KRÖNIKA • Vera reflekterar över den så kallade kulturberikningen och mindre positiva följder av det etniskt och moraliskt splittrade moderna Sverige.

Media publicerar i samförståndets namn olika artiklar, tv-reportage och novellskriverier om alla förträffligheter med invandringen.

Visst ser det lite trevligt ut med samförstånds-måltider mellan svenskar och nykomlingar från olika länder. Man kallar det kulturberikande.

Men vi saknar helt vårt sätt att bibringa dem hur vi i Sverige har levt och vill leva med våra traditioner.

Vad är det som vi förlorat?

Kyrkor och kyrkogårdar var till exempel traditionsenligt ett helgat område.

Jag minns med vemod när mina barns farmor vid våra besök älskade att färdas i det östskånska landskapet och med ideliga uppehåll stanna vid kyrkorna. Detta då farmor ville besikta dem inifrån.

Kyrkorna var öppna då, ingen skulle enligt respekt varken göra åverkan eller stjäla något ur dem. Nu är portarna låsta.

På kyrkogårdarna hängde spadar, krattor och vattenkannor gruppvis med mellanrum till skötsel av gravarna. Numera är de ofta borta.

I vissa storstäder plundras t.o.m. gravarna från utsmyckningar. Sådant förekom mycket, mycket sällan, nästan aldrig förr i tiden.

Nu har många som trösterikt satte små statyer, som utsmyckning, nästan gråtande tröttnat. De stjäls och den inneboende respekten hos vårt folk trampas hänsynslös ned – ofta av främmande individer som vi mottog, just av hänsynsfullhet.

På allhelgonadagen och första advent kommer det att lysa på gravarna – en underbar sed och syn som åminnelse av våra duktiga och ärliga förfäder som lärde oss respekt och moral som vi idag håller på att förlora.

Den ”kulturberikande” trenden – måste ni väl erkänna har fått sina svidande själssår. Är det så ”fult” att hela dessa sår med ett återerövrande av vår respekt genom kamp – och att vi hedrar våra förfäder, som med offer och arbete, byggde ett land av trygghet genom att överlåta detta arv till våra efterkommande?

Tänk på det när Du tänder ljuset på graven.