INSÄNDARE. Per Knutsson skriver i denna insändare om Gustaf Frödings liv och död samt reflekterar över det minskade intresset för diktkonstformen i Sverige av idag.

Insändare

Det här är en insändare. Åsikterna som framförs i insändaren behöver inte nödvändigtvis fullt ut delas av Nordfront eller Motståndsrörelsen.

Vill du som läsare av Nordfront tycka till om något i en insändare? Skicka då insändaren till redaktionen@nordfront.se

På TV såg jag någon gång en film som visade skalden Gustaf Frödings likfärd. Processionen med kistan drog genom Stockholms gator, och jag minns att trottoarerna utmed vägen var svarta av åskådare – det tycktes ha varit en extraordinär tilldragelse. De där bilderna har stannat hos mig. Och när jag så vänder mig till Frödingsällskapet i Karlstad (som annars inte haft något med denna artikel att göra) talar man där om att filmen finns i SVT:s arkiv och bekräftar att den allmänt avhållne Frödings begravning var en av de största folkliga manifestationer Sverige sett.

Det senare framgår också av Germund Michaneks bok Så minns vi Gustaf Fröding (1960). Det är den jag i det följande skall stödja mig på vad Fröding beträffar.

Målet för det nämnda, så uppmärksammade följet denna söndag den 12 februari 1911 var Klara kyrka, där en omfattande jordfästningsceremoni skulle äga rum. Bland annat talade ärkebiskop Söderblom, och Verner von Heidenstams nyskrivna dikt Gustaf Frödings jordafärd framfördes av kören Orphei drängar till kompositören Hugo Alfvéns för tillfället skapade musik.

Dock skedde inte gravsättningen här, utan på kvällen samma dag på kyrkogården i Uppsala, dit ett extratåg gått från Stockholm. Facklor brann. En blåst slet i fanorna. Skaldekollegan Erik Axel Karlfeldts stämma ljöd över de täta åskådarleden när han höll ett avskedstal som avslutade den nationella sorgehögtid, dagen varit.

Dödsfallet hade inträffat den 8 februari. Dagen därpå ägnade Dagens Nyheter sin hela och fullständiga förstasida åt Frödings bortgång.

Av riksdagens andra kammares protokoll samma dag, den 9 februari 1911, framgår hur vice talmannen anförde: ” … det sorgebud, som igår spred sig i huvudstaden … Med Gustaf Fröding har gått bort en diktare, som i sällsynt hög grad förstått att giva uttryck åt den svenska folksjälens stämningar. Hans sånger hava blivit allmän egendom för vårt folks bredaste lager på samma gång som den mest förfinade odling beundrar deras mästerskap.” Själva ärendet med anförandet var att föreslå kammaren att sända ett deltagande telegram till skaldens anhöriga.

Enligt första kammarens protokoll den 11 februari yttrade talmannen: ” Överallt i landet bland unga och gamla har budskapet om Gustaf Frödings bortgång mottagits med vemod och smärta … Det som framkallat så allmän sympati och beundran, har varit … framför allt att hans sånger voro sjungna ur folkets hjärta och kändes igen som sådana.”

Ett halvår före dödsfallet, i augusti 1910, hade Fröding fyllt 50 år. En bekant, redaktören av hans sista diktsamling, talar angående födelsedagen om ”vilken utomordentlig ställning han numera intog i det allmänna medvetandet” och om hur de senaste åren ”hade fullkomligt införlivat honom med vårt folk”. Han ”firades av hjärtat”, säger redaktören, som också nämner att liknande hade vederfarits Heidenstam när denne fyllt 50 året innan och prosaisten Selma Lagerlöf då hon gjort det året dessförinnan.

Nå – i vad för egendomlig värld långt borta tilldrog sig allt detta? undrar vi. Vi frågar oss det i en tid där inte någon bryr sig om ifall en ledande poet fyller år eller lever eller är död, och där vid en sådan persons begravning de enda deltagarna utom familjen lär vara en gäspande representant för Bonniers och ett par litteraturvetare som försörjt sig på att producera mer eller mindre skarpsinniga teorier om vad den avlidne egentligen menade med sitt verk.

Vi frågar oss det i en tid där dikten saknar relevans och inte minst saknar tillgänglighet, där den förvandlats till hokuspokus, till mumbojumbo, till ett akademiskt, esoteriskt nötknäckande.

Fortfarande på 1950- och 1960-talen fanns ett intresse för dikten. Fröding och andra lite äldre lästes men också många senare poeter. Några exempel som faller mig in, och som inte hör till de allra mest kända, är Olle Svensson, en anspråkslös diktare som stod naturen nära, den skånske hembygdstecknaren Gabriel Jönsson och Helmer Grundström, som hade sina rötter i den norrländska ödemarken. Men här måste förstås också Nils Ferlin med sin överlägsna popularitet nämnas.

Radioprogrammet Önskedikten var uppskattat. Som namnet antyder fick lyssnarna skriva och föreslå dikter, vilka sedan om de hade tur lästes upp av professionella skådespelare.

Även klassiska skalder, som Geijer och Tegnér, hade liv. Visst var en del av deras verk föråldrat, men annat kunde åtminstone lite äldre personer inte alldeles sällan recitera ur – de kunde slående och tillämpliga strofer utantill.

Så, vad är det som har hänt på senare decennier? Den nya poesin röner som sagt inget som helst bredare intresse längre, vilket bara är naturligt när den inte möter resonans inom människorna och säger dem något. Och då glöms även den äldre diktningen bort, och man finner sig hänvisad till deckare och feelgoodböcker och till en utarmat internationalistisk nöjesindustri, en Mellokultur, för sitt andliga behov. Är det ödet som ligger bakom att det blivit på detta sätt? Slumpen? ”Utvecklingen”?

Eller – är det någon som har velat det, har vi kanske blivit aktivt fråntagna den dikt som är vår, som hör ihop med vårt nordiska kynne? Har det funnits ett intresse av att styra folket annanstans, en önskan att människorna i brist på stärkande och identitetsskapande själslig näring skall gå krumryggiga och förkrympta och utan tillit till sig själva och till varandra?

Är det för långsökt att spekulera så? Men se då på andra kulturområden som arkitekturen i våra städer, hur ful och beklämmande den blivit, och det vedervärdiga menskluddet och de eländiga ”installationerna” som idag utgör, eller har ersatt, konsten. Jag menar – här syns en enveten färd i samma riktning, en kongruens som knappast skulle råda om det bara handlade om tillfällighet.

Rör det sig inte snarare om en mäktig och beslutsam kraft som med stor medvetenhet tagit kontroll över kulturen och satt trenden, till allmän efterföljelse fastställt hurdan smaken skall vara och sett till att de ekonomiska resurserna kommit dit det har passat den.

Låt oss sist återvända till Frödings bortgång. En vän till honom talar om hur han låg i sin kista på Gröndal, den gård på Djurgården som varit hans sista hem, och besökare togs emot som ville se honom. Bland prins Eugen och andra, mindre illustra personer var också tre anonyma, unga och synnerligen blyga flickor. En av dem steg till slut fram, lade ett par rosor på båren och blev sedan stående framför den döde medan tårarna rann. När flickorna gått uppmärksammade berättaren det kort som var fäst vid deras blommor, och han läste där vad som är ett citat från en av Frödings egna dikter: ”Det borde varit stjärnor att smycka ditt änne.”

/Per Knutsson


  • Publicerad:
    2019-04-01 09:00