KRÖNIKA • Frågan om sexuella avvikelser ska sjukdomklassificeras eller kriminaliseras är bredare än bara medicin och juridik. Synen på homosexualitet och så kallat könsöverskridande beteende handlar om kultur och normer, skriver Inga Karlsson.

När den ryska psykiatrikern Olga Bukhanovskaja nyligen beskrev homosexualitet och transidentitet som psykiska sjukdomar väckte det knappast någon förvåning i Ryssland. Uttalandet ligger väl i linje med den ryska statens allt mer konservativa hållning i frågor som rör könsidentitet och HBTQ-rättigheter. Inom paraplyet av ”transgender” ansåg Bukhanovskaja även att flera sexuella avvikelser omfattades inom begreppet transidentitet som fetischistisk transvetism, personlighetsstörning, schizotypisk sjukdom och schizofreni bland män i kombination med periodisk kvinnlighet i beteendet.

— Om folk nu använder den trevligt klingande frasen ”autismspektrumstörning” så kan vi säga ”transgenderspektrumstörning”, sa Bukhanovskaja och menade att alla dessa psykiska sjukdomar faller in under det begreppet.

Vidare ska hon ha sagt att Ryssland står inför en transepidemi som drivs av propaganda och utländsk finansieringar.

Hennes uttalanden påminner om något som ofta glöms bort i dagens debatt: föreställningar om vad som är normalt, sjukt eller avvikande; något som ofta förändrats genom historien och fortsätter att göra det.

Men det är inte nog med det. Bukhanovskaja myntade begreppet ”transpersoners spektrumstörning” och argumenterade för att homosexualitet, transidentitet och flera andra tillstånd borde betraktas inom samma sjukdomskategori. Resonemanget framstår för många i väst som både föråldrat och provocerande. Men det väcker också frågan om hur framtida generationer kommer att se på vår egen tids övertygelser.

Vem äger definitionen av normalitet?

Historien visar att medicinska och juridiska uppfattningar sällan är statiska. I Sverige betraktades homosexualitet länge som ett samhällsproblem. Homosexuella handlingar var kriminaliserade fram till 1944 och homosexualitet klassades som sjukdom ända fram till 1979. Det som i dag uppfattas som självklart var då föremål för helt andra bedömningar från både myndigheter och läkarkår.

Historikern Jens Rydström har i sin forskning visat hur läkare under första hälften av 1900-talet försökte förstå och kategorisera sexualitet och könsuttryck utifrån dåtidens normer. Samma beteenden som i dag kan beskrivas som identitet eller självuttyck kunde då betraktas som tecken på avvikelse eller sjukdom.

I en avhandling som Rydström presenterade vid Stockholms universitet 2001 studerade han hur man såg på dessa fenomen mellan 1880 – 1950. Könsöverskridande beteenden hos män och kvinnor uppfattades ofta som något som iscensattes av homosexuella själva. Avhandlingen lyfter också flera exempel på hur enskilda homosexuella öppet visade sin avvikelse från normen och krävde respekt för den.

Begreppet pedofili användes däremot för att beskriva vissa mäns sexuella beteende, men utvecklades inte till en självständig kategori, enligt Rydström. I stället kopplades det ofta samman med övergrepp mot barn. Både homosexuella män och kvinnor kom under denna tid att betraktas som ett hot mot ungdomen.

Denna betraktelse pekar på att inte alla synsätt är lika rimliga eller att varje förändring är ett framsteg. Men det illustrerar hur starkt våra uppfattningar påverkas av sin samtid. Det som en generation betraktar som vetenskaplig självklarhet kan nästa generation avfärda som ideologiskt förkastat.

Rysslands vägval skiljer sig i dag kraftigt från Sveriges och stora delar av Västeuropas. Ryska företrädare talar om traditionella värderingar och kulturellt försvar, medan västvärlden i högre grad lyfter fram individens rätt att definiera sin identitet.

Konflikten handlar därför inte bara om medicinska diagnoser utan också om kultur, politik och människosyn. Under 40-talets Sverige skedde en större reform av sexualbrottslagstiftningen, vilket kom att landa i två beslut: Homosexualitet och tidelag – alltså sexuella handlingar mot djur – avkriminaliserades 1944. Frågan är varför man kände ett behov av att legalisera tidelag bara för att man avkriminaliserade homosexualitet.

Bukhanovskajas uttalanden må väcka starka reaktioner i väst. Kampen om vilka normer som ska gälla tar aldrig riktigt slut. Den byter bara form.