Dagens datum 29 april Denna dag 1758 föddes Georg Carl von Döbeln på Torpa gård, Segerstads socken i Västergötland. von Döbeln var en svensk friherre, generallöjtnant, patriot och krigshjälte. Han var en enastående befälhavare med ett stort lugn och beräknande samt ett mod som gav mannarna stridsmoral. Som person var han oförutsägbar och med ett häftigt humör, men likaså ett stort hjärta.

Georg von Döbeln föddes som son till häradshövdingen Johan Jakob von Döbeln och Anna Maria Lindgren. Fadern dog när Carl bara var åtta år, varefter släktingar sände honom till skola i Tun, där han så småningom var tänkt att bli präst. Han visade dock större fallenhet för krigskonst och skickades därför istället till sjökadettskåren i Karlskrona 1773.

När han tagit officersexamen 1775 fick hans släktingar honom istället att jobba med juridik under ett par år, men på grund av vantrivsel så ansökte han 1778 till kung Gustav III vid tjugo års ålder om att bli förklarad myndig. Myndighetsåldern vid denna tid var normalt sett 21, men trots detta godkändes ansökan. När han efter myndighetsförklaringen nu kunde göra som han ville sökte han och fick tjänst vid Sprengtportens regemente, där han efter några veckor befordrades till fänrik.

När Carl von Döbeln hörde talas om den amerikanska revolutionen ville han gå i fristaternas tjänst och begav sig 1780 till Frankrike, där han efter ett år blev officer vid greve de La Marcks regemente, som var tänkt att slåss på amerikanernas sida men i sista stund skickades till Indien istället. Döbeln åkte dock inte hem på grund av detta, utan slogs bland annat i Cuddalore där han sårades. I september 1783 befordrades han till kapten i de la Marcks regemente, och kom att tjäna som hans adjutant mellan åren 1784 och 1788, varefter han återvände till Sverige.

När han kom tillbaka till Sverige så var det för att delta i Gustav III:s ryska krig. I mars fick han anställning som kapten och överadjutant vid Savolax lätta infanteriregemente, lett av översten Curt von Stedingk. I slaget vid Porrassalmi träffades han av ett skott i pannan men skottet trängde aldrig in i skallen. Han utmärkte sig vid själva striden, men kom efteråt att hamna på krigssjukhus där han blev tillfångatagen av den ryska armén. Skadan kom att kräva trepanation två år efter slaget, det vill säga att tryck hade skapats inne i huvudet så att man var tvungen att borra hål. Skottet och senare trepanationen märkte honom för livet, och det är därför han ständigt bar ett svart sidenband runt huvudet.

Skadan kom att besvära honom resten av livet och man plockade ut benskärvor ur såret under en period av flera år. Bandet var tvunget att bytas varje dag. Efter att ha frigivits befordrades han till major för sina insatser vid Porrassalmi.
År 1793 förflyttades han till Västgöta-Dals regemente, där han blev andre major och bosatte sig på gården Önne i Järbo socken. Tre år senare förflyttades han till Skaraborgs regemente, varpå han utnämndes till sekundchef vid Nylands brigad 1805. Under dessa år av fred drev han framgångsrikt sitt eget jordbruk och kunde därför spara ihop en mindre förmögenhet.

Den 21 februari 1808 utbröt det Finska Kriget mellan Sverige och Ryssland. von Döbeln fick befäl för tredje brigadens eftertrupp, och utmärkte sig vid exempelvis slagen om Lahintalo, Yppäri, Viiret, Pyhäjoki, Siikajoki, Nykarleby och slaget vid Lappo. Det senare blev en verkligt stor framgång för honom, då han angrep fiendens vänstra flygel och bidrog starkt till segern. Även vid Kauhajoki rönte han framgång, då han under eget befäl tillfogade ryssarna ett nederlag. I slaget vid Jutas vann han återigen en överlägsen seger. Efter fälttåget i Finland befordrades han till generalmajor och Svärdsordens stora kors.

Slaget vid Jutas (vid 200-års jubileet 2008).

Efter fälttåget i Finland tillsattes von Döbeln som befälhavare på Åland, där han i mars 1809 lyckades rädda den svenska garnisonen till fastlandet, undan en oerhört överlägsen rysk anfallsstyrka, varpå han med den ryske överbefälhavaren förhandlade fram Konventionen på Åland. Villkoren han lyckades få, trots ryssarnas överlägsenhet, var att varken ryska eller svenska styrkor fick inta Åland, och därigenom avvärjde man ett överhängande hot från havet mot Stockholm.

När händelserna på Åland var över blev han befälhavare över norra armén och inkvarterades i Härnösand. När ryssarna började härja längs Norrlandskusten, där de bland annat tillfångatog en överstelöjtnant Furumarck, lyckades han ingå ett stillestånd med fienden, varigenom Umeå utrymdes och alla förråd kunde räddas undan ryssen. Efter detta avlöstes von Döbeln av generalmajor Sandels, och fick i stället befäl över de trupper som skulle möta en norsk här. Döbeln lyckades genom diplomati förmå den norske befälhavaren till vapenstilleståndet i Bleckåsen samt att de norska trupperna drog sig tillbaka över gränsen.

Sedan kom freden i Fredrikshamn den 17 september 1809, som i sanning avslutade Sveriges storhetstid. Vi hade nu förlorat Finland (som på den tiden även innefattade Karelen) och Åland till Ryssarna. På den här tiden var finnarna våra bröder, och de finska trupperna under svensk flagg mottog tårfyllt von Döbelns avskedstal på torget i Umeå:

Soldater! Jag har samlat armén för att meddela att den 17 september undertecknades en preliminär fred mellan Sverige och Ryssland. Denna fred avslutar ett förhärjande krigs alla olyckor … Finnar! Med denna fred förloras tredjedelen av svenska kronans område, Sverige mister för alltid den stolta finska nationen, sitt kraftigaste stöd. Det är inte nog med det. Svenska armén förlorar kärnan, den mest betydande delen av krigsmakten. Moderlandet är krossat, försänkt i sorg och saknad över oersättliga uppoffringar…

Soldater! Kamrater! Bröder! Ni som under det nu avslutade kriget, trots den fientliga härens talrikhet och överlägsenhet i vapen ändå med trohet och mandom besegrade fienden vid Siikajoki, Revolax, Pulkila, Lappo, Jutas … ni som på egen hand återtog halva Finland. Ni som slutligen tvingades av en mångdubbelt överlägsen styrka att lämna finska gränsen. Ni har sedan med ståndaktighet slagits för moderlandets svenska jord. Ni som står här är de högt uppskattade resterna av den stolta finska nationen och dess tappra krigsfolk – det är till er jag framför kungens, riksdagens, svenska folkets, svenska arméns, mina förmäns, mina medbröders, min egen – ja allas uppriktiga tacksamhet … Finnar! Bröder! Era bedrifter är stora och för att uttrycka vad vi känner fordras en vältalares hela förmåga – men jag är soldat.

Svenskar! Var stolta över att ni har sett dessa finska trupper! Kom ihåg dem! Högakta dem! Se deras avtynande kroppar, deras bleka ansikten – de bär spår av deras trogna men ändå fruktlösa ansträngningar att under åren som gått befria sin fosterbygd. Finnar! Ni återkommer till era hembyar med slitna kläder, med genolmskjutna eller avstympade lemmar. Vi önska från släkte till släkte välsigna er – högakta er! Jag ber er att då ni nalkas de ställen där vi besegrat våra fiender och ni ser de usla sandhögar som betäcker våra stupade kamrater – välsigna deras jord – de har dött som hjältar … Finnar! Bröder! Kunde dessa ord beseglas med blodstårar från mina ögon, skulle de strömma och varje droppe försäkra er om min vördnad, min vänskap!

De finska soldaterna grät öppet över denna uppstyckning av riket och förlusten till ryssarna. Detta lojala band med Finland är i dag någonting som många har glömt, men en gång kommer Norden återigen att stå enad.

Mot slutet av året 1809 upphöjdes Carl von Döbeln till friherre, och kom 1811 att bli regementschef för Norra skånska infanteriregementet. Han hade alltjämt ett gott öga till sina finska veteraner, som han såg till fick anställning vid regementet. Under sin existens firade regementet sin högtidsdag den 13 september, för att minnas slaget vid Jutas.

När Jean-Baptiste Bernadotte – numera Karl XIV Johan, konung av Svea Rike – bestämde sig för att gå emot sin gamle herre Napoleon och gå med i koalitionens krig mot honom så fick von Döbeln 1813 befäl över de svenska trupperna i Mecklenburg samt en befordran till generallöjtnant. När han vid slaget om Hamburg på förslag av general Wallmoden understödde densamme mot fransmännen ansågs han ha brutit mot överbefälhavarens order och ställdes därför inför krigsrätt, där han dömdes till arkebusering. Anledningen till att Döbeln drogs inför rätta var att Bernadotte med arméns avvaktande ville hålla möjligheten öppen för förhandlingar och fred med Napoleon.

I slutändan blev det dock så att Carl von Döbeln fick sitta ett år i fängelse ute på Vaxholms fästning, men att han fick behålla sin värdighet och titlar. När han förts till Vaxholm så skrev han dock till en släkting och bad denne ansöka om att han som frivillig skulle få tjäna med sin grad i den svenska hären eller koalitionens här mot löfte om att efter krigets slut återgå till fängelset. Av detta blev Bernadotte så rörd att von Döbeln helt undslapp straffet.

År 1815 fick Carl von Döbeln en förläning i Pommern och kom 1816 att utnämnas till ständig ordförande i Krigshovrätten. Han kom dock att leva sina sista år fram till 1820 som relativt fattig och bortglömd, och det var inte förrän senare som hans bragder ärades högt. Han levde under knappa förhållanden på Lilla Trädgårdsgatan i Stockholm med sin hustru Kristina Karolina Ullström och sonen Napoleon.

Döbeln vid Jutas.

Hans motto i livet var ”Ära, skyldighet, wilja”, och detta har kommit att minnas av många. Det blev senare Norra skånska regementets valspråk samt pryder hans gravsten på S:t Johannes kyrkogård i Stockholm. Monument över Carl von Döbeln finns bland annat i Umeå. Han kom framförallt att bli känd genom Johan Ludvig Runebergs diktepos Fänrik Ståls sägner med dikten ”Döbeln vid Jutas”.

Denna dag minns vi denne tappre krigare, hans ära, plikttrogenhet och järnhårda vilja.

Artikeln publicerades ursprungligen 2014-04-29.