HOMOLOBBYN. Lördagen den 1 juli anordnades en Helsinki Pride-marsch som samlade tiotusentals deltagare, bland vilka det syntes barnfamiljer, perversa typer och politiker ute efter pluspoäng. Marschen arrangerades av ”människorättsorganisationen” Seta, som arbetar för sexuella och könsminoriteter.

Även i år fick barnen marschera tillsammans med sadomasochister i sexutstyrsel.

Men vad är Setas och dess största tillställning för i år, Helsinki Prides syfte? På Setas egen hemsida står det:

Seta arbetar på bred front för ett samhälle där mänskliga rättigheter och likabehandling förverkligas oavsett sexuell läggning, könsidentitet eller könsuttryck. Seta betonar var och ens rätt att definiera – eller låta bli att definiera – sig själv, sin familj och sina människorelationer.

Låter inte det här som saker som redan har uppnåtts? Hur ofta hör ni om diskriminering av sexuella minoriteter eller hur deras möjligheter till framsteg förhindrats på grund av sexuell läggning eller ”könsidentitet”? Och hur ofta ser man inte att homosexuella höjs till skyarna som stjärnor bara för att de är homosexuella, transpersoner eller vad de nu kallar sig för?

Som exempel kan vi ta realityserierna, dit man alltid stuvar en egen kvotbög. Dessa får delta i programmen endast för att de är homosexuella och ofta ovanligt angelägna sådana. Går man utanför skräpunderhållningen så ser vi att olika sexuella och identitetskrisminoriteter ständigt får positivt spaltutrymme i massmedia än på grund av det ena, än på grund av det andra problemet eller ”problemet”.

Som ett annat exempel kan vi ta ”videobloggaren ” Henry Harjusola. I vintras satt han i bussen och råkade på biljettkontrollanter. Henry, som påminner om en kvinna, visade sin biljett varpå kontrollanten hade mage att fråga om hans identitetshandlingar, då han i all sin smaklöshet inte förväntade sig att en person som heter Henry skulle se ut som en kvinna. Vad blev följden? Harjusola blev kränkt och med hjälp av sina följare på sociala medier satte han igång med en missnöjeskampanj mot HRT (Helsingforsregionens trafik), som på grund av en individs sårade känslor valde att ändra på sin verksamhetsmodell i motsvarande situationer. Visa mig ett fall där en vit hetero lika lätt skulle ha fått ett så stort företag att ändra på ett enda av sina verksamhetsmodeller.

Är några få personers tvångsmässiga upplevelser av kränkthet skäl nog att hela samhället måste förändras, så att de som har som profession att bli kränkta slutar bli det? Och var går i så fall gränsen? Kan det finnas en sådan punkt, där en ständigt kränkt del av befolkningen kan nöja sig med hur världen ser ut och upphör med att klaga?

Finland har redan godkänt en lag som tillåter homosexuella par att gifta sig. I Finland deltar regeringspartierna i homomarscherna och hela eliten stödjer deras budskap. Människor får definiera eller låta bli att definiera sina kön och detta uppmuntras av massmedia. I Finland existerar ingen diskriminering som riktas mot homosexuella, lika lite som mot någon annan grupp (att göra uppståndelse av saken gör den inte allvarligare eller större än vad den i realiteten är). Homokulturen är helt och hållet mainstream i Finland, hur trist det än är att konstatera det. Så vad är alltså Setas syfte nuförtiden?

I vintras skrev skattefinansierade Yle artikeln ”Tusen pedofilers land”. I artikeln berättade man i en förstående ton att också pedofiler bara är människor, som bara råkar ha lite annorlunda sexuella begär. Som om dessa egentligen vore offer för det omkringvarande samhället. Artikeln normaliserar med andra ord vuxna män som attraheras sexuellt av barn – och detta på skattebetalarnas bekostnad.

Låter det inte som ett bekant sätt att börja lobba för en motsvarande sak? Och var går gränsen för lobbandet för sexuella perversioner? Ifall man redan har börjat lobba för pedofili i Finland, vad kan vi förvänta oss härnäst? Kulturmarxismens motståndare har länge förutspått att homolobbandet steg för steg kommer att leda till att obehagligare sexuella aktiviteter lyfts fram. Kan någon påstå att de haft fel? Ute i världen kallas tillvägagångssättet för pedophile acceptance, och i många länder är den större än vad den ännu är i Finland.

Men vad har det med Seta och homomarschen att göra? När man tittar på bilderna från lördagen så ser man att alla deltagare inte bara har oskyldig kärlek i tankarna, utan värre och smutsigare saker. Tillställningen kallas för en familjetillställning, men bland barnen går det sådana personer som man kan se i bilderna ovanför och bilder från förra årets marsch. Anser ni att detta är sunt?

/Jesse Torniainen

Ursprungligen publicerad på Vastarinta.com

  • Publicerad:
    2017-07-11 22:00