KULTUR Nestor definierar i denna artikel några av kännetecknen för högkonst och jämför denna med den moderna antikulturen.

Wer den Dichter will verstehen
Muß in Dichters Lande gehen.
(För att förstå diktaren, måste man till diktarens land bege sig.)

— Johan Wolfgang von Goethe

Ett av de mest oroväckande symptomen på hur patologisk vår samtid är, och en stark indikation på hur Europas folk har kapats från sina rötter och identiteter, är deras förhållande till och förståelse för konsten, om någon sådan förståelse ens kan sägas existera idag. Sann konst, i alla dess former, är inte längre någonting som angår den genomsnittliga mannen i väst, eller någon annan man vars kultur kommit att göras mer västerländsk. Intresset för högkonsten överlever idag endast genom ett historiskt momentum, vilket avtar alltmer för var dag som går. I sin institutionella form (d.v.s. när den uttrycks genom stater och anslutna organisationer) är den kraftlös, lågt prioriterad och sker mer eller mindre alltid i periferin.

Uppriktiga försök att vidmakthålla och bevara riktig konst, för det mesta individuella initiativ, undermineras, förlamas och trycks ned av de politiskt korrekta narrativ som tvingar på konsten sina budskap, allt medan sanna konstnärer skall läggas ”till rätta” i en prokrustessäng[1] och böja sig inför modernitetens dogm. Nedgången och kränkandet av högkonsten tog fart efter andra världskriget, och vår postmoderna tidsålder har inte något intresse av att producera några geniala konstnärer som kunde bevara eller vidareutveckla våra förfäders konsttradition. I det bästa fallet kämpar konsten med att hålla sig relevant genom imitationer, rekonstruktioner av äldre konstformer och artefakter. Det tycks som om bandet till våra förfäders transcendentala essens har kapats och de tidlösa inspirationskällorna kommit att bli någonting dunkelt och obskyrt för oss.

Den här artikeln är inte menad att vara en fullständig kritik mot den moderna konsten. Problemet har redan diskuterats flitigt, och vem som helst som besitter sunt förnuft och sunda instinkter kan med klarhet urskilja och separera den smuts och det kaos som dagens så kallade ”konstnärer” utstrålar, från skönheten och den andliga ingivelse som den sanna konsten skänker oss – den konst som kan upplyfta en mottaglig betraktare till ett högre tillstånd av aktiv kontemplation, lycka och medvetande om det mystiska. Vi ska dock nämna några av de fundamentala egenskaperna som formar den moderna konsten av idag.

En av de mest väsentliga av dessa är oförmågan att förstå själva konstverken. Ju mindre betraktaren förstår av det han tittar på, desto bättre. Musiker, konstnärer, skulptörer, författare, arkitekter, fotografer… alla tycks tävla om vem som är bäst på att förbrylla och förvirra sin publik, vilken ängsligt kämpar med att uttyda det förmodat ”betydelsefulla” budskapet. Den moderna konsten är också någonting kortlivat; en trend som ibland inte varar ens ett par månader. Ur ett historiskt perspektiv är den enbart tillfälligt bekräftad, enkel att avfärda och kommer att falla i glömska. Den saknar de kvaliteter som krävs för att frambringa odödliga och tidlösa konstverk.

Modern konst är helt igenom kommersiell; en produkt med ett marknadsvärde vars pris det ständigt förhandlas och spekuleras om på ”konstbörsen”. Denna styrs av samma principer som den liberala kapitalistiska ekonomin, d.v.s. utbud och efterfrågan som manipuleras genom massmedia och företag, samt en tillväxt som göder sig på ett aldrig sinande inflöde av meningslösa trender och stilar. ”Bra” konst är lönsam konst, fördelaktig för de mecenater som investerar i konstnären enbart för vinstens skull – och det är dessa profitörer som är de verkliga marionettspelarna bakom den moderna konstindustrin.

Den ”osynliga skulpturen” såldes på en auktion för över 18 000 dollar i maj 2021. ”Du kan inte se den men den existerar i luft och ande”, enligt dess skapare, den italienske ”konstnären” Salvatore Garau. Konstverket skyddas av glasväggarna som syns på denna bild…

Modern konst, och då i synnerhet populärkonsten, är även mycket effektiv när det kommer till att tjäna det etablerade systemets oheliga strävanden. Den är ett utmärkt medel för propaganda och ett listigt verktyg för att implementera alla möjliga förrädiska och giftiga agendor mitt framför ögonen hos en naiv publik. Modernitetens samtliga dogmer och pågående operationer, från påtvingandet av feminism och frikännandet av all sexuell perversion, det ”gröna återställandet” och det pågående folkutbytet – alla använder de sig av och mobiliserar konstnärer för att legitimera sina mål och metoder.

”Hon – en katedral”, utställd på Moderna museet och finansierad av skattebetalarna 1996. Inuti skötet fanns bland annat en fiskedamm och läskedrycksautomat.

Målet med konsten handlar idag inte om att kultivera den mänskliga andan och på generellt sätt gynna mänskligheten, så som Aristoteles beskrev konstens syfte, utan att skapa en effekt på mottagaren. Effektens intensitet har kommit att bli den huvudsakliga standarden för hur man värderar marknadsvärdet hos dagens konstnärliga kreationer, och konstnären såväl som hans välgörare anstränger sig för att öka effektens styrka. Deras konst har till slut blivit en ren provokation – en agitation menad att framkalla de ytligaste av känslor och de lägsta av instinkter.

Slutligen, och för mig den viktigaste punkten att ta upp, så är modern konst ett uttryck för den moderna konstnärstypens splittrade, osammanhängande och förvirrade föreställningar om sig själv och sin omvärld. Den är en spegling av deras inre instabilitet och bristande tillvaro, plågade av neuroser, depression och diverse komplex; karaktärsdrag som dessa ”konstnärer” inte sällan väljer att skamlöst skryta om!

Vad är då sann och framstående konst? Finns det några distinkta kvaliteter som kan jämföras med hela spektrumet av människans konstnärliga skapande – i alla dess olika former – och hjälpa oss att skilja agnarna från vetet? Jag anser att det gör det, och nedan följer ett försök att sammanfatta dem.

För det första, sann konst är inte universell; endast modern konst är det. Sann konst är ett uttryck för anlagen och karaktären hos ett distinkt folk, materialiserad genom den enskilda konstnären, vilken inte desto mindre följer en konstnärlig stil som är unik för gruppen han tillhör. Därmed är sann konst en tradition, och inte enbart i strikt folkloristisk bemärkelse. Konsten tilltalar den andliga dispositionen och de estetiska kriterierna hos det folk som skapat den. Det vore onekligen inte rättvist att se ner på en afrikansk koherde, en japansk industriarbetare eller en inuitisk fiskare för att de inte kan relatera till en grekisk-romersk skulptur, njuta av shakespearesk prosa eller beröras av den romantiska melankolin i en svensk folkmelodi. På samma sätt vore det orättvist att hastigt avfärda mongolisk strupsång, en koreansk pagod eller en afrikansk ritualmask enbart för att de inte faller oss i smaken. Deras primära och objektiva värde ligger i deras äkthet. Resterande karaktärsdrag för sann konst som kommer tas upp i den här artikeln måste förstås genom detta väsentliga faktum. Äkta konst är nationellt och rasligt definierad. Den är ett uttryck för de djupaste och mest autentiska komponenterna hos folksjälen.

Sann konst är tidlös. Den står självständig och oberoende från kortlivade trender och står emot tidens tand. Den är skapad just för att leva vidare under flera generationer, århundraden, ja, även årtusenden. Detta åstadkommer man när konsten på ett framgångsrikt och genuint sätt fångar de mest djupgående elementen ur folkets inre. Symboler och arketyper utgör en grund från vilken varje ny generation bygger vidare, medan grunden i sig bevaras oberörd. Således kan varje generation, varje epok, skapa ny konst, men aldrig en helt ny typ av konst. Det senare fallet vore ett tecken på ett uppbrott i folksjälen och dess biologiska kontinuitet så som vi, dessvärre, kan skåda idag. Tidlöshet syftar också på att något står helt bortom det värdsliga tidsrummet; bortom födelse, ålderdom, och död. Inget konstverk hade kunnat anses vara tidlöst om det inte innehöll en portal som ledde bortom den fysiska världen och vår dödlighet. Tidlös konst tillåter oss att kommunicera med det metafysiska Varat och Visdomen, och bevarar i sig själv deras tidlösa budskap.

Harmoni, analogi och symmetri är också några av högkonstens väsentliga kvaliteter. De är oumbärliga delar av den konstnärliga skapelsens gestaltning och struktur som förser den med ordning och enighet men som vanligtvis inte uppfattas av det otränade ögat (eller örat). Harmoni hänvisar inte bara till de geometriskt balanserade proportionerna i ett konstverk som gör det trevligt och vackert, utan också till konvergensen och överenskommelsen mellan alla dess delar och funktioner. Sann konst är angenäm för sinnena, innehåller ett högre budskap, den är trogen sin konstnärliga stil, tjänar en funktion, passar och motsvarar miljön den används i, allt på en och samma gång!

Ett annat syfte med konsten är att uttrycka och kommunicera idéer och inte enbart en fotografisk skildring av saker eller konstnärens självuttryck. René Guénon skrev att i helig konst, i motsats till modern, ser vi personifieringen av en idé och inte idealiseringen av en man eller en händelse.

Här betyder inte ”helig” något strikt religiöst. I den traditionella skolans språk, där Guénon var en tidig pionjär, hänvisar det heliga till de ursprungliga sanningarna och principerna som står ovanför den fysiska världen och cykeln av födelse, korruption och död. Idéer som överskrider människans värld och utgör dess metafysiska grund. I verkligheten kan bara helig konst vara sann, högkonst och sann konst använder ett symboliskt och allegoriskt språk för att kommunicera idéer, för att återskapa ursprungliga arketyper och för att återspegla de former som föregår föremålen. Nivån av framgång och noggrannhet i att imitera och materialisera dessa högre Former och Idéer är mätningen av konstverkets fulländning, med andra ord, dess trohet gentemot prototypen. Vår fysiska uppfattning kan bara gripa skuggorna av dessa prototyper (enligt Platons berömda grottliknelse, Staten 514a – 520a) men helig konst – särskilt religiös och mytologisk – med sin djupa och intensiva symbolik kan hjälpa oss att närma oss det absoluta och oföränderliga, en sann initiering till det gudomliga.

Platons grottallegori.

Ur konstnärens perspektiv är denna typ av kreativitet endast möjlig genom inspiration, i den sanna betydelsen (latin: inspirare ”att andas in”). En obeskrivlig omedveten kraft som mystiskt stimulerar den kreativa processen. När det gäller modern konst, kommer stimulering från intryck, minnen, trauman, instinkter och egon som utgör den ömtåliga och ständigt föränderliga personan. I sann konst kommer inspiration från närvaron till dessa proto- eller arketyper. Ju närmre närvaron, desto kraftfullare inspiration och desto mer perfekt konst. Gudomlig inspiration och inte stimulering från de mörkaste hörnen i ett förvirrat sinne.

För det sista kännetecknet för sann konst som jag vill framföra här, måste vi vända processen. För att bestämma värdet och kvaliteten på ett konstverk, kan vi undersöka effekten det har och de känslor och spänning det väcker hos specifika män. Män med höga estetiska kriterier, med en robust inre natur och en avancerad nivå av esoterisk utveckling – män med djupare kultivering och integritet, med solida moraliska grunder och en överlag högre nivå av tillvaro, kommer alltid att känna igen och reagera på samma sätt till sann konst. De kommer att uppleva liknande intryck och liknande känslor var och när de än utsätts för det, oberoende av deras historiska tid eller plats, även om hundratals år skiljer dem åt. För dessa män är konst inte bara ren underhållning utan också utbildning, vägledning och inspiration. Det är ett medel för kontemplation, föryngring och vård. En fyr som hjälper dem navigera mot det transcendentala, det gudomliga och sin egen plikt och öde. Gör inga misstag! Sann konst är obegriplig för de nedsövda massorna som inte kan göra något annat än att misstolka och förvränga dess mening och innebörd. Sann konst är endast uttänkt av specifika män och avsedd endast för specifika män. Det är inte privilegier för någon kast av arroganta, intellektuella individer utan det medfödda privilegiet hos en elit som är attraherad av stridsfronter och omöjliga utmaningar (av alla möjliga slag) snarare än pråliga konstutställningar och livlösa tillfälliga konstnärliga trender. För dessa ädla män blir konst, skönhet och sanning oskiljaktiga betydelser.

Potentialen att bli dessa dygdmän finns inom oss, men den måste stimuleras och förfinas. I vår tid av historien när rasen än en gång har dykt upp som den mest avgörande faktorn – när vår ras attackeras och våra kvaliteter och prestationer ifrågasätts, hänvisar vi ofta till våra förfäders kulturella och konstnärliga prestationer för att bevisa att våra anklagare har fel. Men hur mycket har vi egentligen omfamnat och förstått deras kultur och konst till exempel? Använder vi dem istället som alibin och ursäkter för att dölja vårt vakuum och vår omedvetna attraktion mot populära subkulturer som våra fiender påtvingar oss? Om så är fallet, kan vår medicin för kulturell avgiftning vara något annat än att överlämna sig åt våra förfäders heliga konst?

Nestor

  • 1. Prokrustes (utsträckaren) var en mytologisk bandit som terroriserade resenärer på den heliga vägen mellan Aten och Eleusis. Han tvingade sina offer att passa in i hans sängar, antingen genom att sträcka dem och krossa deras ben om de var för korta eller genom att skära av deras fötter om de var för långa. Han hade två olika sängar för att se till att ingen passade i någon av dem. Han dödades av den legendariske hjälten Theseus som tvingade Prokrustes på sin blodiga säng, skar av hans fötter och halshögg honom med sin yxa. En vacker mytologisk allegori över hur banden mellan överensstämmelse, följsamhet och anpassning kan hindra en mans hängivenhet till sitt personliga uppdrag och plikt.