Fridtjof Nansen mot ”världens ände”
Dagens datum 7 april • 1895 når den norske polarfararen Fridtjof Nansen den nordligaste punkt som någon människa då hade varit på.
De nordiska folken har alltid varit äventyrare och upptäcktsresande. Vikingarnas äventyr i öster- och västerled är väl kända och en del kanske också känner till att det var isländska vikingar som först kom till Nordamerika, minst 500 år innan Columbus. I mer modern tid, på 1800- och 1900-talet var nordmän beryktade som upptäckare, och den tidens världsstjärnor. Mer kända av dessa var bland andra finlandssvenske Adolf Erik Nordenskiöld (Nordostpassagen), svensken Sven Hedin (Asien), norrmännen Roald Amundsen (Sydpolen) och Thor Heyerdahl (Sydamerika och Påskön). I detta sällskap fanns även en viss Fridtjof Nansen, som den 7 april 1895 nådde den nordligaste punkt som någon människa hade varit på dittills (Nordpolen).
Sommaren 1893 lämnade Oslo-sonen Fridtjof Nansen Vardø i nordöstra Norge för att ta sig norrut mot Arktis. Fem år dessförinnan hade Nansen gjort sig ett namn då han tillsammans med fem kamrater åkte skidor tvärs över inlandsisen på Grönland. Nu skulle han bli den förste människan att nå Nordpolen – och det genom skeppet Fram.
Fram var ett specialbyggt skepp för att klara ishavet. Nansen hade utvärderat vad som hände skeppet Jeanette, ett amerikanskt fartyg som hade fastnat norr om Sibirien och drivit med isen tills det att det successivt trasades sönder. Nansen hade en djärv idé om att låta bygga ett skepp som man medvetet skulle låta frysa fast i isen. Skeppet skulle sedan pressas upp av isens tryck för att sedan driva in med packisen in i områden som var omöjliga att nå med vanliga fartyg. Det var så man skulle nå Nordpolen och därför byggdes Fram för att bli det starkaste skeppet någonsin.
När isen tätnade i oktober 1893 kom det första provet. Nansen skrev i sin bok ”Längst i Norr”:
Medan vi satt och kallpratade hörde vi ett öronbedövande dån och hela skeppet började skaka. Det var den första isskruvningen. Alla rusade upp på däck för att titta. Fram uppförde sig helt perfekt. Isen pressade på, men måste lägga sig under oss, och vi lyftes sakta uppåt.
Fram drevs sedan med isen under hela nästkommande år. Vintern 1894 hade man nått 83° nordlig bredd och var endast 800 kilometer från Nordpolen. Med tiden insåg man dock att man inte skulle nå ända fram. Fram hade inte lyckats nå så långt österut som man hade behövt innan hon frös fast. I mars 1895, efter två övervintringar i skeppet, lämnade Fridtjof Nansen och Hjalmar Johansen det för att ta sig till Nordpolen med skidor och tre slädar, vilka drevs av nio hundar vardera. Det var 40 minusgrader vid avresedagen och Fram var då cirka 600 kilometer från Nordpolen. Den 7 april nådde Nansen och Johansen 86 grader 14 minuter nordlig bredd. Detta var det närmaste någon kommit Nordpolen och räknat som en av de mest krävande polarfärderna, både för människor och hundar.
Med anledning av detta, samt det faktum att man inte hade förråd nog för att nå Nordpolen fram och tillbaka, var Nansen och Johansen tvungna att avbryta och bege sig hemåt. Hemfärden blev dock minst lika farlig. En dag drev deras självbyggda kajaker från land och Nansen tvingades kasta sig ut i det kalla isvattnet för att bärga tillbaka dem. En annan dag hörde Nansen sin kamrat skrika bakom sig: ”Ta børsa!”. Johansen hade attackerats av en isbjörn som låg över honom och som Johansen motade med ett strupgrepp. Nansen kunde inte nå sitt gevär och Johansen ropade igen: ”Nå får De nok skynde Dem, skal det ikke bli for sent”. Till sist lyckades Nansen få tag i geväret och skjuta isbjörnen.
Nansen och Johansen lyckades ta sig till ögruppen Frans Josefs land där de byggde en hydda av sten och is, med tak av valrosskinn och isolerad med snö och is. De överlevde på tran, valrosspäck och isbjörnskött. Längre söderut på Frans Josefs land, i detta ingenstans, började de plötsligt höra röster. Där mötte de en engelsk expedition under ledning av Frederick Jackson. Nansen, som hade träffat Jackson några år tidigare, hade ingen aning om att Jacksons expedition var i Frans Josefs land. Jackson skrev om mötet: ”Aldrig har man hört talas om ett märkligare möte”.
Nansen och Johansen fick lifta med det engelska forskningsfartyget Windward och kom fram till Vardø i juli 1896. En vecka senare anländer slutligen Fram, under ledning av kaptenen Otto Sverdrup, och de återförenas alla i Tromsø. De åker sedan en triumffärd längs hela kusten ända ner till Oslo och hyllas som nationalhjältar.
Även om Fridtjof Nansen och Hjalmar Johansen aldrig tog sig ända till Nordpolen, nådde skeppet Fram några år senare en annan pol. Efter Nansens resa mot Nordpolen begav sig Sverdrup först iväg på en fyraårig expedition till nordvästra Grönland och östra Kanada, innan det att Roald Amundsen med hjälp av Fram kunde bli den förste att nå Sydpolen år 1911.
Artikeln publicerades ursprungligen 2013-04-07.