Genuspedagogiken tar allt större plats, både inom barnomsorgen och i skolan. Vare sig vi föräldrar vill det eller ej så kommer våra barn sakta men säkert köras ned i det här minst sagt avtrubbande maskineriet. Ett maskineri som går på högvarv i det allt mer politiskt korrekta samhället.

Genuspedagogerna själva stoltserar gärna med sitt öppna tänkande och säger sig se bortom de så kallat traditionella könsrollerna. Även om det inte finns genuspedagoger på alla förskolor/skolor så har de allra flesta förskolelärare och barnskötare blivit utbildade att arbeta utifrån genuspedagogikens stadgar. Allt sedan detta projekt sattes i rullning har man kunnat följa utvecklingen år för år. En sak som jag reagerat över är hur man inom genuspedagogiken ser på alla de barn som faktiskt utifrån sin biologiska könstillhörighet väljer att bete sig som just typiska pojkar och flickor. Om en liten flicka vill klä sig i rosa ses det nästan som ett misslyckande. Jag har mött föräldrar som ivrigt bedyrar sin oskuld inför att deras lilla dotter är klädd i rosa. Paradoxalt blir det då pojkar som ”väljer” rosa kläder istället får stående ovationer. Hur kan man som genuspedagog förutsätta att pojken gjort ett eget aktivt val medan den rosa klädda lilla flickan tvärtemot ”tvingats” in ett traditionellt och stereotypt könsmönster? Var finner man det fria valet och det öppna tänkandet i ett sådant resonemang?

Sedan några år tillbaka finns det förskolor som helt och hållet tar ett aktivt avstånd från könsidentitet. På sådana förskolor genomsyrar genuspedagogiken allt. I en artikel om förskolan Egalia på Södermalm i Stockholm läste jag för ett år sedan om hur man valt att jobba där. Alla barn ska ses som lika, det får inte finnas, som pedagogerna själva kallade det, något socialt kön, utan alla ska vara kompisar. På Egalia hade man dragit det hela så långt att det inte längre fick existera några pojkar eller flickor. Han och hon kallades istället för ”hen”. I bokhyllorna stod det noga utvalda böcker. Den röda tråden var det avvikande, så som homosexuella och mörkhyade. Även dockorna var mörkhyade, vita dockor hade man strategiskt valt bort. Detta är några bra, men skrämmande exempel på hur genuspedagogiken sållar bort det som inte passar in – det vill säga allt naturligt. Man erbjuder en mångfald påstår man. I själva verket fråntar man barn rätten till att skapa sig en verklig identitet. För könet spelar en stor roll i ett barns liv. Det är inget som enbart kommer utifrån utan är faktiskt biologiskt betingat.

Som mamma till sex barn kan jag inte låta bli att fundera över hur neutralt livet skulle bli om man hela tiden förnekade att det finns olikheter. För det är exakt det genuspedagogerna gör. Man blundar för det naturliga och likväl självklara faktum att vi föds olika. Varje gång jag fött barn har barnmorskan först berättat det alla nyblivna föräldrar vill veta, att det lilla nyfödda barnet är friskt och sedan kommer frågan om kön. Blev det en pojke eller flicka?
Varför vill man veta? Räcker det inte med att det blev ett barn? Resonemanget förefaller en smula absurt kan det tyckas. Men det är precis så genuspedagogerna vill att man ska förhålla sig till barn. Barnen ska bara vara barn, inget annat. Könstillhörigheten ska neutraliseras, inte kommenteras eller stärkas. Men ett barn kan inte till fullo vara ett barn om det tvingas att bete sig onaturligt från början. Att inte få se sig som en pojke eller flicka bör ses som det oförlåtliga övertramp det faktiskt är. Frågan är vad ett sådant här förhållningssätt på sikt kan komma att föra med sig? Ett oundvikligt resultat av ett samhälle präglat av könslöshet är den genomträngande känslan av disharmoni och infertilitet.

Hur ska det gå för barnen som på detta utstuderade sätt tvingas in i ett tidigt förnekande? Om man från födseln systematiskt undanhålls information och livsviktig vägledning i form av manliga och kvinnliga förebilder kan resultatet bli förödande. För hur ska till exempel en liten flicka som från hon föddes alltid behandlats ”neutralt”, reagera den dagen hon kommer in i puberteten? Eller hur ska en pojke veta hur han ska växa upp till en man om han inte har några manliga förebilder runt sig?

Faktum är att hur genuspedagogerna än försöker vrida och vända på det så är vi olika. Våra hjärnor är till och med olika, vi utsöndrar olika sorters hormoner och är uppbyggda på skilda vis, både till det yttre och inre. Min erfarenhet, av både mina egna och andras barn, är att de absolut flesta barn som föds är typiska pojkar eller flickor. Mycket tidigt kan man se klara skillnader på hur ett barn, utifrån sin könstillhörighet förhåller sig till omvärlden. Själv har jag valt att låta barnen välja, utifrån sina oförstörda instinkter. Genuspedagogerna borde sannerligen akta sig för att rubba den här ursprungliga balansen, för det kommer att slå tillbaks på en hel generation.


  • Publicerad:
    2012-01-13 00:00