Jan Bernhoff är 35 år och anställd som datalärare på Åsö gymnasium i Stockholm. Den 11 december var han på konferens i Irans huvudstad Teheran för att hålla en redogörelse med utgångspunkt från sitt arbete ”Holocaust demography” som bland annat sammanställer befolkningsstatistiskt underlag som ger stöd för en uppfattning som strider mot den officiellt vedertagna bilden om vad som hände under ”Förintelsen”.
Relativt få men vågade, belästa och banbrytande historiekännare anser att påståendet om att sex miljoner judar blev systematiskt avrättade under Tredje riket inte kan stämma. Inte om man tar hänsyn till demografiska realiteter och särskiljer sak från sak. En naturlig död, död på grund av sjukdom och död på grund av allierade flygangrepp kan inte likställas till att vara detsamma som systematisk avrättning beordrad från Tredje rikets ledning. Med detta resonemang reduceras siffran för hur många judar som teoretiskt kan ha avrättats från sex miljoner till enligt vissa revisionister cirka trehundratusen personer. Jan Bernhoff har anslutit sig till denna uppfattning som han anser måste ligga närmare sanningen.
Till skillnad mot vad som framställdes i västliga medier var konferensen i Teheran ingen ”förnekarkonferens” och ännu mindre någon antisemitisk hetsafton utan det unika var att president Ahmadinejad anordnat ett forum där hela begreppet ”Förintelsen” debatterades ur olika synvinklar. Denna debatt är inte möjligt i ett flertal demokratiska länder där så kallad förnekelse eller förringande av ”Förintelsen” är förbjudet och kan leda till hårda fängelsestraff.
I länder utan förbud som Sverige leder ett ifrågasättande av gängse historieskrivning inte till straff enligt lag men kan väl leda till hårda konsekvenser i form av bland annat social utfrysning och problem i arbetsliv. Detta gör att ämnet ”Förintelsen” ändå i praktiken ligger utanför ramarna för en fri debatt. Det fanns således starka argument till att sanktionera konferensen i Teheran om man anser sig vara anhängare av ett fritt meningsutbyte. Den enfaldiga inskränkta pressen och televisionen i väst klarade dock inte av annat än att fördöma konferensen i de mest barnsliga hätska ordalag och förvränga rapporteringen om vad som egentligen sades där. Etablerade politiker och toppen av världssamfundet stämde in i samma hatkör.
Verkligheten i Teheran var en annan. På konferensen fanns de förintelsetroende exterministerna eller traditionalisterna representerade likväl som revisionister med olika infallsvinklar som ifrågasätter den officiella bilden om den så kallade ”Förintelsen”. Där fanns judar, kristna, muslimer och folk med olika bakgrund. Enkelt uttryckt var det en stor mångfald och allt annat än något likriktat homogent sällskap. Jan Bernhoffs infallsvinkel handlade, som tidigare nämnts, om främst demografiska ifrågasättanden där han bland annat hänvisade till beräkningar där siffran trehundratusen anses vara en siffra på det antal personer som av olika skäl dog i egenskap av att vara judar under Tredje riket. Denna ståndpunkt kan därför betraktas som traditionalistisk och innebär inget förnekande av systematiskt massdödande utan snarare innebär det en revidering grundad på logiska hänsynstaganden och uppskattningar av faktiska förhållanden.
Bernhoffs anförande mottogs med respekt och förståelse bland de församlade medan till exempel revisionisten Robert Faurisson hamnade i mer omtumlande ordväxlingar med vissa deltagare. Gholam Reza Vatan Dust, professor på Shiraz universitet som själv var mer anhängare av den officiella versionen kom i efterhand fram och visade sin uppskattning för Bernhoffs anförande likväl som några av de judiska rabbinerna vilka rest dit från olika europeiska länder även gjorde.
När Bernhoff kom hem från Iran möttes han av ett mediedrev han inte förväntat sig. På ledarsidor fördömdes hans kätteri att våga säga annorlunda mot vad vi blivit lärda att tro på. En liten men högljudd mobb av politiker och myndighetspersoner kräver att han ska avskedas från sitt arbete som datalärare. Samtidigt som de hatiska stämningarna blossat upp har även många ställt sig till hans försvar. Vissa har gått halva vägen genom att fördöma det han gjort men samtidigt erkänna att även ifrågasättandet av ”Förintelsen” ska inkluderas i yttrandefriheten och att en obehaglig ståndpunkt inte ska vara anledning till att man förlorar sitt jobb.
Heta känslor har dominerat men samtidigt har stormen lett till att många fått upp ögonen kring ihåligheten i den proklamerat gällande yttrandefriheten och att det finns personer som faktiskt borde ha någonting på fötterna då de ifrågasätter den officiella historieskrivningen kring ämnet ”Förintelsen”. Kan man bara lättvindigt avfärda alla som ifrågasätter som knäppgökar, farliga antisemiter, inskränkta typer eller vad man nu brukar säga? Känslobetonad argumentation mot ”förnekarna”, krav på lagstiftning och yrkesförbud mobiliserar kanske smärre grupper av lättmanipulerade människor samtidigt som det ofrånkomligen medvetandegör en betydligt större skara människor om att någonting inte står rätt till.
Hoppa till huvudinnehåll
