Hallberg-Cuulas sista strid
ANTIKVARISKT • Artikel från Den Svenske Folksocialisten den 2 maj 1942. Skribent är Sven Hedengren.
Major Hedengrens rapport till Ledaren.
Ledare och vapenbroder! Då detta brev når Dig, har väl redan underrättelse ingått till Sverige om Hallberg-Cuulas hjältedöd vid fronten här.
Då svenska frivilligkompaniet vid tillfället i fråga stod under mitt befäl (på bataljonens flygel), vill jag giva Dig och kämparna på den inre fronten en kort redogörelse för omständigheterna vid vår kamrats bortgång och hans sista stolta strid mot arvfiendens oss motstående sibiriska horder.
I samband med bolsjevikernas inledande offensiv utmed så gott som hela fronten vid Syväri lyckades en rysk, med kulsprutor försedd styrka oförmärkt tränga sig in mellan två stödjepunkter och därifrån med eld bestryka en viktig förbindelseled. Ehuru platsen var belägen utanför det svenska frivilligkompaniets försvarsområde, utgjorde den fientliga avdelningen ett hot även mot kompaniets och därmed bataljonens egen flank.
En kulspruteskytt från grannbataljonens närmast varande kompani (under befäl av krigsfrivillige löjtnanten Ahnfelt) infann sig nu vid vårt rikssvenska kompani och rapporterade, att en rysk granat slagit ned i den kulspruteställning, vars uppgift var att med sin eld täcka gränsen mellan försvarsområdena.
Nu var måttet rågat för Hallberg-Cuula (flygelplutonchefen) och hans män, som alltid voro beredda att frivilligt följa sin avhållne chef på de djärvaste patrulluppdrag.
Med en patrull på 11 man smög sig H.-C. Genom ingenmansland och lyckades osedd för fienden taga sig framför och runt fienden, som på isen gått över en djupt nedskuren åbädd och nu gått i ställning till skydd för efterföljande ryska trupper. Tack vare H.-C:s skickliga ledning kunde patrullen gå i eldställning på blott 200 meters avstånd från ryssarna, vilka lågo där i snön, iförda full stridsutrustning med packning och med en kulspruta i ställning. Genom överraskande eldöppnande lyckades de våra med sin kallblodigt riktade eld från gevär och maskinpistoler nedgöra över 20 ryssar, däribland maskingevärets servis.
Den ena hälften av patrullen förberedde sig därpå att med eldunderstöd av den på stranden kvarliggande återstoden gå till stormning över isen för att i grund förinta fienden. Därvid råkade Sveaborgsman Afvander, Hallberg-Cuulas ”högra hand”, stupa för en rysk kula, då han ensam gick ut på isen för att undersöka dess bärkraft. Två modiga kamrater till honom gingo – oaktat ryssarnas eld mot dem – ut på isen och förde den stupade i säkerhet.
Vid denna tidpunkt hade eget artilleri gjort sig eldberett mot den fientliga avdelningens plats i terrängen, varför patrullen beordrades gå tillbaka och en kraftig artillerield lades mot området. Då mörkret fallit på, kunde H.-C., som nu åter givit sig ut på spaning, tydligt urskilja, huru ryssarna med slädar sökte bortföra sina stupade och sårade, vilket att döma av de senares jämmerrop under nattens lopp likväl ej lyckades dem.
Under följande dag kunde Ahnfelts kompani meddela, att fienden – tack vare Hallberg-Cuulas angrepp – fullständigt utrymt den tagna terrängen. Men en man med H.-C:s pliktkänsla lät sig ej nöja med det vunna resultatet. Redan tidigt på morgonen var han i färd med att personligen vidtaga vissa, med hänsyn till sina under patrullföretag vunna erfarenheter, som behövliga ansedda förändringar i sin plutons försvarsställning åt den hotande flygeln till.
Under min inspektion av frivilligkompaniets ställningar dagen därpå hade jag tillfälle att på platsen konstatera, huru vid vår kamrats död tillgått. Efter att själv ha satt ut och instruerat en långt framskjuten snabbeldgevärssällning (på en utmärkt väl vald plats i den småbrutna terrängen), hade han klivit över en mellan träden spänd taggtråd och i den djupa snön pulsat framåt omkring 20 meter åt fiendesidan till, där han ämnat sätta ut en säkringspost med maskinpistol på en liten kulle med utsikt i riktning mot grannkompaniets flygel.
Plötsligt hörde hans soldater två kraftiga detonationer och hörde H.-C. vacklande säga: ”Nu blev jag sårad, det tog i magen!” Kort därpå dog han i sina mäns armar.
Vid min undersökning av platsen kunde jag på båda sidor om den svarta spränggropen i snön, där H.-C. föll, upptäcka ytterligare två s.k. rörminor, vilka stucko upp ur snön, där de voro gillrade tätt invid två björkstammar. Tydligt är alltså, att H.-C. Gått rakt på mintråden (som troligen översnöats och därför var osynlig) mitt i en minspärr som utlagts långt till försvar av detta tidigare obesatta terrängområde. Han stupade – bokstavligen talat på sin post.
Så snart jag från bataljonens försvarskorsu, ”Jsp” fått rapport om att den fallne hjälten blivit förd dit, begav jag mig till hans bår för att taga ett sista farväl av honom innan hans kropp fördes bort från Aunus-näsets vattendrag och skogar, där vårsolen för första gången efter historiens hårdaste vinter börjat tära på isar och drivor.
Jag påminde mig de gånger vi under gemensamt genomlevda kampdagar hemma i Sverige mot den inre bolsjevikfienden sjungit: ”I takt vi marschera mot skenet i öster, och snart repetera mångtusende röster: Folk i gevär, folk i gevär!”
Hallberg-Cuula föll, in i döden trogen sina stora ideal, vilkas slutliga segermarsch – mot öster – han fick bevittna upptakten till!
Hans död har bidragit till att för vårt vilseledda folk framvisa, att Sveriges genom tre förfallna växlar kvarstående stora skuld till Finlands folk icke kan betalas med pengar eller humanitära aktioner och materiell hjälp eller förböner. Han, tillika med alla de övriga i finsk tjänst stupade svenskarna, har genom sitt frivilliga blodsoffer gjort mera för ”Nordens frihet” än alla de, som sökt och alltjämt söka få Sveriges folk att tro, att Nordens frihet försvaras i talarstolar och på tidningsredaktioner.
Vi sänka i vördnad vår blåa fana med Vasakärvens enande samlings- och kamptecken inför kämpen Hallberg-Cuulas bår. Hans minne – det lever!