KOMMENTAR • Antivit ideologi har förstört den potential vänstern hade att utgöra en positiv kraft i västvärlden. Därför är det minsta den kan göra är att krypa ner i ett hål och dö, skriver Russleman på Frihetskamp.

Vänsterns fall har varit något att beskåda. På många sätt känns det som att det bara gått ett ögonblick sedan BLM-mobben och vänsterorienterade anarkister satte amerikanska städer i brand i en underförstådd kollektiv bestraffningsaktion mot det vita USA, framför knäböjande poliser medan den orangefärgade mannen gömde sig i en bunker under Vita huset. I dag, bara fem år senare, har samma vänster reducerats till ett tillstånd av fullständig maktlöshet och impotens, medan den orangefärgade mannen skoningslöst slår ner på propalestinska demonstranter och monterar ner de finansiella strukturer som länge utgjort den nya vänsterns ryggrad.

Efter att ha skuggboxats mot ett imaginärt ”vit-manlig-cis” kapitalistiskt system i ett halvt sekel, snubblade den liberala vänsteraktivisten till slut in i verklig opposition mot den verkliga maktstrukturen bakom det judisk-amerikanska imperiet över folkmordet i Gaza – och slogs i ett enda dånande slag till marken och reducerades till ett snyftande spädbarn.

Och ändå har vänstern bara börjat ana hur impotent och irrelevant den är utan judiskt finansiellt och kulturellt stöd – något som försvinner i allt snabbare takt i takt med att utvecklingen rör sig mot höger och en ultrasionistisk riktning för varje dag som går.

För att förstå hur vi hamnade här måste vi gå tillbaka till studentdemonstrationerna 1968, som utgjorde en vändpunkt för radikal vänsterpolitik. Traditionell klasskamp och ortodox marxism riktad mot arbetarklassen övergavs gradvis till förmån för decentraliserad, libertariansk socialism, anarkism och kulturell revolution. Studenter, minoriteter och så kallade marginaliserade grupper – det vill säga människor med avvikande sexuella vanor mobiliserade under sociala konstruktioner som ”homosexuell” och ”trans” – blev den nya basen. Feminism, antirasism och hbtq-rörelser skiftade fokus från antikapitalism till individcentrerad personlig och kulturell frigörelse, och den vita heterosexuella mannen blev den nya förtryckaren, oavsett hans klasstillhörighet eller materiella/politiska makt. Att judiska intellektuella som Herbert Marcuse och Daniel Cohn-Bendit var centrala i att flytta detta fokus bort från principiell och målinriktad antikapitalism, samtidigt som judiska namn i allt högre grad dominerade den västerländska kapitalistklassen, var naturligtvis bara en tillfällighet.

Hur som helst ledde dessa ideologiska strömningar till de rigida antivita attityder som i dag genomsyrar vänsterpolitik. Den senaste versionen av detta är kanske mest igenkännlig som ”SJW-hysterin” från 2010-talet, som senare fick namnet ”woke”. Den centrala föreställningen i denna ideologi är att vita européer är moraliskt underlägsna på ett unikt sätt på grund av påstådda unika brott under de senaste 500 åren – och därför är de också unikt utestängda från att engagera sig i kollektiv politisk organisering utifrån sina rasliga, etniska eller klassmässiga intressen. Denna underförstådda uppfattning om att vita är fundamentalt moraliskt underlägsna är förstås i en konventionell mening mer rasistisk än att peka på gruppskillnader i IQ mellan vita och afrikaner – men vänstern ställs naturligtvis aldrig till svars för detta, eftersom konservativa i praktiken delar denna uppfattning.

Detta kompliceras ytterligare av vänsteranhängares och socialdemokraters idé om ”internationell solidaritet” – alltså föreställningen att arbetare, marginaliserade grupper och progressiva krafter över nationsgränser delar gemensamma utmaningar och därför bör stödja varandra i kampen för social rättvisa, jämlikhet och demokrati.

Detta är, milt uttryckt, ett efterblivet och infantilt koncept som inte tål ens den mildaste empiriska eller icke-ideologiska granskning. Den så kallade internationella solidariteten existerar enbart i fantasin hos blåögda ideologiska idioter, drivna av en pseudokristen moralisk narcissism baserad på en dysfunktionell besatthet av att bli betraktad som en god människa – vilket utgör vänsterns grundläggande psykologiska svaghet och gör dem till användbara idioter.

Internationell solidaritet kan inte existera eftersom människor från olika nationer har olika – och oftast motstridiga – intressen. Den enorma tillväxten av den kinesiska ekonomin som vi har sett under de senaste decennierna hade aldrig kunnat ske utan att Europas industriella bas samtidigt urholkades. Det faktum att det i dag finns brittiska familjer i norra England – den industriella revolutionens vagga – som lever i generationer av fattigdom, är direkt kopplat till den kinesiska medelklassens snabba framväxt. Att en familjs förlust är en annans vinst på andra sidan jorden – påpekar jag det här för att jag hyser bitterhet mot kineser? Självklart inte. Jag är bitter över att jag, som vit/europé, på ett unikt sätt förvägras politisk representation för mina intressen.

Vänstern talar om solidaritet och samarbete mellan grupper, men i praktiken kräver de ensidig självuppoffring från vita till förmån för icke-vita invandrare – utan att ställa några egentliga krav på dessa, förutom att de ska acceptera homosexuellas rättigheter. Vita står längst ner i hierarkin i regnbågskoalitionen, och vår existens erkänns bara när vi ska kritiseras. Vi hålls till en absurd standard där vi beordras att vara fullständigt toleranta och inte visa några normala mänskliga tendenser till partiskhet eller fördomar – en standard som inga av de icke-vita invandrargrupperna själva skulle kunna leva upp till (vilket är motsägelsefullt, eftersom vi inte kan vara jämlika och samtidigt bedömas efter olika måttstockar). Och vad är då värdet av deras mer socialt inriktade ekonomiska politik för mig som vit man, om jag ändå måste dela välfärden med en oändlig ström av icke-vita invandrare? Om jag får en procent mer av kakan men måste dela den med en ständigt växande massa främlingar, är det högst troligt att jag ändå hamnar i ett sämre läge än där jag började.

Massinvandring är en demografisk klasskamp som driver upp priserna på grundläggande nödvändigheter som bostäder (vilket gynnar den allt smalare privilegierade kapitalistklassen som vänstern säger sig bekämpa), samtidigt som den pressar ner arbetarklassens förhandlingsstyrka – vilken bygger på möjligheten att kontrollera tillgången på arbetskraft. Den undergrävs systematiskt när kapitalistiska krafter kan importera icke-vita från tredje världen som är villiga att arbeta för lägre lön, eftersom det fortfarande innebär en nettoförbättring för dem: de får tillgång till alla fördelar ett vitt samhälle erbjuder, utan någon solidaritet med den inhemska befolkningen.

Hur förklarar vänstern att ökad mångfald nästan alltid korrelerar med ökad kapitalistisk makt och större ojämlikhet? Det är samma mönster oavsett var man tittar: Skandinavien, USA, England, Frankrike och så vidare. Alla dessa länder var mer rättvisa och jämlika för 50 år sedan, när de var homogent vita. Det är ingen slump att revolutionerna 1848 – som markerade början på nationalistisk och socialistisk kamp – ägde rum i homogena samhällen. I takt med sekularisering och nationalistisk medvetenhet blev det till slut omöjligt för aristokratin att förtrycka majoritetens krav på rättvisa.

Men spola fram till nutid, och du ser att konservativa partier under de senaste decennierna har lyckats avveckla välfärdsstaten, privatisera det offentliga och få stora delar av de lägre samhällsklasserna att rösta mot sina egna ekonomiska intressen. Varför lyckas de nu när det tidigare var omöjligt? För att när vi var homogena, vita nationer, var det mycket svårare att splittra klassolidariteten. Men i dag, när du har en pakistansk familj i ena grannhuset och en somalisk i det andra – familjer du inte delar något med eller känner någon genuin solidaritet med – kommer allt fler att räkna på saken och komma fram till att det är bättre att rösta för lägre skatter och ta det man kan få.

Ni anklagar nationalister för att använda ”rasism” för att splittra arbetarklassen och medelklassen, men i själva verket är det ni som har bidragit till splittringen genom att förvandla befolkningen till ett osammanhängande lapptäcke av otaliga raser, etniciteter, religioner och påhittade sexuella identiteter – grupper som inte har något hopp om att kunna organisera sig för att uppnå något alls.

Den enda anledningen till att vänstern har överlevt så länge är att den haft monopol på antikapitalistisk och jämlikhetsinriktad ekonomisk politik – tack vare att fascismen systematiskt rensades bort från det politiska spelrummet efter 1945. Och så länge ni fortsätter att signalera anti-vitt hat är det enda konservativa behöver göra att blåsa några ”rasistiska” hundvisslor inför nästa val, så kommer en betydande del av befolkningen att rösta på dem – bara för att provocera er. Det var så Donald Trump vann 2024. Och allt ni gjort hittills är att självgott håna hur dum den orangefärgade mannen är – men om han är så dum och ändå slog er så lätt, vad säger det om er?

I årtionde efter årtionde har vänstern haft obegränsad tillgång till det offentliga rummet, helt befriad från den typ av censur som personer som jag möter varje dag – och ni har inte gjort någonting med det. Vi lever i en tid präglad av snabbt växande ekonomisk ojämlikhet och en drastisk expansion av kapitalistisk makt, i en sådan grad att man skulle kunna hävda att vi är på väg in i en ny feodal era. Om ert världsåskådning verkligen stämde, borde ni ha lyckats mobilisera massorna för att slå tillbaka mot detta för länge sedan. En person med minsta uns av ödmjukhet och självinsikt hade i det läget ställt sig frågan: ”Är det möjligt att min världsbild faktiskt är fel?”

Vi är nu över tio år in i en utveckling där vänsterideologi som politisk och kulturell kraft knappast gjort något annat än att spotta på vita män – helt oberoende av deras socioekonomiska status eller om de faktiskt har någon objektiv makt eller elitposition. Och vad har ni uppnått med detta? Jo, ni har serverat en hel generation unga vita män på silverfat till den mest efterblivna formen av konservativ hjärntvätt som någonsin existerat – centrerad kring en personkult av en orangefärgad reality-tv-personlighet som knappt kan tala på lågstadienivå. För att ni, och det ni representerar, är så irriterande och motbjudande att halva befolkningen är villig att förnedra sig själva till den nivån – bara för att reta er.

Den etnomasochistiska, rasjämlika, kosmopolitiska vänstermänniskan är i dag den mest irrelevanta figuren i det politiska landskapet. Deras existens definieras helt av att vara användbara idioter åt kapitalismen – och det enda de får i utbyte är en fullständigt oförtjänt känsla av moralisk självgodhet. Den antivita ideologin har förstört deras politiska projekt utan möjlighet till reparation. Det är ni som är orsaken till att ordet ”socialism” i dag har en negativ klang för så många i västvärlden, på grund av vad ni förknippat begreppet med. Det ni försöker uppnå kan aldrig lyckas, eftersom det står i direkt motsättning till den empiriska verkligheten om hur världen faktiskt fungerar. Genom att vägra erkänna detta är ni medskyldiga till att vidmakthålla förtryck och ekonomisk ojämlikhet – samtidigt som ni agerar grindvakter mot varje politisk kraft med ett antikapitalistiskt projekt som faktiskt skulle kunna fungera.

Mitt råd till er? Om ni inte tänker lära av era misstag efter 2024 så kommer ni aldrig att göra det. Och om ni inte på allvar tänker bli en verklig antikapitalistisk kraft igen, så är det minsta ni kan göra att flytta er ur vägen för oss som är det.

— Russleman

Ursprungligen publicerad på Frihetskamp.no.