Dagens datum 6 juli: Denna dag 1912 föddes den österrikiske bergsklättraren och SS-mannen Heinrich Harrer. Harrer är mest känd för att ha blivit Dalai Lamas lärare i den ”förbjudna staden” i Tibet.

Heinrich Harrer föddes i den lilla orten Hüttenburg i Östterike. Mellan åren 1933 till 1938 var Harrer en fattig student i Graz och studerade geografi och idrott. Harrer var på 1930-talet med i Tysklands lag vid Vinter-OS och var en av världens bästa störtloppsåkare. Harrer tillbringade större delen av sin barndom i Alperna och kom under sin studietid att ägna sin lediga tid åt sina två passioner: under somrarna klättrade han i berg och på vintrarna åkte han skidor. Trots att Harrer var en framstående skidåkare som älskade sportens spänning och fart var längtan efter att klättra i berg större. I sin bok Sju år i Tibet skrev han: ”Det enda som jag verkligen tyckte betydde något var att få mäta mina krafter med bergens. Och så kom det sig att jag tillbringade hela månader bland berg och is och slutligen blev så vältrimmad att jag inte ansåg en enda bergsvägg obestigbar”.

Eiger-nordväggen.

Eiger-nordväggen.

Harrer var en av de bästa bergsklättrarna vid denna tid och hans dröm var att få delta i en Himalaya-expedition. Då han var fattig kom han fram till att han var han tvungen att göra något extraordinärt för att få en sådan resa subventionerad av staten. Vid denna tid fanns det fortfarande en alptopp, ”den högsta och svåraste av alla”, som var obesegrad: Eiger-nordväggen i Schweiz. Flera hade dött i försök att nå denna 2000 meter höga stenmur och den schweiziska regeringen hade slutligen förbjudit alla försök. 1938 lyckades till slut Heinrich Harrer och tre kamrater som de första i världen nå toppen av den fruktade och legendariska Eiger-nordväggen. Väl tillbakade hyllades de som hjältar och året därpå kom mycket riktigt ett anbud att få följa med på en Himalaya-expedition. Harrer skulle under ledning av Peter Aufschnaiter och två ytterligare expeditionsmedlemmar undersöka en ny väg för att nå Nanga Parbats 8114 meter höga topp.

De fyra bergsklättrarna från Eiger-nordväggen mottogs av Tysklands ledare Adolf Hitler. Harrer står till vänster om Hitler.

De fyra bergsklättrarna från Eiger-nordväggen mottogs av Tysklands ledare Adolf Hitler. Harrer står till vänster om Hitler.

I slutet av augusti 1939 var deras rekognosceringsfärd avslutad och de var på väg hem. Då greps de av brittiska soldater under förevändning att de behövde personligt skydd och placerades i interneringsläger i Karachi, Indien, som då var brittiskt område. Två dagar senare förklarade England Tyskland krig. I brittisk fångenskap försökte Harrer fly fyra gånger innan han lyckades på det femte försöket. Harrer hade bestämt sig för att ta sig till närmaste neutrala stat, som var Tibet, och hade under sin tid i fångenskap lärt sig tibetanska och läst på om den tibetanska kulturen. Harrer och sex andra lyckades fly den 29 april 1944. Två av dem, Heinrich Harrer och Peter Aufschnaiter, skulle ta sig till ända till Lhasa. Andra tog sig till den japanska armén i Burma, till Nepal eller gav upp.

Det skulle dröja nästan två år innan de nådde den tibetanska huvudstaden. De passerade Mount Everest och gick i Sven Hedins fotspår innan de tog sig genom farliga rövartrakter och obebodda platser där få européer någonsin varit. Den 15 januari 1946 kom de slutligen fram till Lhasa och överraskades av att de bara kunde promenera in i ”den förbjudna staden” där utlänningar var förbjudna. De blev förhörda på plats men fick på något mirakulöst sätt stanna kvar i staden. Harrer konstaterade i sin bok att under de fem år som han vistades i Lhasa kunde han räkna de som fick tillstånd att vistas där på ena handens fingrar. En italiensk tibetolog, professor Tucci från Rom, som var världens främsta kännare av Tibets historia och kultur, fick stanna i åtta dagar. Andra som fick stanna under korta perioder var några journalister, två amerikaner och en fransk, liksom en brittisk ingenjör och en vitrysk mekaniker.

Potala-palatset i Lhasa.

Potala-palatset i Lhasa.

Harrer och Aufschnaiter återgäldade tibetanernas gästvänlighet genom att ställa sina kunskaper till förfogande.  Aufschnaiter ledde bland annat arbetet att bygga Lhasas första vattenkanal och att restaurera det förfallna elverket som hade byggts 20 år tidigare. Harrer ägnade stor del åt att översätta brev som utlänningar skickade till Tibets regering. Efter en tid fick Harrer audiens hos Dalai Lama där han tillfrågades om sina kunskaper inom olika områden, bland annat film. Harrer byggde en biograf åt Dalai Lama med en projektor som drevs en av en bilmotor. Vänskap uppstod och Harrer blev sedermera Dalai Lamas lärare i engelska, geografi och olika vetenskapliga områden. De diskuterade buddism och västerländsk vetenskap intensivt med varandra och Harrer liksom Aufschnaiter tog stor del av det tibetanska samhället.

Efter att Kina invaderat Tibet och tvingat Dalai Lama att fly begav sig Heinrich Harrer åter hem till Österrike (han skulle senare i sitt liv göra en ny resa till Tibet). Sorgset vandrade han bort från Tibet och efter en tid kom han till Kalimpong där han för första gången på många år fick se européer: ”Journalister kastade sig över mig för att få de sista nyheterna från ’världens tak’.”

Heinrich Harrer under en boksignering.

Heinrich Harrer under en boksignering.

Heinrich Harrer skrev boken Sju år i Tibet om sina upplevelser som gavs ut 1953 och blev en bästsäljare. Tack vare sina eskapader och sina unika kunskaper om tibetansk kultur hyllades Harrer som en hjälte. 1997 kom filmen med samma namn med Brad Pitt i huvudrollen. I filmen hyllas Harrer som en hjälte som slåss mot det röda Kinas exploatering av Tibet. Hollywood passade även på att utmåla Harrer som en anti-nazist.

Bara tre månader innan filmsläppet släppte den tyska tidningen Stern uppgifter om Harrers förflutna. Tidningen kunde visa att Harrer hade gått med i SA 1933, under en tid då den var olaglig i Österrike. Fem år senare gick han med i SS. Under sin tid i Tibet Var Heinrich Harrer SS-Oberscharführer. I boken har Harrer valt att utelämna dessa uppgifter och endast berättat att han blev tillfångatagen av britterna. Enligt Harrer fanns det ingen anledning att propagera för nationalsocialism i en bok som handlade om Tibet.

Brad Pitt, en av de mindre lämpade att agera nationalsocialist, spelade Harrer i filmen Sju år i Tibet.

Brad Pitt, en av de mindre lämpade att agera nationalsocialist, spelade Harrer i filmen Sju år i Tibet.

Andra ansåg annorlunda och det hela blev ett stort ramaskri. ”Nazistjägarna” på Simon Wiesenthal-centret rasade över att Harrer inte beskrivit sig själv i termer av ondskefull nazist innan Hollywood gjorde honom till en av de goda. Massmedia, som tidigare hyllat Harrer som ”människorättens beskyddare”, bytte ståndpunkt över en natt. Brad Pitt tyckte att det hela var obehagligt och förklarade att han hade vägrat att spela Harrer om han hade känt till Harrers bakgrund. Det fanns dock tid att förvanska historien i filmen. Regissören Jean-Jacques Annaud lade in en röst (från Pitt) där han sade att Kinas invasion av Tibet ”upprepar våldet i Europa” och: ”Jag ryser när jag minns hur jag en gång omfamnade samma övertygelser, hur jag var som kinesen”. Heinrich Harrer, som några månader tidigare varit hjälteförklarad av Hollywood, blev inte ens inbjuden till filmpremiären.

Denna plötsliga vändning i Harrers liv tog hårt på honom och han diskuterade saken med Dalai Lama. Dalai Lama sade åt honom att om hans samvete är rent har han inget att frukta. Harrer svarade att det var det.

Heinrich Harrer avled den 7 januari 2006, 96 år gammal. Dalai Lama skickade sina kondoleanser till Harrers fru där han förklarade den betydelse Heinrich Harrer haft för Tibet och att de kommer att sakna honom mycket.

Heinrich Harrer och Dalai Lama under ett möte 1992.

Heinrich Harrer och Dalai Lama under ett möte 1992.

Artikeln publicerades ursprungligen 2013-07-06.


  • Publicerad:
    2018-07-06 00:00