans. Den har förmågan att skapa och organisera sig, och att infinna sig i träldom ligger långt bort från den vite mannen och kvinnans verklighet. Tusentals år av ständig utveckling kan och skall inte slockna på knappt ett sekel!


  • Publicerad:
    2009-09-15 00:00