KRÖNIKA • Vera Oredsson konstaterar att Sverige har blivit en hämndlysten och krigsbenägen nation efter Natointrädet.

Efter andra världskriget utfördes av de allierade segermakterna en mordorgie utan återhållsamhet mot de besegrade och de som sympatiserade med det nationalsocialistiska Tyskland. Sverige höll sig utanför om man bortser från den så kallade Baltutlämningen. Landet var då ett blå-gult andningshål med ett gott rykte som gav hopp inför framtiden. Sverige arbetade på den tiden för lugn och fred i världen, men nu har dagens Sverige blivit ett land som istället strävar efter att utkräva hämnd.

Hämnden ger en evig cirkel om åter hämnd. Att de aldrig lär sig.

Dessutom har vi inte med anledning av Ukrainas och Rysslands tvist någon egentlig orsak till att hävda att vi har rätt till hämndaktioner mot det största riket på jorden, även om vi redan förorsakar en stor fara med våra ensidiga ställningstaganden och vapenleveranser i miljardklassen.

Akta er mycket noga. Neutraliteten innan Natoanslutningen gav vårt land bättre skydd än USA:s osäkra löften.

Tyskland med sina svaga allierade i Europa har offrat tillräckligt med både landområden och blod tidigare med försöken att få det då kommunistiska Ryssland på knä. Historien skulle ha gett oss varning; Napoleon och tidigare Karl XII kunde redan då ha gett oss en läxa. Då är det nästan skrattretande att svenska ministrar idag ska yttra sig om straff och hämnd – om det inte vore för att det finns en utomordentlig fara i ett sådant yttrande! Vår utrikesminister riskerar vårt lands säkerhet genom sin obefogade kaxighet.

Vi har inom vårt lilla rike själva väldigt akuta problem som måste lösas. Detta i form av en annan invasion som är långt farligare för oss än någon inbillad rysk sådan.

Men det annars ständigt återkommande daltet inom våra egna gränser gäller visst inte på det utrikespolitiska planet. Nu skall vi vara med i kören av ”tuffa” påhoppare i ett krig mellan två länder i Öster.

Andra världskriget sitter visst kvar som ett neutralitetskomplex – istället för att vara stolta över det och hålla fast vid den linje som ändå höll Sverige ute ur världskrigen. Det är det här som segermakternas krigspropaganda om Tredje rikets ”skräckvälde” har uppnått. Den genom indoktrinering påtvingade skammen hänger som en snara kring halsen på våra politiker. Istället för att lösa problem med objektiva och vakna hjärnceller vill man ägna sig åt moraliskt poserande. Politikerna är så mentalt fastlåsta att de med lagar förhindrar sanningen.

Man förundras över att 40-talets bombade städer som har uppbyggts med möda nu åter är i farozonen. Lärdomens frånvaro tycks bestå och ändå säger man ofta att felen är den bäste läromästaren – men tanken är väl inte att felen ska upprepas?

Vem eller vilka är det som förmår Sveriges ledande politiker att så ivrigt sälla sig till krigsalliansen Nato – som är arvtagaren till de allierade mördarrna från andra världskriget – nu när denna allians eftersträvar ett nytt storkrig? Denna fråga kunde vi besvara.

Men varningen består: Akta er väldigt noga och bekymra er om Sverige! Vem som har gjort fel i Ukrainas och Rysslands konflikt kan vi inte avgöra. Det får de själva lösa.

Som en avslutning kan den här historien ur verkligheten bidra som en varning:

Vi inbillas nog att Putin är hatad i sitt land liksom Hitler i sitt på den tiden, vilket en svensk sjöman i början på 40-talet blev övertygad om. På en ölkrog i Danzig hängde ett porträtt av Hitler. När den svenske sjömannen hade druckit sin öl gick han fram till bilden av Hitler och spottade på den. Det skulle han inte ha gjort! Karlarna i krogen hoppade på honom i ilska – polisen fick ingripa och rädda den indoktrinerade stackarn, som fick åka hem med förbud att beträda Tyskland igen.

Ett sista råd: Sålla vår Natoinfluerade information noga, den är väldigt ensidig.