Dagens datum 17 januari: En FN-koalition, ledd av amerikanska styrkor, inleder ett militärt anfall mot Irak.

Bakgrunden till kriget var Iraks invasion och annektering av Kuwait den 2 augusti 1990. Kuwait har i ett historiskt perspektiv alltid ansetts tillhöra Irak och efter det Ottomanska rikets fall hade britterna satt upp gränser som delade Kuwait och Irak. Den avgörande faktorn för annekteringen var dock Iraks svåra ekonomiska problem som man hoppades kunna lösa genom att införliva Kuwait som en provins i Irak.

Efter invasionen fanns en rädsla bland västmakterna för att Irak även skulle invadera Saudiarabien och därmed kontrollera hälften av världens produktion av olja. Västs svar var att inleda Operation Desert Shield den 7 augusti som innebar en uppbyggnad av trupper i Saudiarabien och därmed förhindra en irakisk invasion.

Koalitionen påbörjade även en marin blockad och ekonomiska sanktioner mot Irak. Den 12 augusti kom Irak med ett förslag om att dra sig tillbaka från Kuwait om Israel avbröt sin ockupation av palestinskt, syriskt och libanesiskt territorium och att Syrien skulle dra sig tillbaka från Libanon. Irak kom även med förslaget om att dra sig ur Kuwait förutsatt att främmande trupper lämnade regionen och att Israel och Irak kunde komma överens om att skrota alla sina ABC-stridsmedel. Förslaget ignorerades av vita huset.

Den amerikanska regeringen satte även igång en massiv propagandakampanj i syfte att svartmåla Irak och Saddam Hussein och sälja in kriget till den amerikanska allmänheten. Den kuwaitiska regeringen anlitade PR-företag för att driva på krigshetsen. Ett av det mer kända exemplen på lögnpropaganda under denna tid är det så kallade Nayirah-vittnesmålet. En ung kuwaitisk kvinna vittnade inför den amerikanska kongressen att irakiska styrkor i Kuwait hade tagit barn från kuvöser och dödat dem. Några år efter kriget skulle det visa sig att ”vittnet” var dotter till den kuwaitiska Washington-ambassadören och hennes vittnesmål var orkestrerat av PR-byrån Hill & Knowlton.

Man satte upp en deadline fram till 15 januari 1991. Irak visade dock inget intresse för ett tillbakadragande efter FN:s krav och nedräkningen till Operation Desert Storm hade börjat.

Scud-missiler mot Israel och Saudiarabien.

Det ska här även påpekas att Irak – och många andra med dem – uppfattade det kommande kriget som regisserat av Israel. Kritiker av Israel menade att judarna via sin lobby pressade den amerikanska regeringen till militär intervention i Irak för sina egna intressen (att stärka Israels position i regionen) medan George Bush (den äldre) framhöll i ett tal att USA hade egna intressen i regionen.

Iraks president, Saddam Hussein, varnade emellertid flera gånger Israel för ett amerikanskt angrepp och när väl amerikanska styrkor påbörjat sitt anfall svarade Irak med att skicka Scud-missiler… på Israel.

Det fanns ett stort problem för koalitionen, Irak hade ett av världens starkaste flygvapen med cirka 500 moderna jaktflygplan som MIG-25, MIG-29, MIG-23 och Mirage F1 jaktplan. Man hade även stora mängder luftvärn.

Situationen krävde att en markoffensiv skulle föregås av en luftoffensiv. Offensiven kunde delas in i tre faser:

Fas 1
Uppnå kontroll över Irak och Kuwaits luftrum genom bombning av radar, luftvärnsbatterier, kommandocentraler och flygfält.
Fas 2
Strategisk bombning mot Iraks infrastruktur så som kommunikation, oljefat, vapenfabriker och verkstäder för att förhindra en återhämtning.
Fas 3
När Iraks militära förmåga blivit kraftigt försvagad, skulle offensiven fokusera på taktisk bombning av främst det Irakiska Republikanska Gardet och sedan ge flygunderstöd åt koalitionens framryckande marktrupper.

Luftoffensiven startade en dag efter deadline under kodnamnet Operation Desert Storm, den 17 januari 1991 kl 02.20 Irakisk tid.

F-117 Nighthawk; ”smygflygplan” som användes under offensiven.

Kl 03 flög flera F-117 Nighthawk in över Bagdad för att precisionsbomba kommando- och kontrollenheter och blev samtidigt beskjutna av hela 3000 luftvärnskanoner. Den irakiska militära ledningen blev kraftigt försvagat av denna bombning som hjälpte koalitionen att fortsätta med offensiven utan att Irak effektivt kunde slå tillbaka.

Bombningar från hundratals av koalitionens flygplan förstörde under offensiven militäranläggningar, TV-stationer, regeringsbyggnader, järnvägar, broar, vapenfabriker, elkraftverk, vapenlager och flygfält.

Redan under det första dygnet flögs det totalt 2 775 flyguppdrag och cirka 700 stridsflygplan flög in över irakiskt luftrum den första natten. Luftoffensiven skulle pågå i totalt 40 dagar och Koalitionen skulle gemensamt flyga över 100 000 flyguppdrag och släppa 88 500 ton bomber.

Få försök gjordes ifrån det irakiska flygvapnet att ingripa mot koalitionens bombningar. Irak skulle dock få en luftseger, en irakisk MIG-25 lyckades den 17 januari skjuta ned ett amerikanskt F/A-18 Hornet som dödade piloten Scott Speicher. Koalitionen ska ha förlorat totalt 75 stycken flygenheter under hela kriget varav 44 i strid från luftvärn.

Irakisk MIG-25.

Den press som offensiven orsakade, tvingade Irakierna att gömma många av sina jaktplan, markfordon och soldater och försvårade därmed uppbyggandet av större formationer och förmågan att genomföra samordnade offensiver mot de framryckande stridsvagnarna ifrån koalitionen, över 100 piloter flydde även till Iran med sina flygplan.

Den 13 februari begick FN-koalitionen ett stort misstag då två flygplan besköt en bunker med s.k ”Bunker buster”-bomber. Bunkern var en tillflyktsort för civila och över 400 personer dödades vid anfallet. Bombningen ledde till negativa reaktioner från omvärlden som fördömde massmordet, bl.a Spanien krävde att bombningen av Irak skulle upphöra och endast rikta in sig på trupper i Kuwait.

Flygoffensiven kom att bli blodig, mellan 2000-3000 civila irakier kom att dö och över 10 000 militära förluster. Många dog av napalmbombningen från irakiska skyttegravar eller vid bombning av konvojer och övriga ställningar. Flygoffensiven avslutades till större del den 23 februari när markoffensiven påbörjades.

Efter sex veckors intensiv flygbombning mot Irak och dess styrkor i Kuwait inledde FN-koalitionen en markoffensiv in mot Irak och Kuwait.

Iraks försvarsstrategi var ett s.k försvar på djupet av sovjetisk modell, Irak hade byggt ett starkt främre försvar med två defensiva bälten med fortifierade ställningar och ett minfält längs hela Kuwaits södra gräns, med en mekaniserad styrka i det bakre området.

Koalitionens huvudanfall gick via Kuwaits västra flank för att kringgå de irakiska försvarsställningarna och ta sig in i de bakre områdena med målet att krossa det republikanska gardet och skära av de irakiska styrkorna från underhåll och därmed omringa dem.

Karta över markoffensiven (klicka för större)

Markoffensiven började den 24 februari när U.S. första och andra Marine Divisions passerade Kuwaits södra gräns tillsammans med de arabiska allierade med riktning mot norr. Franska och luftburna amerikanska styrkor utnyttjade sin snabbhet för att anfalla och säkra koalitionens västra flank. Koalitionen hade luftherravälde vilket gjorde att irakiska styrkor inte kunde slå tillbaka utan att riskera att bli bombade av koalitionens flyg.

Efter att koalitionens styrkor passerat den irakiska gränsen väster om Kuwait med siktet mot Kuwait city stötte de under sin väg på Tawakalna-divisionen i norr, en mekaniserad styrka inom det Republikanska gardet och den 12:e irakiska pansar-divisionen i center och syd. Styrkorna var nedgrävda och välförsvarade och hade även förberett alternativa positioner för att möta koalitionens anfall.

En amerikansk pansarstyrka attackerade och överraskade flera irakiska mål och kolliderade med det irakiska pansaret och slog gradvis ut över tusen irakiska pansarfordon. När den amerikanska styrkan hade besegrat det Republikanska gardet sattes de att vakta den kuwaitiska gränsen.

Markoffensiven avslutades den 28 februari efter att Irak hade retirerat från Kuwait. Irak hade under hela offensiven svårt att genomföra organiserade anfall på grund av koalitionens luftherravälde. Koalitionen hade ett numerärt övertag och hade en mycket mer välutvecklad och modern doktrin för markkrigföring. Den hade också i många avseenden bättre utrustning än Irak. När markoffensiven avslutades den 28 februari gjorde koalitionen eld upphör. Sedan krigsslutet har amerikanerna haft en stark militär närvaro i det strategiskt viktiga området kring Persiska viken.

Artikeln publicerades ursprungligen 2014-01-17.

• Publicerad:
  2019-01-17 00:02

Kategoriserat som:
• Dagens datum
• Historia
• Kultur & Kunskap