RECENSION. Den 27 juli hade den nya Ghostbustersfilmen biopremiär. En nästintill enad kritikerkår har jublat över denna feministiska nytolkning. Dennis Hopper har sett den och berättar här mer om Ghostbusters, då och nu.
Trailern till nya Ghostbusters är klippet som fått mest ogilla, snart över hel miljon, på Youtube någonsin. Med över 280 000 kommentarer har det bokstavligen blåst en hatstorm kring den nya filmen. Skådespelerskan Leslie Jones, som spelar den svarta spökjägerskan, har blivit extra eftersatt. Hon stängde ett tag av sitt Twitterkonto efter alla, ofta överdrivet, kritiska kommentarer. Men är kritiken verkligen befogad? Var den första filmen verkligen ett sådant fantastiskt mästerverk så att den nya kan anses vara ett hemskt helgerån? Först bör man ha sett originalfilmen för att förstå den hårda kritiken som med rätta kan tyckas en smula överdrivet.
Kritiken från tittarna har varit hård och brutal mot nya Ghostbusters.
Det fantastiska filmåret 1984 hade den första Ghostbustersfilmen premiär. Med en budget på 30 miljoner och skådespelareliten från den amerikanska komediserien Saturday Night Live i rollistan blev det en enorm succé. För att inte tala om all merchandise runt filmen; leksaker, spel, serietidningar, lunchlådor, godis, julgransbollar, listan kan göras lång. Filmen spelade in närapå 10 gånger budgeten och vad all merchandise landat på kan vi bara gissa.
En av mängden märkliga saker med Ghostbustersanknytning, en takfläkt.
Producent och regissör var (((Ivan Reitman))), mannen bakom komedier som Klantskallarna, Lumparkompisar och Junior för att nämna några. Reitman har även producerat andra filmer, bland annat David Cronenbergs filmer Rabid och Frossa. Men annars har det mest handlat om lättsamma familjefilmer och komedier. Manus stod skådespelarna Dan Aykroyd och Harold Ramis för. Aykroyd hade egentligen tänkt att filmen skulle heta Ghostmashers och John Belushi skulle varit hans sidekick, men på grund Belushis plötsliga bortgång skrev de om hela filmen. Reitman, som har näsa för affärer, ansåg att Aykroyds originalidé skulle bli allt för kostsam att göra därav blev det en total omskrivning av ursprungsideén som skulle ha handlat om tidsresande spökjägare.
Filmen utspelas i New York där ett gäng spöknördar bestämmer sig för att starta en spökfångarfirma, Ghostbusters, eller Spökligan som den även kallas på svenska. I New York börjar det hända allt märkligare saker och när en uråldrig och ondskefull gud från Sumerien öppnar en portal till andra sidan är Ghostbusters de enda som kan rädda världen.
Originalfilmen bjuder på lättsam amerikansk familjeunderhållning. Bra specialeffekter avlöser varandra och det är väldigt underhållande och roligt. Spökjägarna består av fyra olika karaktärer. En smartjudisk, en tokrolig tekniknörd, en tjejtjusare och en afroamerikan, Vad de två sistnämnda egentligen tillför spökjägarligan är svårt att förstå. Bill Murray som otroligt arrogant och med siktet enbart inställt på kvinnor, och en afroafrikan, Ernie Hudson, uppenbarligen inkvoterad på grund av sin status som minoritet, kan vara det enda jag stör mig på. Men som 10-åringen jag var då det begav sig var Ghostbusters något av det bästa som fanns, bortsett från Stjärnornas krig givetvis. Kritiken filmen fått antar jag kommer från såna som mig, med filmen djupt rotad sentimentalt och kärleksfullt. När så Hollywood petar in kvinnor och gör hela filmen till ett feministiskt slagträ river det givetvis upp känslor på människor som redan kuvats av dagens demokratiska förtryck.
Originalfilmen från 1984.
Bakom remaken 32 år senare står, Paul Feig, också han en judisk regissör, som är känd för filmer med kvinnor i huvudrollen, till exempel, Bridesmaids, The Heat och Spy. Han skrev manus tillsammans Katie Dippold, känd för The Heat och diverse TV-serier. Paul Feig är kulturmarxist och uttalad feminist. Han uppger själv att han medvetet kvoterar in kvinnor i sina filmer och är av åsikten att Hollywood är manschauvinistiskt. Ett stort antal som ogillat trailern innan den ens började visas på biograferna har påpekat att Paul Feig är huvudorsaken till detta då han alltid utmålar män som korkade, onda eller perversa i sina filmer.
Huvudpersonerna spelas av i stort sett även denna gång av skådespelare från Saturday Night Live förutom Melissa McCarthy som är mest känd från sina roller i stora komedier som The Heat och Bridesmaids. Handlingen är i stora drag samma fast karaktärerna är något annorlunda. En är tjock och besatt av mat, en är smart fast samtidigt dum blondin, en är pryd men samtidigt opryd och en är afroamerikan – igen utan något annat syfte än att vara just afroamerikan.
Leslie Jones, nya Ghostbusters afroamerikanska inslag.
Hur blir då denna nyinspelning av en lättsam amerikansk 80-talskomedi? Det blir en lättsam amerikansk komedi, anno 2016. Specialeffekterna ser som vanligt väldigt bra ut, men för 144 miljoner dollar räknar jag med att de ska se bra ut. Originallåten har fått en makeover och låter mer som pekneger-pratmusik än originalets poppiga slagdänga och många av originalfilmens skådespelare har överraskande cameoroller.
Det har slagit mycket på stora trumman att nu har äntligen tjejerna börjat ta plats i Hollywood. Tydligen är det bara 22 av 100 filmer från Hollywood som har kvinnliga huvudpersoner men nu börjar äntligen trenden tydligen vända. I Ghostbusters får verkligen kvinnorna stå i rampljuset men likt Rey i nya Star Wars är dessa kvinnor rena superkvinnor. Det räcker med att de får ett vapen i handen så är de proffs och det dröjer inte länge innan det blir spökmassaker på bästa Matrix-maner så att spökslemmet sprutar.
Kate McKinnon som en dum/smart blondin.
Tjejerna klarar biffen och de hinner klämma in en hel del tramsigheter och billiga skämt längs vägen till själva slutstriden mot superskurken som tyvärr blir ett stort antiklimax. Bitvis är det bra och underhållande men i det stora hela känns det ogenomtänkt, ytligt och frampressat och det dröjer inte länge innan vissa av karaktärerna börjar gå en på nerverna.
I dagens tidevarv handlar allt om pengar och jämfört med originalet, som givetvis också handlade om pengar, framstår det som att profitjakten går allt mer före målet att göra en bra film. Produktplaceringarna är tydligare, handlingen tunnare och i det stora hela hamnar den en bra bit efter originalets banbrytande och underhållande filmskapelse.
Det ska erkännas att vissa scener var riktigt roliga, men de var oftast då män fick spela…. dumma män. Stereotyper i all ära, en dum blond manlig sekreterare kan vara ett nytt och roligt grepp. Men de andra stereotyperna då? Den tjocka tänker väldigt mycket på mat och den blonda tjejen är dum fast smart och den afroamerikanska är väldigt ”ghetto”.
Redan här kan man se de stereotypiska karaktärerna.
Varför använder man karaktärer som är så fruktansvärt stereotypiska när man ska göra en film som ska vara ny, banbrytande och gränslös? Fast det spelar kanske inte så stor roll i slutändan för TV-spelet har just släppts, leksakerna med tjejspökjägarna har redan slagit försäljningsrekord och det viskas om minst en uppföljare…
Hoppa till huvudinnehåll
