DEKADENS. Janne Moilanen har skrivit en artikel där han jämför sin egen generations nihilism och dekadens med förfädernas andlighet, strävan och stordåd.

Vi lever i tider av överflöd i vårt välfärdssamhälle. Allt finns tillgängligt oavsett klockslag. Vi kämpar inte längre för någonting. Min generations företrädare, vilket vill säga de födda under 1980-talet och senare, har inte som generation upplevt någon kris som hade kunnat förena oss. Vi har ingen gemensam politisk eller religiös nämnare som binder oss samman och som skulle kunna få vår generation att sträva efter sin plats i historien.

Däremot drönar vi som individer på oangenäma arbetsplatser för pengar som vi spenderar på oss själva. Fritiden utanför arbetet går ut på att smycka exteriören, rusmedel, lösa förbindelser, innehållslösa resor och huvudlösa nöjen. Inte kan väl en sådan generation ens förtjäna att gå till historien?

Generationerna före oss har varit enhetliga av flera skäl. Religionerna har länge fört människor samman och olika tidsepoker med sina stolta nationer är ännu efter tusentals år ihågkomna för sina prestationer som inspirerats av ärelystnad, kunskapstörst och religion. Egypten, Rom, Grekland, Persien – alla stora civilisationer byggdes på andliga värden och deras monument står ännu idag. De är ihågkomna. De hade också förutom sina andliga värden en helig mission att göra sina nationer stora och mäktiga – de hade en vilja att visa för sina gudar att de var värda deras nåd. Tron har hållit nationerna ihop under historiens gång.

När naturreligionen i Europa fick stiga åt sidan strax efter vår tideräknings början, så var dock inte spelet om våra nationer över. Vatikanen och Paris är fina exempel härom. Vilka otroliga arkitektoniska konstverk är inte dessa platser! Religionen har inspirerat den tidens människor att bygga någonting särskilt vackert, som varar i evigheter för att påminna kommande generationer om sin egen tillvaro. (Nu skriver jag endast om kulturen – tonen i en artikel om städernas politik hade varit det motsatta!)

Även de av kristendomen inspirerade musikaliska och bildkonstnärliga prestationer är utan like! Vatikanen och Paris kan åter tjäna som exempel därom, ty i dessa städer hittar man bildkonstens mest betydande verk, som ingalunda inspirerades av materialistiska utan av andliga värden. Nutidens oandliga ”konstnärer” åstadkommer endast högar av träck och djurplågerifilmer.

Notre Dam de Paris – vår tids generationer tycks oförmögna att återskapa något som liknar förfädernas stordåd.

Tidigare nationer och generationer är också ihågkomna för sina blodiga strider, som ofta antog andliga dimensioner. Trots att många krigs politiska utgångspunkter var korrumperade, så utgjorde gångna tiders soldaters offervilja den mänskliga kulturens höjdpunkt. De otaliga krigen mot ottomanerna i Östeuropa, korstågen, vikingarnas forsknings- och erövringsfärder runtom i Europa – alla har de varit ut på heliga missioner och alla är de ihågkomna som stora hjältar. De är ihågkomna som hjältar eftersom de utmanade rädslan och döden av osjälviska skäl.

I slutet av 1700-talet blev de europeiska krigen politiskt sett ännu mer korrumperade, då de blev bankirernas kassakor. Nationerna delades bakom sina egna ismer, men likväl minns man ännu personerna och deras bedrifter. Fotsoldaternas offervilja var intakt. På 1800-talet stred man i Europa i enkom politikens namn och nationernas ledare ville visa att deras folk var starkare än andra. Givetvis handlar det om onödig, egoistisk högfärd, men man minns ännu Napoleon Bonaparte, 1800-talets Frankrike och Napoleons fälttåg trots att flera hundra år har gått.

I början av 1900-talet ägde många stora saker rum: bolsjevikerna störtade Romanovdynastin i Ryssland, Finland blev självständigt och det första världskriget bröt ut, när nationerna utkämpade en bitter strid om storhet med varandra. För att koncentrera mitt budskap ska jag nu fokusera på generationerna i Finland och jämföra de tidigare generationerna med den nutida.

Finland hade i många hundra år varit en provins nedtryckt av stormakter, och folket fick äntligen sin självständighet år 1917. Detta följdes av ett blodigt inbördeskrig, där de tappra soldaterna stred mot sina egna bröder på grund av politiska meningsskiljaktigheter. Man minns ännu dessa tappra soldater – vissa som hjältar, andra som förrädare. Båda sade sig strida för fosterlandet, och åtminstone vissa av de röda trodde sig göra det. När gevären tystnade i maj 1918 efter att den vita sidan vunnit kriget så började en återuppbyggnad av landet och den politiska styrelsen efter fyra månader av förödelse. År 1939 var det dags för våra förfäder att sluta kivas om politiska ståndpunkter för att enas, när Sovjetunionen hotade deras nation som de byggt upp med stor möda. När freden åter kom 1945 så var våra förfäder ännu tvungna att samarbeta, så att deras efterkommande skulle få ett tryggt och gott land att leva i.

Våra förfäder och deras kärlek och strid för fosterlandet är kända kring hela världen. De var inte en obetydlig generation; de har förtjänat sin plats i historien såsom många andra generationer i världen under historiens gång. Generationen som föregått undertecknad kan inte kommas ihåg med annat än bitterhet. De har med sin passivitet orsakat vår generations värdevakuum som inte alstrar någonting stort av historisk betydelse.

Kan man komma till någon slutsats utifrån dessa iakttagelser? Vedaskrifternas följare tror på en cyklisk tidsuppfattning, där tiden och historien är ett i fyra delar uppdelat hjul. Civilisationernas föds i guldåldern (Satya Yuga), där människan, naturen och gudomligheten är ett. Därifrån nedgår man till silveråldern (Treta Yuga), vidare till bronsåldern (Dwapara Yuga) och slutligen till den mörka tiden Kali Yuga. Kännetecknande för den sistnämnda perioden är exempelvis att människorna inte längre upplever sin roll som en del av naturen som betydelsefull. Även en grundlös vilja att mörda växer och prepubertala barn blir gravida, ty sexualiteten och perversioner håller på att bli samhällets huvudsak. Låter det inte bekant, när man reflekterar över vår tids fenomen i populärkulturen och politiken?

Vår samtid och vår generation fokuserar på en snabb tillfredsställelse av behoven och en tillfällig känsla av lycka, när man får äga ännu mer onödigheter. För vår generations företrädare är ingenting heligt, och man är inte beredda att försvara någonting av konkret och andligt värde. Vi får skymfa politiska ståndpunkter, religioner och institutioner såsom kärnfamiljen i all oändlighet och ingen reser sig till motstånd. Vårt land får invaderas av tiotusentals helt och hållet främmande kulturers representanter, som inte har någon som helst önskan att anpassa sig till vårt samhälle.

Vi omfamnar och välkomnar helhjärtat våra erövrare. Våra vackra skogar och vatten säljs för spottstyver till utländska imperialister men vi ids inte göra motstånd. Vårt fosterland görs om till resursfyndighet för storföretagen, där rotlösa och oandliga människor utan någon som helst kultur förstör vår omgivning, ständigt leende – snart är det ändå helg, då man kan supa skallen full med lönepengarna och än en gång vakna upp bredvid en förbrukad människa.

Tack och lov finns det ett alternativ. Nationalsocialisterna kämpar för en pånyttfödelse av finskheten och nordiskheten, mot det hedonistiska konsumtionssamhället och den internationella kapitalismen. Bli en del av förändringen och anslut dig till Motståndsrörelsen redan idag!

/ Janne Moilanen

Ursprungligen publicerad på Vastarinta.


  • Publicerad:
    2017-06-07 12:36