YTTRANDEFRIHET. Högsta domstolen underkände idag JK:s åtal för olaga våldsskildring mot Nordfront och fastställer att alternativmedier har samma rättigheter som etablerade medier.

Idag meddelade Högsta domstolen (HD) att man fastställer Göta hovrätts friande dom mot Nordfronts förre ansvarige utgivare, Markus Larsson, gällande olaga våldsskildring. Justitiekanslern (JK) menade att Larsson skulle dömas för att Nordfront återpublicerade Brenton Tarrants film från masskjutningen i Christchurch. Tingsrätten fällde Larsson för det brottet men domen överklagades framgångsrikt till hovrätten som istället friade publiceringen.

Både hovrätten och HD anser att publiceringen av filmen uppfyller ett av försvarlighetsrekvisiten som säger att det ofta är försvarligt att skildra grovt våld i nyhetsrapportering. HD har i sin dom inte bara instämt i hovrättens dom utan gjort en egen genomgång där man i 48 punkter summerar hur lagen om olaga våldsskildring tillkommit och enligt HD ska tolkas både allmänt och i det här specifika fallet.

En gammal lag för att censurera film
Lagen om olaga våldsskildring är idag över 30 år gammal och sprungen ur den ännu äldre så kallade videovåldslagen som ursprungligen innefattade olaga våldsskildring innan det blev ett eget brott. HD berör i sin dom lagens bakgrund i följande stycke:

Syftet med videovåldslagen var att skydda framför allt barn och ungdomar mot negativa effekter av att ta del av skildringar av grovt våld. Det ansågs att våldsskildringar som var tillräckligt inträngande eller utdragna kunde leda till psykiska störningar hos den som tar del av dem och att den risken var störst för barn och ungdomar. Vidare behövde enligt förarbetena beaktas faran för att realistiska våldsinslag kunde bidra till att skapa mer faktiskt våld i samhället. Åskådarna kunde lära sig vissa metoder att utöva våld eller direkt inspireras till aggressiva beteenden. Utbudet av våldsbeskrivningar kunde på längre sikt bidra till att legitimera våldsamma handlingar eller i vart fall undan för undan trubba av individens hämningar inför våldet.

I det nästföljande stycket skriver HD att rättsväsendet vid ett senare tillfälle kommit fram till att ”det möjligen inte fanns fullt vetenskapligt stöd för våldsskildringars förmåga att påverka när det gäller aggression, våld och skrämsel”. Videovåldslagen kom också senare att avskaffas 2011 medan det fristående brottet olaga våldsskildring fortfarande finns kvar men används väldigt sparsamt. Att JK valde att driva detta ärende mot Nordfront påminner därför om Svenska akademiens misslyckade försök att i politiskt syfte använda det obskyra klassikerskyddet mot Nordfront.

Om Nordfront hade förlorat det här målet skulle det ha inneburit en juridisk gränsförflyttning och att JK längre fram skulle ha kunnat försöka använda lagen mot andra regimkritiska medier som ofta visar upp grovt våld när de rapporterar om svenskfientliga våldsdåd som etablerade medier aldrig skildrar på samma sätt.

Verkligt våld vs fiktivt våld
HD konstaterar vidare i sin dom att lagen enligt förarbetena tog sikte på fiktiva skildringar av våld, inte verkligt våld. HD väljer dock att ändå tolka det som att verkligt våld ska ses som värre än fiktivt våld:

En skildring av verkligt våld måste i större utsträckning än en skildring av fiktivt våld anses kunna negativt påverka den som tar del av skildringen, och det gäller särskilt i fråga om barn och ungdomar. Vid bedömningen av om det är fråga om en närgången eller utdragen skildring av grovt våld bör därför kunna beaktas om skildringen avser fiktivt eller verkligt våld.

I domen säger HD att Nordfronts publicering inte hade kunnat betraktas som olaga våldsskildring om det var fiktiv våld som visades. Detta då bildkvaliteten på filmerna gjorde att våldet och det mänskliga lidandet inte skildrades särskilt detaljerat. Då våldet i filmen inte var fiktivt utan verkligt menar HD att det skulle kunna röra sig om olaga våldsskildring om det inte vore för att det finns omständigheter som gör publiceringen försvarlig.

Alternativmediers nyhetsrapportering lika skyddad som etablerade mediers
Angående grundlagsskyddade mediers rätt att i sin nyhetsrapportering visa grovt våld fastslår HD att det ”är en grundsten i ett demokratiskt samhälle att media ska kunna rapportera fritt om i stort sett vilka händelser som helst”. Som exempel tar man upp att våld måste få visas vid ”rapportering från exempelvis krigshärdar och terrorattentat”. HD skriver också att särskilt när nyhetsvärdet är påtagligt ska det inte vara straffbart att skildra grovt våld i nyhetsrapportering, men HD påpekar avslutningsvis att det finns ”en gräns för vad som med hänsyn till våldsskildringens karaktär kan anses försvarligt att visa” även i nyhetsrapportering.

HD-domen är principiellt viktig för svenska alternativmedier då den fastställer att rätten att visa våldsscener i nyhetsrapportering inte är exklusiv för vad HD kallar traditionella medier.

I fråga om traditionella medieformer är det sällan oklart vad som är att anse som nyhetsförmedling. I dag står det emellertid i princip vem som helst fritt att bedriva nyhetsförmedling med grundlagsskydd; numera är det inte heller bara de mer traditionella aktörerna som når fram till bredare kretsar. Det kan medföra att det oftare behöver göras en bedömning av om en viss publicering verkligen kan anses ha skett inom ramen för nyhetsförmedling. Bedömningen bör göras objektiverat utifrån sammanhanget runt den aktuella publiceringen och vilket intryck den förmedlar.

I det nästföljande stycket förklarar HD att det avgörande inte är om en tidning är att betrakta som ”traditionell media” eller något annat, utan det avgörande är om tidningen anses syssla med nyhetsrapportering och publiceringen i fråga kan ses som nyhetsrapportering. HD menar i Nordfronts fall att det var till tidningens fördel att publiceringen om Tarrants masskjutning var en ren nyhetstext utan några opinionsbildande inslag. I domen står också följande:

Inte heller i övrigt finns det vid bedömningen av om det har varit fråga om nyhetsförmedling något egentligt utrymme att beakta vad som är känt om åsikterna hos den som förmedlar nyheter. Detsamma gäller den eventuella avsaknaden av avståndstagande från det våld som förekommer i en publicerad våldsskildring.

HD:s slutsats är alltså att filmen hade varit laglig om den skildrade fiktivt våld, men att den då scenerna är från en verklig händelse förmodligen hade kunnat vara olaglig att sprida utan något högre syfte. Att en grundlagsskyddad tidning sprider filmen i sin nyhetsrapportering är däremot lagligt då ”dödandet inte skildras särskilt ingående” och nyhetsvärdet var högt. Detta lagliga skydd gäller för alla medier med utgivningsbevis oavsett vad ägarna eller redaktionen i övrigt har för åsikter eller värderingar.

Källa:
B 5938-20 (Högsta domstolen)


  • Publicerad:
    2021-06-21 13:40