KAPITEL 3. Vad är gemenskap? Varför behövs det och hur upprätthåller vi gemenskapen?
Foto: CC0.
Skaparen har sammanfogat oss tyska människor till ett folk. Krafterna i det blod som har sitt ursprung i en gemensam hembygdsjord och en gemensam tusenårig historia har fört samman detta folk i en oförstörbar gemenskap. För oss får ingen annan gemenskap stå högre, vara heligare eller mer förpliktigande än vårt eget folk. Detta är skapelseordningens lag och Guds vilja.
Släkterna och familjerna är som celler i denna stora folkkropp. Släkterna kommer för evigt att förbli folklivets mest värdefulla fundament; att vårda sin släkt är den viktigaste förutsättningen för att kunna vårda sitt folk.
Släkterna och familjerna är hörnstenarna för den folkliga samlevnaden. Mellan dessa båda hörnstenar står yrkes-, arbets- och affärsgemenskaperna samt idé- och kampgemenskaperna såsom bindande naturliga gemenskaper. De tre förstnämnda formar livet för de människor som är förbundna med varandra genom gemensamma arbeten, arbetsplatser eller gemensamma ekonomiska samt kulturella yrkesuppgifter. De två sistnämnda har en särskild förmåga att få människor att svetsas samman, människor som villkorslöst har svurit trohet till gemensamma ideologiska eller politiska kampmål. Partiet samt dess strukturer och anslutna förbund är bärare av dessa gemenskaper.
Många konstgjorda gemenskapskonstruktioner har under historiens lopp försökt undertrycka de naturliga livsgemenskaperna. När de naturliga gemenskaperna på nytt växer sig starka dör dessa onaturliga påfund ut.
Gemenskap ger kraft. Vae soli, ”ve dem som står ensamma” – så lyder ett gammalt romerskt talesätt. Varje människa och varje folk kan på nytt uppleva hur svag man blir genom att vara isolerad och hur stark man blir genom gemenskap. I vardagen är gemenskapen ett stöd; den ger gnista och mening åt stora upplevelser; i svåra tider bevarar den människors motståndskraft och tro. När människor besitter en sådan orubblig, naturlig gemenskap blir de oövervinnerliga.
Gemenskap ger oss glädje. Skaparen har valt att undanhålla mycken glädje från den som är ensam. Det är först när man befinner sig i gemenskap med andra som man till fullo kan uppleva mycket av det vackra, det ädla och det storartade i livet. Om en gemenskap inte förmår att ge människan glädje är den bara en ytlig ram utan någon som helst djupare kärna. Gemenskap och glädje hör samman. Ur ett gott äktenskap, en god arbetsgemenskap eller en äkta kamp- och folkgemenskap kan oändlig lycka flöda till varje individ.
Gemenskap gör oss till en del av evigheten. Släktgemenskapen binder samman människan med hans mest avlägsna förfäder och efterkommande i en ändlös kedja. Den människa som av försynen inte ges några efterkommande kan istället bli odödlig genom sin gärning i kamp- eller folkgemenskapen. Evigheten binder oss samman med det gudomliga; därmed skapar gemenskapen en väg till Gud själv. Att tjäna sin gemenskap blir detsamma som att tjäna Gud. De dygder vari gemenskapen bevaras blir enkla och klara.
För att gemenskap ska uppstå krävs tillit. Varje individ måste känna villkorslös tillit gentemot alla medlemmar i gemenskapen. Han måste ha fullständig respekt för varje medlem, oavsett rang. Denna tillit är en förutsättning för gemenskapen och är ingenting man måste göra sig förtjänt av genom en lång prövotid. Den som under lång tid behandlar sina kamrater eller medarbetare illa, tills dessa har bevisat sig ”värdiga”, är själv en fiende till varje form av gemenskap. Att ha misstänksamhet som sin utgångspunkt är ett brott mot gemenskapens lagar. Även om en medlem begår enstaka misstag måste tilliten fortfarande bestå. Det kan hända att man härigenom upplever många besvikelser, men gemenskapen kommer samtidigt att rädda och, på ett själsligt plan, bevara ett oändligt antal människor. I grund och botten måste man alltid välja att se sin medmänniskas inre godhet, även om man har sett hans dåliga sidor skymta fram. En oändlig mängd tillit är varje gemenskaps största kraftkälla. Vår heligaste förpliktelse är att dag för dag skänka våra medmänniskor denna tillit och att alltid leva med en rastlös inre hållning av ohämmad tillit.
Att vara hjälpsam är en självklarhet i varje gemenskap. Att som människa befinna sig i själslig eller kroppslig nöd är inget att skämmas för och det är inte alltid en olycka. En för oss främmande värld har utnyttjat varje bedrövelse för att – med dygdiga gester, nådigt från ovan – kunna ge medlidande i form av själsliga eller fysiska allmosor till den hjälpbehövande. Denna form av hjälp skadar mer än vad den läker, förstör mer än den hjälper samt verkar för klasshat, inte för gemenskap. För den tyska människan faller det sig naturligt att ge ärliga, goda råd till sina medmänniskor när de är i behov av detta, att osjälviskt hjälpa medmänniskor i nöd, att förstående stå vid sidan av en ensam medmänniska när denna inte längre vet vart hans väg bär honom. Hjälpsamhet måste vara en självklar beståndsdel i varje kamratskap. När man hjälper en individ gynnar det också hela gemenskapen.
Ärlighet är någonting självklart för den tyska människan. Varje form av gemenskap är otänkbar utan ärlighet. Ärlighet är ord och idé. Ärlighet är lika viktigt i vårt förhållande till det andliga som i vårt förhållande till det materiella. Till ärligheten hör att man kan se sina under- och överordnade rakt i ögat, att man inte känner att man behöver gå omvägar för att undvika någondera och att man inte behöver vara feg.
Lojaliteten mot gemenskapen föds ständigt ur en orubblig tro på densamma. Denna tro växer ur vissheten att alla naturliga gemenskaper härrör från livets lagar och samtidigt är livsnödvändiga. Lojaliteten mot gemenskapen är således obegränsad. Den består även om gemenskapens ramverk har tagit skada eller helt har gått sönder. I detta skede måste man särskilt slå vakt om lojaliteten.
Själviskhet, misstro, oärlighet, osämja, egennytta, misstänksamhet – alla dessa är brott mot gemenskapen och måste utplånas.
Det krävs ingen komplicerad morallära för att en människa ska kunna skilja på vad som gynnar gemenskapen och vad som motarbetar den.
Gemenskap är något så stort och väldigt att varje medkännande människa kan känna igen dess grundprinciper och förstå dess lagar. Gemenskapen är en del av den tyska människans djupaste väsen.
Hoppa till huvudinnehåll
