ANTIKVARISKT • Artikel från Sverige Fritt, den 26 maj 1944. Författad av Gunnar Vesterlund.

”Det är den dagliga dosisen som gör’et”, hette det i en visa, som sjöngs för 20 år sedan. Man kan om tyskhetsen säga likadant. Daglig matning med större eller mindre doser av tyskhat har så till den grad gjort allra största delen av svenska folket besatt av en hatets demon, som om möjligt är värre än i själva de krigförande länderna. Man kan nämna rabaldret i riksdagen med anledning av det nödlandade tyska kurirplanet i Lekvattnet eller med anledning av de tyska kartfynden. Jämför härmed den absoluta tystnaden i samma riksdag, när allierade bomber kastas på svenskt område, när svenska Röda-kors-fartyg sänkas av samma slags bomber och svenska sjömän dödas och när tyskar räddar överlevande besättningsmän!

Kommande historieforskning kommer att ingående studera den andliga farsot, som hemsöker svenskarna i dessa tider. Denna sjuka kommer att jämställas med inkvisitionen, häxprocesserna och andra fenomen från de andliga sjukdomarnas områden, ty att tyskhetsen helt enkelt är en själssjukdom i form av masspsykos, det finns det inte längre något tvivel om. Ett för kommande historiker olösligt problem blir att kunna nöjaktigt förklara, hur människorna i Sverige på 1940-talet kunde vara så till den grad fördummade, att de endast kunde upptäcka våldet på den tyska sidan, medan de på den allierade sidan endast sågo idel humanitet, godhet, mildhet och ädelmod!

Nu sysslar man inte längre endast med nutidens Tyskland, utan man gräver även långt tillbaka i historien för att försöka bevisa, att Tyskland alltid stått på samma nivå, som det enligt lögnpressen lär göra nu. Så kunde man i ett hetsblad finna följande mera komiska än förargliga uttalande i samband med general Eisenhowers framträdande nyligen: ”Eisenhowers anfäder flydde undan tysk religionsterror”. Den, som påstod detta, måste förutsätta, att läsaren är mycket okunnig i historia. Eisenhowers förfäder flyttade från Tyskland under 30-åriga krigets dagar. Den religionsterror, som då rasade, kom från katolskt, kejserligt håll och kan absolut inte karakteriseras som något speciellt tyskt, ty stora delar av Tyskland hyllade protestantismen och hälsade Gustav II Adolf som befriare – icke som en befriare av det slag, som i vår ”upplysta” tid dränker Hamburg i brinnande fosfor, dödar kvinnor och barn i Frankrike, Belgien och Holland och svälter ut sina förra vänner, utan som verklig räddare ur andligt förtryck.

Vi kommer så osökt över till vår tids stora ”befriare” engelsmännen. Enligt den deklaration, som nyligen undertecknats av det brittiska imperiets premiärministrar har man enats i sitt beslut att ”befria världen från tyranni och förtryck och att se till att alla länder, som dominerats av Tyskland och Japan, skall ha frihet att själva avgöra sin framtida demokratiska styrelseform”. Man kan inte låta bli att utbrista vid mottagandet av denna märkliga deklaration: Jaså, nu igen! För vilken gång i ordningen egentligen har vi hört detta allierade omedvetna skämt om frihet från förtryck och tyranni?

Säkert är nog ingen av undertecknarna medveten om humorn och ironin i detta uttalande, ty hyckleriet är en av de mest framträdande egenskaper hos det brittiska imperiets representanter. En för dem, som vet en del om hur britterna själva tillämpar principen om frihet på sina många underkuvade folk, måste uttalandet ge anledning till stor munterhet. Och inte minskas munterheten, när man läser vidare i texten och finner, att de höga herrarna ”ska göra en minst lika stor insats för att hjälpa mänskligheten ur dess lidanden”.

Välgörenheten börjar hemma, säger engelsmännen, men de tycks numera alldeles ha glömt bort denna princip, så upptagna är de i sin nit att vilja befria alla andra utom dem, som själva är föremål för brittiskt förtryck!

Samtidigt med dessa högtravande fraser om ”befrielse från förtryck” kommer från Indiens hungerområden följande anklagelse:

Den engelska regeringen bär skulden till att miljoner av Indiens befolkning hungrat ihjäl. Indien har tillräckligt med livsmedel, men engelsmännen för bort stora förråd till truppernas underhåll. En engelsk tidning skriver cyniskt, att endast genom hungerkatastrofer, varigenom massor av indier dör, kan Indiens befolkning hållas inom rimliga gränser.

Var det någon av de församlade ministrarna, som tänkte på Indiens nöd vid sitt löfte att ”hjälpa mänskligheten ur dess lidanden”? Engelsmännen påstår sig vilja befria världen från tyranni och förtryck men har själva alltid varit både tyranner och förtryckare. Slå bara upp en bok om världshistoria och läs! Där beskrives irländares, boers, egypters, svartas, arabers och många andra folks lidanden under det brittiska oket. Tasmanierna i Australien har för länge sedan befriats från vidare lidanden i detta jordeliv genom, som det heter i beskrivningar från de vitas (läs engelsmännens) framfart och klappjakt på denna befolkning. Just nu pågår som bäst ”befrielseverket” i Nord-Afrika och Syd-Italien genom arkebuseringar, förföljelse av oliktänkande enligt de demokratiska frihetsprinciperna samt genom terror, hunger och annat elände.

Men de länder, som domineras av Tyskland och Japan, skall få sin demokrati och frihet, d.v.s. rakt på sak utan demokratiska hycklarfraser. Om engelsmännen och deras allierade segrar, skall det j*****a herraväldet återinföras och de besegrade ländernas ledare utlämnas till bestraffning som ”krigsförbrytare”, för att de vågat bekämpa plutokrati, bolsjevism och den kraft som står bakom dessa, samt att de begärt att få vara med och ta för sig något av denna världens goda.

Märk väl, att styrelseformen måste bli demokratisk! Men när Tyskland, som haft nog av detta dekadensfenomen under Weimar-tiden, säkert betackar sig för en ny demokrati, vart tar då segrarnas utlovade frihet vägen? Säg det, den som kan!

Dumhet och okunnighet är två förutsättningar för den allierade propagandans framgång, och av dessa två slag finns tillräckligt i världen för att bluffandet skall kunna fortgå än en tid.