Det debatteras var och varannan dag kring begreppet ”hen”. De som är positiva till införandet av ordet anser att det behövs en könsneutral benämning på flickor och pojkar.

Att ses som en flicka eller en pojke ska enligt ”hen”-förespråkarna vara näst intill kränkande för barnet och bör därför undvikas. Man säger att man hämmar barnen genom att ”tvinga” på dem en könsidentitet.
Som mamma till sex barn (fyra pojkar och två flickor och ingen ”hen”) vet jag hur vanligt det är att man frågar föräldrar om det är en liten pojke eller flicka dom har. Även barnen själva sätter in sig och andra i vad kritikerna kallar för traditionella könsroller och mönster. I fyra-fem års åldern blir könsidentiteten helt plötsligt något väldigt centralt i barnens liv. För att inte tala om spännande. Barn går i den här åldern in i en fas där flickor leker med dockor, gillar prinsessor och rosa kläder medan killarna fascineras av Star Wars och Spindelmannen. Det är en fas, en övergående fas, som nu vissa vuxna funderar över att förbjuda eller i alla fall bannlysa. Vad som ligger bakom den här könsidentitetsfasen, menar vissa, skulle bero på de vuxnas förväntningar på barnen. Att vi skulle ruta in dem i mönster som de i fyra-fem års åldern försöker leva upp till. Jag har svårt för att tro att detta skulle vara hela förklaringen.

Till en viss del är barn små kameleonter det är jag fullt medveten om. Barn har känselspröt som gör dem oerhört observanta på omgivningen. Ett tydligt exempel på detta är när den lilla dottern vill prova att sminka sig eller gå i klackskor. Beteendet är resultatet av könsidentifikation. Pojkar tenderar att försöka efterlikna sina fäder eller någon annan manlig förebild. Vi, människor, är långt ifrån ensamma om att efterlikna beteendemönstret vi avläser från äldre inom den art vi tillhör. Alla däggdjur som lever i flock beter sig på samma sätt. Honor härmar sina mödrar och hanar härmar sina fäder. I djurvärlden finns inga ”hens” och självklart gör det inte heller det hos arten homo sapiens. Den friska avkomman följer klara mönster då det kommer till beteende och könsidentitet. Sedan finns det de som avviker från normen. Frågan man bör ställa sig är varför en hel population ska rätta sig efter det avvikande? Vad skulle resultatet bli av ett sådant agerande i djurvärlden? Man behöver inte vara utbildad biolog för att förstå att följderna torde bli katastrofala. Resultaten av könsförnekelse skulle på sikt resultera i ödesdigra konsekvenser även för vår art. Livets cykel är för evigt beroende av livskraftiga och fertila individer av båda könen. Pojkar och flickor är ämnade att växa upp till män och kvinnor för att cykeln på ett fullgott vis ska fungera. Utan kön stagnerar allt liv och det naturliga kretsloppet rubbas.
Så behovet av ett tredje kön borde ses som överflödigt och onaturligt. Vad gäller en könsneutral benämning på flickor och pojkar så finns det redan ett. Ordet barn tycks helt och hållet, medvetet eller omedvetet, glömts bort i debatten. Detta är ett ord som alla små kan identifiera sig med. Ordet känns inte konstlat eller androgynt som ”hen” faktiskt gör.

Avslutningsvis vill jag påpeka att jag självklart inte anser att man ska göra stora skillnader på flickor och pojkar. Av erfarenhet vet jag även att det inte ens behövs, för skillnaderna finns redan där, biologiskt betingade, från födelsen. ”Hen”-vurmarna bör passa sig för att introducera en tredje väg för barnen och på så vis lura in dem i en könslös eller androgyn livscykel. Det kanske är hög tid att slå fast att barn är just barn och inte ”hens”.
Om barnen får vara ifred kommer de absolut flesta av dem att växa upp till typiska, och om man så vill, traditionella, män och kvinnor. Det har naturen sett till. Varför rubba den balansen?

  • Publicerad:
    2012-03-02 00:00