23 september kom jag och en kamrat hem ifrån en två dagar lång fjälltur där vi vandrat och haft det bra i naturskön miljö. Trött i sinnet efter helgens ansträngningar så såg jag fram emot en lugn och behaglig söndag tills dagen tog en oväntad vändning. 

Utanför dörren och i hela trädgården hade det samlats ”hårdföra” antirasister och revolutionära kommunister i syfte att göra livet surt för mig. Beväpnade med pepparspray knackade de på min dörr och min kamrat gick för att öppna den. Jag kom ut från toaletten och hörde samtalet och förstod vad som var på gång. 

I Norge har vi under året blivit uthängda i bostadsområdet och centrum i den stad vi bor i. Samma personer som stod i min trädgård trakasserade mig förra året genom att följa efter mig på stan och ringa massvis med telefonsamtal till mig varje dag. I Bergen så gick AFA tidigare i år ut med hot mot oss som organisation och mot våra medlemmar där vi skulle bli drabbade av våld om vi visade oss på gatan. I ett NRK-inslag med AFA visades ett flygblad som Nye SOS rasisme står bakom och bilder ifrån vår demonstration i Trondheim där vi blev angripna av lokala ”antirasister”. 

Med detta i bakhuvudet och en vilja att kämpa för mitt eget och mina kamraters liv så fanns det från min sida ingen tvekan. Jag måste försvara mig själv! Med kniv i handen stormade jag ut genom dörren med mina kamrater hack i häl för att mota bort kommunisterna som utgjorde ett hot mot min och mina kamraters säkerhet. Fast besluten att kämpa till sista blodsdroppen och inte ge kommunisterna en chans drev vi dem uppför gatan och de så nyss hårdföra ”antirasisterna” sökte skydd i mina grannars hem där de ringde polisen och sina föräldrar. De som stod kvar tog vi snabbt kontrollen över och drev dem iväg längs gatan som en fårflock vallad av herdar. 

Trollsinnade gav vi oss på kommunisterna som grinandes bad om nåd för sina liv. Polisen anlände till platsen med dragna vapen och tvingade mig och mina kamrater att lägga oss ner och med pistoler riktade mot oss så blev vi satta i handbojor och satt i förvar på Trondheims polisstation. 

Att polisen väljer att anhålla tre män som slåss för sina liv efter att ha blivit angripna i sitt eget hem skulle för mig vara svårt att tro på för några år sedan. Men som offentlig aktivist i Motståndsrörelsen så är det i dag en verklighet jag lever i.

Några dagar senare när jag var i färd med att ta ned de plakat som blivit upphängda i området jag bor i kom polisen och anhöll mig och tog i beslag den kniv jag var på väg att skrapa bort plakaten med. En anmälan upprättades och jag fick besked av polisen att om jag försökte ta bort plakaten en gång till så skulle jag bli satt i förvar en längre tid. Senare på dagen blev jag uppringd av en chef på polisstationen som ville göra ett avtal med mig om att han skulle se till så att plakaten blev borttagna och att jag inte skulle gå runt i området med vassa verktyg. Det här var på torsdagen och i skrivande stund, onsdag, sitter plakaten fortfarande uppe i hela området. 

När jag satt i förvar på polisstationen kände jag en glädje och upprymdhet. Vi har flera gånger pratat om att det finns en risk för att vi blir angripna i hemmet och gemensamt tagit fram en plan för vad vi ska göra vid ett sådant tillfälle. ”Full fart framåt, visa ingen hänsyn!” Har varit vårt motto och det levde vi upp till under söndagen. Ingen motståndsman kom till skada under angreppet men däremot fick två stycken av angriparna uppsöka sjukhus och åkte grinandes härifrån med sina föräldrar. 

En av antirasisterna uttalade sig så här i media om sitt möte med medlemmar ur Motståndsrörelsen: ”Dette var veldig skremmende, det er første gang jeg har vært redd for kameratenes liv under en aksjon mot nazisme i Norge.”

Precis så ska det kännas och kommer det att kännas om man ger sig på oss och då framför allt i vårt eget hem där man hotar med att skada både oss och husdjur. Vi kommer under inga som helst omständigheter att ta hänsyn när vi blir angripna i våra egna hem. Full fart framåt och gör mest möjlig skada är det som gäller för oss och vill man på något sätt stoppa vår kamp så måste man göra sig beredd på dödlig strid, för vi kommer inte att vika. 

Motståndsrörelsen i Trondheim har visat att den både vill och kan försvara sig. Vi har tränat hårt inför dylika situationer och vi kommer att fortsätta göra det. Jag vet att våldet i samhället kommer att bli mycket värre än vad det redan är och i framtiden kommer våra fiender inte dra sig för att använda vapen för att stoppa oss. Vi har sett i Sverige hur nationalister har angripits på de mest brutala sätt och jag ser det som en skyldighet att försvara både mig själv och mina kamrater ifrån dessa fega påhopp. 

I Trondheim i mars fick ”antirasisterna” och kommunisterna skydd av polisen när de angrep oss och ändå slog vi tillbaka. Att vara offensiv och slå hårt tillbaka mot angrepp är rätt väg att gå och vi måste vara beredda att offra oss själva för att uppnå det gemensamma målet som är ett fritt Norden. 

Är jag rädd efter att ha blivit uppsökt i mitt hem? Nej det är jag absolut inte. Däremot så är jag mer motiverad nu än någonsin att fortsätta min kamp för ett fritt Norden, och lågan i mitt bröst brinner starkare än någonsin. Nu har vi visat nationalister i Norge att man kan slå tillbaka och att man bör göra det istället för att ursäkta sig och gråta ut i media. Vi kommer träna nya medlemmar som ansluter sig till oss att slå tillbaka. Vi är inte heller rädda eller skäms för att erkänna det öppet och från och med nu har vi ingenting att förlora – endast att vinna. 

Genom Kamp till Seger – För ett Fritt Norden!

Av Stefan Lund

  • Publicerad:
    2012-10-03 20:57